AKUT hjälp med mamma/syster

Hej,

Kan börja med att säga att min pappa inte är med i bilden och aldrig varit. Ingen i familjen vill träffa honom pga hur han tidigare agerat.

Ja, var ska jag börja egentligen... Min syster är otroligt egoistisk, tål inte kritik ÖVER HUVUD TAGET, manipulerande och tycker otroligt synd om sig själv hela tiden. Hon har ett extrajobb för tillfället och tycker på riktigt synd om sig själv när de ringer och frågar om hon vill jobba mer, de är tydligen respektlösa då. Hon skulle vara inne på lagret en dag istället för i butiken då lagerpersonalen var sjuk - hon blev totalt rasande och osams med chefen. Tydligen respektlöst då hon inte var förberedd på det. Så fortsätter det, man trippar ständigt på tå runt henne för att inte helvetet ska braka lös.

Min mamma är otroligt rädd att förlora någon av oss och värdesätter oss mer än allt. Hon är väldigt rädd om relationen med oss vilket jag är tillbaka. Blir hon osams med någon av oss får hon ofta dåligt samvete efter några dagar och ber om ursäkt, någonting min syster spelat på varenda gång vilket gjort att mamma inte vågar ta en konflikt med henne alls. Mig har hon aldrig bett om ursäkt då vi alltid "släppt" det efter några timmar.

Denna gång är det dock värre från min sida.

Nå, jag tycker min mamma förändrat sig sista tiden. Hon är egentligen världens snällaste person. Eftersom hon vill oss så väl så vill jag henne lika väl tillbaka. Jag skruvar stolar, passar hennes hund, åker med hennes dator till reparation när den går sönder, lagar mat om jag är ledig och skall vara hos henne, plockar ur diskmaskinen om jag är där, går ut med hennes sopor och så vidare. Vi bor relativt nära varandra så ibland händer det att jag lånar hennes bil. Uppskattningsvis en gång varannan vecka, MAX! Inte sällan för att göra henne en tjänst.

Så för att komma till problemet. Jag och min flickvän har gått igenom någonting väldigt tufft mentalt varpå min mor bjudit oss att vara hos henne ett par dagar. Nu idag ska min syster komma på en enkel pizzamiddag och vi ska ta oss hem efter. Vi får då reda på att vi inte får sova där (förmodligen min systers order), frågar då snällt om mamma kanske orkar skjutsa hem oss efter varpå hon säger att det nog ska gå bra (10 min med bil, 40 min kommunalt). Min syster anländer till mamma varpå mamma helt plötsligt säger att det är jobbigt och att hon ska skjutsa hem min flickvän nu (som var ledig idag och hos mamma då vi sov där inatt) jaha, min flickvän känner sig då lite "utkastad". Inte konstigt i mina ögon. Hej xxx, jag och Ziver har pratat och kom fram till att det är bättre att du åker hem nu eftersom det känns jobbigt att skjutsa efter middag (Det var alltså lögn, vi hade inte pratat). Min flickvän ringer och frågar vad som händer varpå gränsen går för mig. Mamma har blivit min systers lilla marionettdocka. Säger att det känns som vi kommer i andra hand och blir uthunsade varpå ett jävla liv bryter ut då min syster är med min mamma. Jag unnar dem inte en dag tillsammans tydligen, borde vara tacksam för bilen, att hon bjudit på mat. Svarar då att det inte är mitt fel att min syster är för lat för att hälsa på mer än en gång i veckan, att jag är tacksam över maten och frågar vad bilen har med det hela att göra. Undrar också om man ska vara tacksam över att åka till sin mamma och äta? Det vill jag aldrig mer Göra isåfall. Dessutom Isåfall bör hon också vara tacksam för att jag gör precis allt och min syster ingenting. Hon orkar inte ens vara hundvakt EN dag. Blev ett jävla liv och till slut rinner bägaren över och jag säger att hon kan ha sin bil ifred och fixa allt själv i fortsättningen förutom hunden, honom hjälper jag gärna. Han har inte med detta att göra.

Vissa dagar är min mor extremt stressad och RIKTIGT otrevlig (1 dag av 10 kanske) vilket jag inte brukar bry mig så mycket om. Exempelvis hade jag tenta för ett tag sen och jag och min flickvän skulle då äta middag där efter. Kom efter min tenta vid 12.00 och hade endast sovit 2h och 40min. Min flickvän erbjuder sig att laga lunch åt mig varpå min mamma säger aha sitter du där och tycker synd om dig själv? Riktigt jävla otrevligt och noll empati i mina ögon.

Om jag ringer när min syster med sambo är hos henne har hon aldrig tid att prata vilket jag förstår och respekterar. Däremot om min syster ringer när VI är där kan mamma gå iväg och lyssna i timmar på hur synd det är om henne. Känner mig bara så jävla arg och besviken och vill gärna ha andras ögon på det hela.

Tänkte vänta på att hon hör av sig och efter det säga precis som jag känner och att det inte fungerar för mig längre. Hon måste ändra på sig helt enkelt. Hoppat att hon kommer ta det otroligt hårt men det är så jag känner just nu.

Vad tycker ni? HJÄLP!

Jag är man, 25 ca.