Bortprioriterat...
Hej!
Jag vet inte om jag reagerar och tänker fel och har gått och funderat, varit ledsen, mått dåligt varit arg, likgiltig etc i två veckor nu, så skulle behöva lite input.
Kort bakgrund. Har sambo sen tre år tillbaka, är gravid i 6:e månaden.
Min kille har aldrig tyckt om att åka hemifrån och sova borta mer än på sin höjd en natt. Mina föräldrar bor ca 3 timmar härifrån. Killen har följt med mig och träffat dem några gånger per år, typ 1-2 ggr/halvår. Jag åker kanske en gång varannan/var tredje månad. Han kan säga ok till att följa med, men avbokar gärna en vecka/dagen eller två dagar innan avresa. För han "känner" inte för det längre. Det gör mig frustrerad, arg, ledsen, sårad. Mina föräldrar har börjat undra om han ogillar dem eftersom han avbokat så ofta. Jag säger varje gång att det inte alls har med det att göra, men kommer med undanflykter om att han är sjuk eller att det "dök upp" något (för att HAN sagt att jag ska ge den ursäkten). Han säger att han tycker om mina föräldrar och att avbokningarna INTE har att göra med att han inte vill träffa dem. Jag tror honom. Oftast.
För ett halvår sedan frågade föräldrarna om sambon och jag ville komma till dem och följa med på ett evenemang en helg i november. Jag och killen tyckte att det skulle vara trevligt, så mina föräldrar bokade biljetter åt oss (som de fick pengar för sedan), ca 800kr/person. Allt lugnt. Och SOM jag har sett fram emot detta då jag och killen sällan kommer ut och gör något (han vill helst bara vara hemma) än mindre tillsammans med mina föräldrar!
På killens jobb har de skapat ett fotbollslag som spelat lite korpen under detta året och för ca 1 månad sedan får killen veta att det står klart att det ska bli en länsövergripande fotbollscup - JUST den helg vi bokat in evenemanget med mina föräldrar. Laget vill naturligtvis vara med och då backar min kille och vill gå på fotbollscupen istället - säger inte ett ord till laget om att han redan är uppbokad och tyvärr inte kan komma. Det berättar han för mig sen, ber mig att ta med någon annan på evenemanget. Som om det är så lätt för mig att göra när jag SÅ sett fram emot att få åka och göra detta med HONOM?
Jag blev fruktansvärt ledsen och försöker fortfarande få honom att ändra sig, men han "vill verkligen spela cupen". Jag kommer med frågor om hans moral, säger att man GÖR inte såhär, alltså avbokar planer som varit bestämda i ett halvår bara för att en hobbygrej dyker upp. Säger att det är en sak om det bara är jag och han som bokat något, men när det är fler personer inblandade? Frågar vad jag eg ska säga till mina föräldrar när han än en gång avbokar, han säger att jag bara ska säga att "nåt dök upp så han kunde inte". Jaha. Den ursäkten IGEN.. Han skulle ha varit med till föräldrarna i augusti och september (två födelsedagsfiranden), men avbokade dagarna innan till förmån för sin andra hobby för att det "dök upp något roligt" just då, så han kände inte för att följa med längre och jag åkte själv båda gångerna utan att bråka om det. Han sa att "vi hinner dit både en och två gånger innan vi ska dit i november" - javisst! Men det blev ingen resa dit tillsammans i oktober heller. Och nu vill han avboka november. Säger att han kan följa med dit både helgen före och efter cupen om det skulle vara så, bara han får välja cupen istället nu. Men grejen är ju att vi så sällan gör lite roligare grejer med mina föräldrar eftersom de bor så pass långt bort, så jag såg ju så fram emot detta... Att åka helgen före och efter evenemanget har som ingen betydelse då... Detta var ju speciellt.
Två gånger denna veckan har jag pratat med mamma och hon kvittrar så glatt och frågar när vi kommer den där helgen, hur länge vi stannar och att hon ser fram emot det. Jag mitt nöt ljuger och svarar som om vi kommer båda två, både jag och killen. Trots att killen mer eller mindre bestämt (utan att fråga mig vad jag tycker, för den delen) att han ska gå på fotbollen istället. Mår så dåligt av detta. Mina föräldrar kommer att bli ledsna och besvikna igen, tro att min kille har nåt emot dem. De tycker ju om honom. JAG känner mig jättesviken av honom. Känner mig bortprioriterad och oviktig för honom.
Vi har ett jättefint förhållande i övrigt, men den här grejen - att han avbokar våra planer till förmån för sina två hobbies trots att vi många gånger gjort planer innan, det gör mig sååå ledsen och arg. Besviken. Har gråtit några kvällar i min ensamhet i ren frustration och drar mig fortfarande för att säga till föräldrarna att bara jag kommer... igen. Bara för att jag hoppas så innerligt att han som genom ett under ska ändra sig och följa med...
Så. Mycket text, förlåt. Är det mina gravidhormoner som talar? Gör jag en höna av en fjäder? Är det eg ingen stor sak?
På ett sätt förstår jag ju SJÄLVFALLET att han inte vill svika grabbsen i cupen, som f.ö bara är 1 gång detta år, men samtidigt är jag så egoistisk och tänker att våra planer kom före (ett populärt evenemang så det går inte att omboka till nån annan helg heller) och att det är rent själviskt av honom att prioriera bort det och oss. Och mig... Han säger att han kommer känna sig ledsen oavsett vilket han väljer att åka på för att han känner att han sviker "de andra" - men ändå valde han fotbollen så lätt utan omsvep? Kändes som lögn att han sa för ett halvår sedan att han ville med och att det skulle bli roligt.. När han så lätt valde bort det nu...
Input?