När ska man sluta prata om sig själv i 3e person?

Jag har aldrig börjat prata om mig själv i tredje person, varför skulle man det?

Min svärmor använder fortfarande farmor om sig själv till barnbarnen 2,4 och 6 år. Det funkar väl som "kom till farmor" eller möjligen "farmor ska ge dig mjölk" men när hon ska berätta saker så blir det invecklat när hon omtalar sig själv i tredje person så att det blir tex "farmor har glömt var hon har lagt sina glasögon så hon måste leta innan hon kan läsa boken".

Nej klart man inte måste men antag nu att man har börjat. När ska man lägga av?

När barnet förstår vad jag/mig betyder.
Jag blir tokig på min sambo som envisas med att använda tredje person till 4-åringen. Till 1-åringen är det ok men inte den äldre.

Jag har aldrig någonsin pratat om mig själv i tredje person inför vår son, eller något annat barn. Jag begriper inte varför man gör det? Det är ju helkonstigt, tycker jag. T.o.m. obehagligt, faktiskt.

Människor som säger till sina barn: "Mamma vill att du kommer nu, för mamma vill gå hem." låter bara som om de inte vill ta personligt ansvar för vad de säger, eller att de inte ens är en egen person utan någon anonym "mammafigur". Knäppt.

Så mitt svar är: börja aldrig ens.

What she said.

Börja aldrig.

Jag är väldigt på att skippa tredje person snacket, men det kommer automatiskt så nu och då slinker det in "mamma" istället för "jag", jag tycker dock att jag kombinerar det bra, det känns naturligt och inte för larvigt - min man är värre ;) men min son är två år och så fort han pratar lite mer kommer detta försvinna, man pratar så till barn som inte är helt igång med pratandet - tänker jag!:) Så joooo, till en sjuåring?!? HELT stört ;D

När min pojke var nyfödd så pratade jag om mig själv i 3:e person, mest för att jag själv skulle fatta att jag var mamma. Det slutade jag med när han var omkring 5-6 månader, bortsett från någon enstaka gång kring 9 månader då jag behövde förtydliga och han inte riktigt fattade om jag menade mig själv eller honom eller pappan när jag sade att jag skulle hämta en sak. Min man gör det dock fortfarande nu när sonen är 1,5 men kämpar stenhårt för att sluta med det. Sedan absolut senast 1-årsdagen är det ingen tvekan om att sonen har stenkoll på vem "jag" och "du" är i olika sammanhang.

Att prata om sig själv i tredje person med en 7-åring, eller för den delen en 3-åring, är ju bara att dumförklara barnet fullständigt.

Det kan finnas väldigt goda skäl att använda "mamma/pappa/tredje person" om sig själv i samtal med barn. Jag gör det ibland med min 4-åring som har autismspektrumtillstånd eftersom det fungerar som ett stöd för hans språkförståelse. Han börjar ha koll på jag/mig/dig nu, men ibland behövs det förtydligande trots att han inte har uttalad språkstörning och inte heller någon utvecklingsstörning. Ofta ersätter vi "du" med hans namn också. Gruppen barn med osynliga funktionsnedsättningar är inte så liten och just att förtydliga kommunikation genom att uttrycka sig i tredje person om sig själv är ett bra stöd för många av de barnen. Det är inte opersonligt för dem utan tydliggörande.

Men för att svara på TS fråga: det finns ingen anledning att prata med en neurotyp 7-åring i tredje person, men jag ser inte riktigt vad skadan skulle vara heller mer än att barnet ifråga förmodligen tycker det låter lite konstigt & larvigt. Det kommer varken hämma barnets utveckling eller språk direkt.

Ja visst. Det finns säkert tillfällen när det kan vara förtydligande att prata med ett barn i tredje person, om barnet befinner sig i autismspektrat t.ex. 

Men generellt tycker jag att det är en dålig idé att prata om sig själv i tredje person. Då är man inte tydlig och inte tillräckligt personlig gentemot sitt barn angående sin egen person och sina gränser. Tänk själv om en kollega på jobbet skulle sträcka fram sin kaffemugg mot dig och säga: "Berit vill gärna ha lite mjölk i kaffet!". Lite läskigt, va!? Och jag vill helst behandla barn som jag behandlar vuxna och inte förminska dem eller dumförklara dem.

Med bebisar är väl naturligt, eftersom man förklarar vad man gör snarare än har en dialog:

- mamma ska byta den här blöjan på dig så att du blir torr och ren!

- mamma är så trött nu, det skulle vara väldigt skönt om du somnade nån gång.

Men när barnet lär sig prata blir det mer en dialog och man kan naturligt föra in mer "jag".

Jag tycker det bara är dumt och opersonligt att prata om sig själv i tredje person. Varför ska man prata onaturligt? Nej det ska man aldrig börja med och har man det ska man sluta på en gång.

Nä, inte alls naturligt...

Nej jag hade inte tyckt det var "läskigt" om en vuxen pratade om sig själv i tredje person. Lite udda, visst, men knappast läskigt. Inte heller hade jag sett det som att personen på något sätt förminskade eller dumförklarade MIG genom att prata om sig själv på ett sätt som jag uppfattar som annorlunda. Varför skulle jag?

Som sagt. Jag förespråkar inte att någon generellt bör prata om sig själv i tredje person med sitt barn eller med någon annan, men inte heller tycker jag det är nödvändigt att kalla det förminskande, dumförklarande, gränslöst och opersonligt, eftersom det för en del barn (ganska många till och med, och även för vissa vuxna) upplevs precis tvärtom.

Lustigt hur olika man känner för det här.. Jag skulle känna mig kall och opersonlig om jag till min bebis pratade så som: "du Lina, jag ska ta och byta böja på dig nu", som att jag undviker att påpeka att JAG är DIN MAMMA. Då känns jag som en barnvakt. Distans. I hur jag ordlägger mig. Hmm. Så för mig var det en given naturlig grej med bebisen, jag använde mamma mycket. Ju äldre barnet blir ju mer säger jag jag och mindre mamma. Tycker det är det som känns naturligt.

Men angående ts. Tror alla är överens om att en sjuåring är för stor för tredje person, jag begriper inte hur folk kan med att prata i tredje person med en nästintill tween. Och vara seriös.

Håller med! Jag försökte säga "nu ska jag byta blöja på dig" åt min 8-månaders idag och det kändes väldigt avståndstagande och konstigt. Åt min 2,5-åring känns det däremot väldigt naturligt att säga jag och inte mamma om mig själv, även om jag fortfarande kan kalla mig mamma även inför honom. Med två barn som ofta båda vill ha uppmärksamhet samtidigt vet man inte alltid riktigt vem man pratat med . Jag ser det dock inte som något större problem och verkligen inte som dumförklarande eller förminskande.

Jo!