Dålig relation till dottern

Jag har en dotter på nu tolv år som är väldigt lik mig, och lik din dotter på beskrivningen.

Vi har haft tuffa trista år MEN här har allt blivit BÄTTRE ju närmre tonåren hon kommer. Alltså hon har ju kvar sin personlighet, men jag och hon kommer varandra närmre och närmre och har idag en jättefin nära relation som är underbar!

Så räkna inte kallt med att tonåren blir än värre, här blev hormonerna vändning mot det bättre

Händer det helt oprovocerat eller händer det i samband med något annat?

Min dotter fick såna utbrott när frustrationen kom fort och blev för hög. Det blev total härdsmälta för henne när hennes verklighet krockade med ett krav från omgivningen. Tex om hon tittade på tv och jag sa att hon skulle komma och äta middag, i hennes huvud kunde hon inte både befinna sig i soffan och vid matbordet samtidigt, frustrationen kom flygande, kroppen spändes, benen började vifta och sen kom utbrottet. Jag fick tips om en bok som heter "Explosiva barn" (finns på biblioteket) och efter att ha läst den fick jag en helt annan förståelse och började träna henne. När det gällde middagsexemplet så började jag förvarna henne tio minuter i förväg och sa att vid nästa reklampaus så är det dags för middag, när reklamen kom hade hon hunnit landa i förändringen och stängde snällt av tvn och kom till matbordet.

Saken är den att de här barnen inte menar vad de säger och att de efteråt har riktigt dåligt samvete över vad de har hasplat ur sig, men i den totala kortslutning som är i deras hjärna så kan de inte kontrollera vad de säger. Och eftersom de inte kan kontrollera kortslutningen så hjälper det inte att straffa dem, de kommer ändå inte klara av att hinna tänka på konsekvensen när kortslutningen kommer. Istället får man som förälder försöka ligga steget före och se när det är på väg (tex spänd i kroppen och viftande ben). Om man hinner avleda sekunderna före genom att säga "blev du ledsen/arg nu?" så kan man hjälpa barnet att lära känna sina känslor och slippa utbrottet.