behöver lite hjälp (långt)
Hejsan!
Behöver lite input om hur jag ska gå vidare, gärna av de som suttit i liknande sitsar men det är väl inte nödvändigt heller. Jag vill bara ett bredare perspektiv.
Jag är mamma till en fyraåring. En väldigt kreativ liten filur som jag älskar så mycket. Däremot har det alltid funnits ett problem med pappan, som det tog slut med bara kort efter att lilla filuren blivit född. Han är inte aggressiv eller så, eller för den delen elak. Han prioriterar bara på ett sätt som jag inte kan förstå.
Under de fyra år vår lilla filur ha levt, har pappan träffat honom 20ggr. MAX. De första två åren höll jag honom uppdaterad om hur vårt barn växte och utvecklades, hur möten på BVC gick, bilder skickades titt som tätt (inte jätteofta men det hände) etc. Men under dessa år så har det varit samma sak. Pappan har hört av sig lite sporadiskt, velat komma och hälsa på för att sen inte dyka upp. Det kunde vara uppehåll i kontakten mellan oss och pappan i flera månader innan han hörde av sig och ville ses igen. Dock har han för det mesta iaf varit noga med födelsedagarna och skickat ett sms med grattis och massa kramar.
Jag kanske gjort något fel i det här, och självklart är det inte hela historien (svårt att få ner fyra år i några meningar), men i stort är det så det sett ut hela tiden. Problemet i det här är inte att han är dålig på att höra av sig, det kan jag ändå köpa (även om det går emot mina personliga åsikter, men alla prioriterar vi olika), men det är just det att han har BEFUNNIT sig i närheten av där vi bor, för att träffa diverse flickvänner eller kompisar, och ÄNDÅ inte hört av sig för att träffas, om så bara några få minuter. Detta är nåt han självklart förnekar när jag ställt honom mot väggen, men vet ju att han varit där av flera olika källor, bla gamla flickvänner som han hälsat på. Oxå nåt jag kan acceptera, trots att det tar emot (jag är helt enkelt en sån som inte tkr de e lönt att diskutera nåt som nån ändå påstår är falskt=onödig energi jag kan lägga på annat).
Nu till problemet: HAN anser att JAG ska ta mitt ansvar i det här och se till att de får träffas regelbundet. Vi bor för tillfället 2 h i från varandra, och han anser att det är JAG som ska åka dessa 2 h med bussen för att träffa nån som vårt barn inte känner för att skapa nån typ av kontakt. Jag kan acceptera mkt, men på just den punkten sätter jag ner foten och säger nej. Vårt barn går heltid på förskola (fram till 16-17 varje vardag) och att spendera en hel kväll med bussar känns inte lockande eller logiskt heller. Jag anser inte att jag gör fel i detta, men jag vill att han ska förstå att vårt barn inte kan komma hem en vardag vid elva på kvällen, eller spendera en heldag med bussar fram och tillbaka på helgerna. Inte förrän de fått en bra kontakt med varandra, vilket jag anser är bäst om man gör det på hemmaplan, alltså i en trygg miljö.
Tänker jag fel och hur ska jag få honom att skapa nån typ av rutin för ett umgänge utan att det tar energi från mig? Borde jag ens anstränga mig, eller ska jag bara stå fast vid min åsikt och vänta ut honom?
Hoppas jag fick med det mesta i det här... de blev lite lågt trots allt. Återkom jättegärna med tips och dylikt så jag vet vad jag kan göra!
