Man måste vara stark för att kunna vara sjuk. Jag har haft tur.
Jag gjorde massa research innan. Läste på forum hur andra gjort. Snappade upp att det var bra att få komma till specialistpsykiatrin.
Jag knallade in till receptionen på HC, sa som det var. "Jag är så deprimerad och har så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska vända mig riktigt". Hon i receptionen blev helt nervös. Hon hämtade en sköterska, som sen gav mig en läkartid dagen efter.
Hade självdiagnostiserat mig med adhd så jag hade en lång argumentlista. Träffade läkaren och sa att jag tror jag har adhd och vill ha en remiss till specialistpsykiatrin.
"Jahaa... sa han och tittade på mig.. " Han var inte så mycket för det där med att diagnostisera, tyckte att vi alla är olika. Han frågade om jag ätit antidepressiva tidigare. Nix, sa jag och det vill jag inte göra heller. Jag vill till specialistpsykiatrin.
Han var skeptisk tills då jag nämnde att jag senast var till psykiatrin för 10 år sen men inte tyckte dom förstod mig så jag gick inte dit mer, men att jag nu kommit på vad det är.
Bestämd tjej. Haha..
Han var gammal och erfaren och skillad så han sa okej, jag skriver en remiss, tror inte den går igenom, men i så fall skriver vi en ny.
Den gick igenom direkt. Tydligen var man prioriterad eftersom man hade småbarn.
Fick hemskickat massa formulär man skulle fylla i. En fastnade jag extra för och började googla vad det var. Det handlade om bipoläritet
Fick träffa en sköterska där som satt och gäspade sig igenom samtalen. Sa att jag sökte för adhd, men jag har diagnostiserat om mig till Bipolär. En timme in på första samtalet stannade hon upp och sa "Du är i för dåligt skick för att kunna prata just nu, jag vill att du går ner på akutpsyk och börjar medicinera IDAG", kan du göra det?
Sagt och gjort. Från att ha vägrat mediciner i 10 år började jag käka lamotrigin, senare fick jag tillägg med strattera (mot adhd) så dom två äter jag nu.
Är glad att jag hamnade rätt direkt. Att ge antidepressiva till bipolära är ju ingen hit.
Sen slussades jag vidare till närpsyk där jag fick en samtalskontakt jag i början såg en gång i veckan och sen med tiden fasades det ut. Tror jag gick regelbundet i ett år innan jag kände mig redo att släppa taget och "klara mig själv".