Värsta med att ha bonusbarn

DU borde skärpa dig. Du borde tänka dig för innan du öppnar munnen.

Det finns många "värsta". Ett, att jag och pappan kommer överens om en sak så dyker hans barn upp så ser man att han redan glömt även om det bara gått två min. Jag hatar att vara den som säger "men vi kom ju överens om" och så får jag ta rollen av att sätta gränser.

Varför skaffa barn överhuvudtaget? Särskilt de som ändå skiljer sig sen? Ungefär samma logik i frågeställningen.

Jag såg hans barn som en intressant ingrediens i vår relation. Sen dök små problem upp som i och för sig kunde varit en varningssignal i hur han hanterade det men min osäkerhet var för stor. Ja, han är ju inget proffs han heller. Sen blev problemen större. Tack vare att man har kunnat läsa andras erfarenheter här har jag kunnat inse att man inte är ensam och ibland hittar man nya vägar att lösa problemen.

Varför läser man trådar där man inte har något att tillföra och inte får något utbyte av?

Ja, det är bra om man kan bevara lugnet. Jag känner mig ofta ställd för han sätter mig i situationer där hans barn och jag ställs mot varandra.

Det står dig fritt att skriva en tråd med vad som är värst med bonusföräldrar, jag skulle läsa en sån tråd med stort intresse. Du och de dina skulle kunna ha stort utbyte av varandras erfarenheter.

Klart man har stort ansvar för vad man själv ger som styvförälder men mycket ligger också utom min makt och hänger på vad föräldrarna gör,vilket leder till en annan värsta grej, där styvbarnet pratar med sin mamma om hur vi har det i vårt hushåll och tar sen med sig hennes åsikter om hur saker och ting bör gå till. Hen ska ju självklart kunna prata med sin mamma men hen förstår inte lika självklart hur mammas åsikter inte passar in i vårt hushåll. Svårt läge där.

Jag tycker det där tyder på ett stort behov av att konkurrera med dig och dina barn och allt vad ni står för. Jag håller helt och hållet med om att din sambo borde reagera. Min sambo har också haft lite flata tendenser. Jag påpekar något, han säger "men är du säker på att hen menade så" och sen händer ingenting. Ibland har hans barn stått bredvid min sambo och sagt nåt och tar jag upp det senare så har min sambo inte ens hört. Nu senast tjatade jag i över ett år och när han äntligen tog tag och pratade med sitt barn så kommer det fram saker som är precis det jag har haft på känn, och det har blivit skillnad sen han pratade med henom, stämningen är mycket bättre. Min sambo har hävdat att jag måste ta konflikten själv men jag har menat att han kan prata mer förtroligt med sitt barn. Jag kan bara säga ifrån om hur jag vill ha det men jag kan inte nå in på djupet, där måste han gå in och prata. Och som jag anat så har barnet och barnets mamma pratat och mamman har talat om vad jag får och inte får göra och haft sin syn på hur barnet ska vara hemma hos oss och barnet har lyssnat och tolkat och betett sig därefter. Nu när min sambo själv har haft ett snack med barnet så har han förstått mer av hur snett det har varit.