Går under-min sambo utreds för bipolär sjukdom.

Hur sunt är det för barnen att bo i samma hem som sin pappa just nu?? Hur mår de av hans beteende??

Oj så jobbigt du har det!
Jag lever inte med någon med psykisk ohälsa, men jag har i min närhet flera personer med just bipolär sjukdom. Det låter onekligen som om din partner är inne i en period av mani. Så det är positivt att han äntligen blir utredd och förhoppningsvis får medicin som hjälper.
Ett stort problem med bipolär sjukdom är att sjukdomsinsikt ofta saknas. Jag gissar att du har svårt att kunna nå fram till honom under dessa uppskruvade förhållanden, och att han inte alls ser något fel i sitt beteende eller att ni överhuvudtaget inte kan diskutera hans beteende. Men att han ändå är på gång att bli utredd måste väl tyda på att han trots allt känner att något är fel. Bra också att han tar antabus.
Hur gamla är dina barn? Förstår de att pappa är sjuk och kan hantera hans beteende? Det är en fruktansvärd situation för er alla, men det enda du kan göra är att försöka påskynda utredningen, och om allt eskalerar och han blir våldsam ska du inte tveka att försöka få honom tvångsinlagd. Med rätt medicinering finns gott hopp om att han ska kunna fungera bra, så ge inte upp om du fortfarande kan känna kärlek till honom, vilket kanske inte är så lätt, så som ni har det nu.
Önskar lycka till och hoppas att det ordnar sig för er!

Jag har själv bipolär sjukdom och lever med en man som också har det. Hur man "står ut"? Ja, vi känner oss själva och varandra och märker vi att någon av oss börjar bli sämre tar vi kontakt med vården och är extra noga med att ta våra mediciner.

Din sambo kan ju inte bete sig hur som helst bara för att han (eventuellt) är sjuk. Hade jag eller min man betett oss som du beskriver att din sambo gör hade vi sett till att få den andra personen inlagd på sjukhus. Du ska inte behöva ta någon skit, se till att han får vård och lägg över ansvaret på psykiatrin.

Bipolär kan väl inte bara bli helt plötsligt?

Du bör ju ha sett detta i flera år? Var glad att han nu äntligen blir utredd och kan få hjälp!

Om han är extra grinig och deprimerad beror det förmodligen på antabus. En biverkning av den medicinen är att man blir djupt deprimerad och mår väldigt dåligt psykiskt och även fysiskt. Alltid extremt trött och lättirriterad, dålig i magen, ont m.m.

Tack för fint svar!

Jag hoppas också på en snabb utredning och bra mediciner, problemet är bara att min sambo har tänkt att mörka sina symtom när han gör sin utredning. Tycker psykvården är obehaglig säger han. Då kommer ju inte utredningen visa på riktiga resultat?

Barnen förstår en del men jag slår knut på mig själv för att inget ska märkas. Är käckt glad hela tiden och vi gör allt tillsammans jag och barnen. De är 8 och 10.

Tack! Jag tar skit väldigt ofta. Igår kväll var han hemsk mot mig, nu imorse säger han glatt godmorgon och förväntar sig att jag ska ha "glömt" och vara följsam och glad mot honom trots att jag har sovit jättedåligt och ör ledsen.

Han tycker att jag ska vara smidig mot honom. Får aldrig säga ifrån för då tar det hus i helvete. Då får HAN mer ångest. Det är alltid jag som får honom till att må dåligt, jag städar sämst " du får skärpa dig, du kan inte vara så lat". Jag är otroligt ordningssam men när han har haft denna maniska städperiod nu i flera veckor är det ingen som kan svara upp mot hans krav.

Jag är glad över utredningen, ja. Mindre glad över att bli dåligt behandlad.

Antabus är säkert jobbiga och äta, men missbrukar man finns det sällan några val om man vill behålla sin familj.

Det jag gjorde när min sambo skulle in på utredning är att jag ringde dit och berättade min syn på hur han mår (utan att säga något till sambon) så att de inte bara skulle lyssna blint på honom. Vet inte om alla kliniker accepterar att man gör så men här var de intresserade av min syn på hans mående.

Vid en tidigare utredning (där de tyvärr missade att han är bipolär) fick jag vara med en stund på samtalet (det var läkaren som bad om det) vilket också gjorde att ha sa exakt hur han mådde (sen fick jag gå ut).

Hur är din sambo? Känner du igen det jag beskriver? Hur hanterar du det?

Jag har hört av mig till hans läkare bakom ryggen på min sambo. Han blev djupt oroad och skyndade på remissen om utredning till bipolärt centrum.

Hej TS, Jag har jobbat inom psykiatrin och det låter definitivt som att din man är bipolär. Han behöver absolut få hjälp, om han fortsätter att vara väldigt gränslös tycker jag att du skall kontakta psykiatrin som kan hjälpa dig vidare med ett eventuellt LPT (tvångsvård).  Det är ju av högsta vikt att han bland annat inte spenderar alla era sparpengar nu under sin maniska period så för din och barnens skull se till att han får hjälp så fort det bara går. Du kan annars även kontakta MAK (mobila akut teamet) om du bor i sthlm som kan hjälpa till. http://www.1177.se/Hitta-vard/Stockholm/Kontakt/Mobila-Akutenheten-Karolinska-Solna/

Jag förstår att det är jättejobbigt just nu men du måste försöka vara stark. Din man förstår förmodligen inte att han är inne i en manisk period utan tycker bara att han mår toppen och har en massa energi och sprudlande kreativitet. Han behöver få hjälp med medicinering så fort det bara går för att "landa" och komma tillbaka till sin vanliga sinnesstämning. Tyvärr är det vanligt att maniska perioder följs av depression och nedstämdhet då personen ifråga inser att den ev skuldsatt sig mm mm.
Jag önskar dig all lycka och hoppas att situationen löser sig för alla inblandade. Du ska verkligen inte behöva utstå en massa skit så se till att ringa ngn som kan hjälpa dig redan idag, och mörka ingenting utan berätta precis hur ni har det och hur maken beter sig. stor kram

Min sambo har lugnare maniska perioder och gör faktiskt oftast bra saker då.

Men han ställer också ofta in med kort varsel och klarar inte av barnen alls när det är som värst.

Bra att du tagit kontakt med läkaren!

Tack för ditt varma svar!

Just nu har han mycket ångest och vill helst inte gå ut. Han bad om ursäkt igår för sin explosivitet gentemot mig.

..

Jag har hamnat i den situationen, men är nu två hus, x antal bilar, x antal företag, x antal lögner, skulder, brustna förhoppningar senare än du. Jag har desperat skrikit på hjälp åt alla håll men har familjebehandlare på soc som inte förstår, sekretess hos sjukvården vilket gör att jag inte kan ordna hjälp åt honom på något sätt, två barn som mår dåligt av pappas beteende, skola och omgivning som manipuleras och vänder sig mot mig, etc.

Jag är nu skuldsatt upp över öronen då jag är solidariskt betalningsansvarig för de lån han tagit i mitt namn. Han har också stulit mina och barnens besparingar. Jag har ingen bil, inga pengar till mat och kläder och har nu fått en inflammation i tarmen, förmodligen pga stressen. Lyssna inte på folk som säger att du borde ha sett det, jag vet hur inlindad man blir. Det vore detsamma som att säga till en misshandlad, varför gick du inte tidigare? Hur som helst. Detta har skadat mig och mina barn så mycket att jag knappt håller ihop.

Jag skulle tänka mig mycket noga för, om jag vore du. Se till att framförallt ekonomin är tydligt åtskild. Man SKA INTE ha några som helst ekonomiska åtaganden ihop med en bipolärsjuk. Min fd kunde göra av med 30.000 om dagen och blev vansinnigt aggressiv om jag sa något. Mitt liv har spolierats och nu har jag en lång period av existensminimum framför mig.

Kan tillägga att han vid ett tillfälle lät sig köras till psykakuten, fick diagnos, började medicinera, lät mig sköta konkurs, soc, fixa boende, etc, och allt började bli bättre. Tre månader senare slutade han med medicinen och sedan dess har det varit kaos. Just nu är det värre än någonsin. I sina maniska perioder är han oerhört aggressiv och obehaglig och jag vet inte vad han är kapabel till. Han säger att han inte ser mig som en människa. Det finns inte längre någon som helst möjlighet att få hjälp. Jag skulle inte orka kämpa mer om det inte vore för barnen.

Hör mig. Det är viktigt. Maila om du vill, niquilota@hotmail.com

Så bipolära ska inte ha familj??

Oj. Herregud vad du har fått stå ut med!

Förstår att du är helt förstörd.

Vad ska du göra? Är det ett alternativ att lämna honom? Att du/ni inte har fått mer hjälp? Men vad ska du göra liksom om han inte äter sin medicin?

Våra ekonomier är åtskilda, tack och lov och han bor i min hyresrätt.

Är så besviken just nu. Jag har lunginflammation och mår jättedåligt. Då kommer han på att han inte orkar vara hemma utan säger att han måste "ta hand om sina behov" och det är att åka till vår stuga och dricka sig full. Så imorse packade han och åkte, kommer gem söndag sa han.

Han är inne i en deppig period. Han vill inte ha sex, inte gosa, han vill bara fly och supa.

Jag behöver verkligen honom nu men nu stack han bara och jag får klara mig själv.

Så ledsen.

Jag hade inte varit här på ett tag så jag hade inte sett inlägget. Vi är separerade sedan länge men eländet fortsätter pga gemensam vårdnad. Just nu är allt värre än någonsin och jag är totalt utmattad. Hur har det gått för dig? Någon ljusning?

Det blev tyvärr värre och värre så jag bröt med honom. Mitt bästa beslut.

Hur har din man det? Har du frågat/ försökt att sätta dig in? Jag läste även att han SKA utredas, det låter mer som att han är pedant och har alkohol problem varav det sista kan vara psykisk ohälsa. Jag förstår att det är katastrof med tanke på barn och allt men jag tror att psykolog vore bättre för er båda om han är sjuk så behöver ni båda prata och bli bättre (förhoppningsvis tillsammans)

Inte om de beter sig som TS man. Tycker du det är ett ok beteende?