Värsta med att ha bonusbarn

Fast det har faktiskt vi också - olika schampo beroende på tycke och smak, olika tandkräm av samma anledning. Jag använder inte samma hudlotion som min dotter och min man tycker min duschkräm luktar för kvinnligt. Så den biten tycker jag kanske inte är så underlig i en familj...

Tror snarare du tillhörde den egoistiska typ av mamma som anser sig ha patent på att ta hand om barnen och inte anser att pappan är en viktig person.
Stackars dina barn. Som jag förstår dina inlägg så straffar du dem nu dessutom genom att inte låta dem ha en relation till sin pappa för att du är hatisk och bitter. Den här typen av beteende från en förälder brukar ofta leda till samma scenario: Dina barm blir vuxna, inser vad du har gjort, tar tag i det och blir förhoppningsvis lyckligare när de har kapat banden med dig (du blir olycklig javisst, men du får skylla dig själv) och de skapar en relation med sin pappa i vuxen ålder och förbannar dig för att ha saboterat deras barndom....
Men var och en väljer sin egen väg i livet, och du verkar onekligen bara valt den du tror är bra för dig själv.

Vi hade hunden växelvis också :) Så gräsliga människor var vi.

Det som är så synd när du hemfaller till såna här låga påhopp och uttalanden är att man slutar ta dig på allvar. Å andra sidan så vill du kanske inte det utan bara vill underhålla. Och då lyckas du verkligen :) Tack för ett par goda skratt.

Visst är det sorgligt, men jag har svårt att ta henne på allvar när det hostas upp så mycket idiotiska påståenden. 

Däremot visar youTrash på en av de saker som kan vara det absolut värsta med att ha bonusbarn, vilket ju tråden handlar om. Och det är ju att de barn man väljer att leva med som bonusförälder har en mamma som är bat-shit-crazy och man kan inte göra något åt det. Allt man kan göra är att finnas där för de stackars barnen och visa att et finns normala vuxna omkring dem också, som inte bara ser till sitt eget bästa utan försöker se till deras bästa. 

Fast jag kan tycka att det är precis tvärtom. Att det är mycket jobbigare när det är mina egna barn än när det är hans. Jag känner inte samma ansvar, samma oro, samma "är det jag som har misslyckats med nåt här" när det gäller hans barn. Jag ser det lite mer utifrån och tar det inte lika personligt som när mina egna ungar gör en massa dumheter... Men visst förlåter man lite lättare också, för man har starkare kärlek.

Herrejävlar vad jag hade gått i taket. Oavsett om det var min makes dotter, min egen eller vem f*n som helst som tagit sig rätten att medvetet förstört mina ägodelar. Jag hade skällt ut han/hon efter noter. Och det hade jag haft full rättighet att göra. Det bör hon kanske lära sig inför det verkliga livet? Att man inte få ha sönder andras tillhörigheter.

Jag behövde tjata mer på min nästan 20-åriga son än på min 10-åriga bonusdotter... Så det har tyvärr inte med ålder eller blodsband att göra tyvärr ;)

Nu har han flyttat hemifrån och nog saknar jag tjatet ibland. Dessutom så har han mer städat och prydligt hemma hos sig själv än han nånsin hade på sitt rum när han bodde hemma :) Så lite av tjatet fastnade nog, fast jag hade önskat att et gjort det redan när han bodde hemma...