Det handlar om att vara lyhörd. Och ja, många gånger går det bra, eller ok iaf. Och andra gånger så kan det skada relationen mellan barn och förälder pga att man inte känner sig respekterad och hörd.
Och att introducera någon man dejtat ett par månader är (min åsikt) helt galet! Visst, man har aldrig en aning om något håller, men definitivt inte efter bara ett par månader.
Ts, vem avslutade ert äktenskap? Och drömmer du fortfarande om den kärnfamiljen ni hade?
Ja, oresonlig föräldrar, allra oftast pappor. Himla tråkigt. Hoppas det inte slutar så här.
Snälla @sextiotalist! Vuxna kan välja! Barn kan välja! Ingen har rätt att tvinga på någon människa något de inte vill. Du verkar ha osunt förhållningssätt till barn och människor i din omgivning.
Dottern är så stor att hon kan välja var hon vill bo. Det kan bli så att hon väljer bort att bo med dem. Till mig är hon alltid välkommen.
Den tryggheten ska ett barn ha.
Hon tvingar inte sin pappa att lämna sin nya. Han kan och får inte tvinga henne att bo med dem.
När den dagen kommer, ska hon känn min uppmuntrn att umgås och bo hos pappa. Men jag kommer inte överge henne. Mitt hem är öppet och hon får sätta sig själv i fokus - välja det som passar henne bäst:
Snälla @sextiotalist! Vuxna kan välja! Barn kan välja! Ingen har rätt att tvinga på någon människa något de inte vill. Du verkar ha osunt förhållningssätt till barn och människor i din omgivning.
Dottern är så stor att hon kan välja var hon vill bo. Det kan bli så att hon väljer bort att bo med dem. Till mig är hon alltid välkommen.
Den tryggheten ska ett barn ha.
Hon tvingar inte sin pappa att lämna sin nya. Han kan och får inte tvinga henne att bo med dem.
När den dagen kommer, ska hon känn min uppmuntrn att umgås och bo hos pappa. Men jag kommer inte överge henne. Mitt hem är öppet och hon får sätta sig själv i fokus - välja det som passar henne bäst:
Jag skulle inte få för mig att flytta ihop med en ny kärlek innan min dotter är redo för det. Om det inte skulle fungera för henne, skulle jag ha en särborelation men min nya. Det skulle fungera alldeles utmärkt också. Hon är snart utflugen ändå, då kan jag göra som jag vill.
Så länge hon är kvar hemma hos mig, vill jag och ska anpassa mig till att barn med tilltagande ålder ska få välja själva.
Hon styr inte och ställer, och jag skulle inte göra detsamma mot henne heller. man får vara påhittig och hitta kompromisser.
Det är tråkigt att höra om hur det gått för er med er pappa. Jag förstår precis vad du pratar om och det är verkligen fallet precis här.
Det är uppenbart att meningarna är delade i två läger.
1. Vuxna barn med den erfarenheten avråder och visar att de vill bli respekterade och lyssnade på. Här sätter man barnet i centrum på ett sunt sätt. Att få vara med och bestämma om sitt liv, sätta egna gränser, säga ifrån när något känns olustigt är sunda förhållningssätt.
2. Vuxna som är de nya sambos attackerar och tror att det handlar om papporna och mammans svartsjuka på deras nya liv. I centrum står pappan och den nya kvinnan. Barnen ska lära sig att de inte kan bestämma någon del av sina liv och sätter de gränser, ska detta kvävas. De ska vara lydiga och underlätta för föräldrar oavsett hur det känns för dem. Barns känslor kan man strunta i.. @sextiotalisten och @qwerty Skänt att ni inte kommer nära mitt barn.
Jag är klar med analysen.
I vilken förändringsprocess som helst är det så att människor som känner sig delaktiga i sin förändring och kan påverka delar av den tar det bättre. det är vad dottern ber om.
Tack och varm kram till alla er som är vuxna barn från liknande situationer som delat av era erfarenheter. Smärtsamt att höra. Jag hoppas för min dotter skull att pappan inser att han behöver vara mjukare med dottern och att deras relation blir oskadd.
Ts, är det någon som försökt utröna varför hon inte vill träffa pappans nya flickvän och vad hon egentligen är orolig för? För det har ju verkligen inte framkommit i tråden.
Det är inte alltid barns oro och farhågor är förankrade i verkligheten eftersom de saknar livserfarenhet och konsekvenstänk. Kanske är hon orolig för att pappan ska glömma bort henne? Kanske hoppas hon på att ni fortfarande ska bli tillsammans igen.
Att bara avvakta som du vill kommer förmodligen inte göra någon skillnad. Kanske borde du föreslå att pappan istället försöker prata med henne. Det skulle kanske inte vara alls lika obehagligt att träffa den nya flickvännen om hon fick nysta i sina tankar och känslor litegrann.
Sedan tror jag också att det skulle vara bra om du berättar för dottern att du också träffat en ny. För att avdramatisera det med nya partners. För att dottern ska slippa oroa sig för att du blir ensam (en vanlig oro hos barn till separerade föräldrar) och för att hjälpa henne förstå att ni föräldrar inte kommer att bli tillsammans igen.
Jodå, men jag har hela livet framför mig med min nya.
Även om jag är jättekär så orkar jag vara vuxen och förälder först.
Hon är hos sin pappa varannan vecka, det ger mig massor med tid med min nya. Även om jag längtar massor efter honom skulle jag inte äventyra min dotters förtroende för mig.
Hon styr inte och ställer. Men vill bli sedd respekterad och involverad i förändringar som rör henne.
Det är sunt och det uppmuntrar jag. Både på min men också på pappas sida.
Vill inte fostra ett barn som är lydigt och lär sig att deras känslor tankar och åsikter inte är något värda. I synnerhet ska inte en tjej uppfostras så.
Jag fostrar en stark tjej som förmår stå upp för sig själv och ser sig ha samma värde som määnisja som sina föräldrar.
Mycket utrymme ändå. Hon har sportaktiviteter, kvällar med kompisar, träffar övriga familjen... Hon kommer helt säkert aldrig släppa sin pappa ändå.
Nja alltså du har fel i att man inte har att göra med hur man fostrar barnen. Det gör vi tillsammans!!!
Inte ett par men föräldrar tillsammans.
Klart de har rätt att uttrycka sin vilja och att det ska ges betydelse.
Jag hade inte velat vara den föräldern som med tvång håller mitt barn hos mig om hon uttrycker att hon inte vill eller mår bra i det.
Det hade jag känt som att jag våldför mig på henne.
jag hade kämpat för att skapa en situation som hon är tillräckligt nöjd med hos mig. Men jag skulle aldrig hålla ett barn mot dess vilja.
Hon har bara sagt att hon inte känner sig redo och behöver lite mer tid att vänja sig vid det, inget annat.
Om resan sa hon: "Det var pappas och min resa. Jag har aldrig träffat dem så berättar han utan att ha frågat mig att de ska följa med. Det är människor jag aldrig träffat. Det är inte som helt nya kompisar - han kanske vill att vi ska vara som familj och det tar mig tid."
Det är alltså pappans press som skapar problemet.
Jag känner henne, det går över. Helt säkert. Det är en öppen tjej.
Hon mår mest dåligt över att han inte lyssnar på henne, gör påtryckningar och verkar helt sakna insikt om hur det kan kännas för henne.
Han kan bestämma över sitt liv.
Barn kan inte välja skilsmässa eller nya partners. Det är inte deras beslut. Men de kan välja om och när de ska träffa dessa nya och hur det passar de att de umgås.
Föreslår jag hur han ska gå tillväga, skulle han bli arg och tycka att jag inte har rätt att blanda mig in i hans liv, tala om för honom hur han ska göra mm. Så jag låter bli. Det får han styra över själv.
Det går säkert bra när de väl träffas, men han verkar ha fastnat i att påtvinga henne det, låst i nåt slags prestige att han bestämmer.
Dottern har låst sig för att hon inte känner sig sedd och respekterad.
Ursvårt att stå nredvid och se dem kämpa. Försöker hjälpa till men han vägrar se henne.
Ja, jag gick in bl.a. Och tyckte till när han skulle resa till NY med dottern för att han skulle springa maran. Vem sitter barnvakt 6-7 timmar då? -frågade jag. Till svar fick jag att han lägger ut det på nätet och söker någon som kan vara barnvakt åt en då 7-årig flicka.. Dvs nån helt okänd som hör av sig på nätet. Det tyckte jag var en dålig idé.
Igår gick han till jobbet 3 timmar och lämnade henne sovandes själv hemma. Han gick till nåt möte på stan. Helt ok, hon är stor.
Men under tiden hon sov kom 2 litauiska byggarbetare som renoverar hans kök. Det visste han om. Och hon var under en timme ensam hemma med för de båda två okända vuxna män tills jag fick reda på det, satte mig i bilen och hämtade henne direkt. Bor 15 min bort, och skulle få henne ett par timmar senare i alla fall för höstlov hos mig. Det var ingen dramatik krimg att jag häntade.
Han känner inte dessa män väl, även om han träffat dem ett par gånger i samband med planeringen. De är helt okända för dottern.
Klart att jag tycker till i de situationerna. Det handlar om hennes säkerhet!
Sin nya får han presentera själv, jag vill inte blanda mig in i det. Har inget emot det. Vill bara att han ska vara varsam och lyssna på henne, inte tvinga.
Låt oss också komma ihåg i sammhanget att detta är den tredje tjejen på två år som han säger är såååå superseiöst med och ska introduceras efter två månader.
Jag tycker till bara när det handlar om hennes säkerhet och om hon tvingas till nåt, inte annars
Jo då, hon klarar av att träffa nya människor. Det går strålande.
Hon kommer att träffa pappans nya. Den dagen kommer snart. Kan vara dagar eller veckor bort. Jag hoppas att det fungerar fint för hennes skull. Det är det allra bästa.
Hon har bara bett om lite tid att vänja sig vid tanken. Jag har uppmuntrat henne till det och kommer att fortsätta göra det. Jag är helt säker på att det kommer att landa väldigt snart och vara utan tvång.
Jag är emot tvång. Flera vuxna barn från liknande situationer berättar att tvång förstörde relationen med deras pappor. Det vore synd.
Flera av er drog diskussionerna in i absurdum, till ett läge där jag fått förklara mig om hypotetiska situationer om barn som ska flytta ihop med nån de inte trivs med. Det är ingen lätt fråga. Självklart vill jag att hon ska ha bra kontakt med sin pappa och kommer att jobba för det aktivt. Men många barn idag väljer att bo hos en av föräldrarna av praktiska skäl mm när de blir större.
Och till alla er som tycker att jag curlar, det kan jag leva med. Vi är olika och jag hade inte valt era sätt att ta hand om barn. Det finns många sätt att vara på i familjer. Och barn är olika. Bra på olika saker. Min dotter är dålig på att komma ihåg att göra rent öronen, men hon är bra annat och självständig på andra plan.
Vi kan vara olika och tycka olika, men att kalla mig för det ett par av er gör, får mig att avsluta diskussionen. Den slutade vara konstruktiv för länge sedan.
Tack för er tid och alla nya perspektiv. Det var nyttigt för mig och jag ska reflektera över det ni skrivit.
Det finns inget mellan mig och pappan.
Jag visste att jag hade slutat älska honom redan 2006. Men försökte. Vi hade 13 lyckliga år bakom och ett jättefint barn, hund, hus, vänner, semestrar utomlands.
Jag har lagt det bakom mig.
Dottern har fått höra att hon inte gör mig besviken på något vis. Det har jag sagt til henne också när pappan var med.
Det är tröttsamt att behöva bli anklagad att stå bakom att ett barn inte känner sig väl till mods med en situation pappan skapat själv. Men jag har rent samvete.
Han berättar att han träffat en ny, att han kommer dela sitt liv med henne och att de ska träffas och att han bestämt att de följer med på skidresan. Dottern julblar inte direkt och då är det mitt fel tycker många. Hela ansvaret för den processen har han själv. Jag har fått ta emot ett ledset barn. Det är inte honom hon går till när hon är ledsen - det är till mig så nu måste jag städa upp efter hans klantiga sätt men ska inte blanda in mig. Vilket jag nu bestämt mig att göra????. Struntar i vad han gör och säger. Dottern får veta att jag finns här.
Hon upplever honom som känslolös mot henne. Man kan säga saker på många sätt, det behöver inte vara fel på det han säger men kanske sättet eller fel ton utan värme. Han kan vara för brutal och för hård i ordvalet.
Han kan vara känslolös. Det vet jag. Vi förlorade ett barn i femte månaden, jag fick föda fram det och det gick snett. Så det blev kejsarsnitt. Han stack med kopmisar som planerat till Barcelona. Dagen efter operationen.
Efter att jag krockat med en buss och låg hemma i princip orörlig stack han till Sälen med tre tjejkompisar. Också dagen efter, som planerat.
Inte konstigt att mina känslor dog. Och en sån man vill jag inte ha tillbaka, tack!
Eftersom jag känner honom och hör hur han pratar med dottern vet jag hur hon har det med hans känslokyla. Empati är inte hans starka sida. Han sätter alltid sig själv främst.
Couldnt change him så jag skilde mig. Jag kunde välja bort honom och för mig är han utbytbar men för dottern är det enda pappan hon har. Oersättlig, inte utbytbar. Han är som han är. Hon är besviken på honom för hans sätt.
Nu kanske det är lättare att fatta varför jag lyssnar på henne, inte för att jag vill hålla henne i en bubbla utan för att jag vet att den andra föräldern hon har älskar henne men är helt döv.
Jag har försökt kompensera för det men ni har rätt det är inte min uppgift.