Så förbannat trött på en handlingsförlamad/deprimerad pojkvän?? HJÄLP!!!

Oj oj oj säger jag bara!
vad du måste kämpa för denna man som inte tycks vilja lyfta ett finger för sin egen eller din skull.

Att bli tagen för givet är nog det värsta som kan hända i ett förhållande, för där någonstans försvinner respekten på något vis. Ungefär som att man kan göra, säga och behandla den andre hur som helst. Vilket det verkar som att han gör med dig.
jag tror att så länge du tillåter honom "leva" genom dig, så kommer han göra det..hur mkt du än gnäller och tjatar och försöker trösta och pusha. han befinner sig helt enkelt inte vid den gränsen än, att han själv inser att han behöver hjälp. och DU kan inte fixa det åt honom. men det sa du ju att du redan insett.
personligen förstår jag inte att du orkar, men kanske ska man beundra dig SOM orkar. det är inte lätt att släppa taget om någon man älskar. men ibland måste man verkligen visa vart skåpet ska stå, om det ska hända någonting.
Du är en stark kvinna som fixar allt detta, försörjer inte bara dig utan även honom och vad det verkar som. I ett förhållande ska de vara lika för lika. Ingen ska behöva ge eller ta mindre eller mer än den andre. Ömsesidig respekt är A och O. Du är hans flickvän, inte han morsa! det tycker jag du ska poängtera omgående.
detta kanske är hårda ord från mig, och jag känner inte din pojkvän.men han beter sig som en idiot!
alla kan vi hamna i svackor och må dåligt..visst, det är mänskligt, men att inte ens vilja ta sig upp från botten, utan bara förvärra sin situation och förvänta sig att alla andra ska fixa det, det är oerhört tragiskt och lågt.
Jag hoppas du kommer till insikt att du är stark och förtjänar någon som ger tillbaka lika mkt som du ger. det kan vara ett svårt beslut att ta, men jag förstår inte hur du orkar leva med denna mannen. Du är värd mkt mer.
jag hoppas det löser sig för dig!
Kram

Hade jag varit du så hade jag sagt till honom att nu fixar du iordning här när jag är på jobbet, kontakta mäklaren om du vill flytta hit och ta kontakt med bilfirman. Om han inte gör det så släng ut honom, inga om, inga men. Det gör ont att göra så när man älskar men om han älskar dig så gör han det du ber om. Skriv här igen så vi får veta vad som händer och hur du mår.

har han ingen familj som kan hjälpa till och stötta? han låter verkligen deprimerad på en nivå där det krävs professionell hjälp. du har ju gjort vad du kan, men det är väl bra om det finns någon annan i hans liv som kan hjälpa till om/när du måste ta ett kliv tillbaka. du kan inte bära honom, för då blir han ju inte bättre, så det är nog tyvärr så att du får släppa, i alla fall tillfälligt.
kram!

Du satte verkligen fingret på känslan att han "lever" genom mig... känner mig mer och mer "utsugen" på energi anonym
Har poängterat att jag inte är hans morsa... han är även grymt bortskämd av sin mamma... icke att förglömma! Han blir mest bara förbannad o skriker när jag påminner o berättar det för honom.

Tycker även att respekt är a och o i en relation... vilken det än är!

Förstår knappt själv heller hur jag orkar.... samtidigt som jag får dåligt samvete... för han är ju inte usel rakt igenom... kanske just nu... men jag har sett så många andra fina sidor hos han...

Jenny... jag har sagt till honom skarpt om att han ska ta kontakt... han blir bara så arg... säger att jag tjatar... att jag skäller och att jag inte förstår att han har det jobbigt.

Marvelina... Han har en underbar familj... helt underbar. Tyvärr kan de varken hjälpa till med pengar... vad det kommer till självhjälp åt sin son så "släpper" inte min pojkvän in varken hans mamma eller pappa innanför skölden.

Men alltså.... ska jag släppa honom? Hur? *gråter*

Vill tillägga att jag tror inte hans mamma eller pappa förstått hur allvarligt det är och hur dåligt han mår så som han håller på... TROTS att jag förklarat mycket väl och de lyssnat (hoppas jag) hur hans vardag och liv ser ut.

Och jag tycker verkligen vilket jag underströk många gånger för hans mamma att när en människa inte ens längre kan hålla sin hygien så är det illa... väldigt illa... och har gått alldeles för långt!

Det kanske är dax att gå vidare för er båda, det kan vara svårt att komma ur "vardagen".

Men du, det är inte ditt jobb att rädda honom. Det är bara han som kan fatta och han kommer inte göra det så länge du finns där och pysslar om och daltar och tröstar och påminner.
Hade han varit min karl hade han åkt ut på gatan i bara kallingarna, fortare än blixten.
Bryt med honom, säg upp bekantskapen, vad som helst som får honom att vakna.. Det är det bästa du kan göra för honom och för att rädda honom.

Men det är ingen "vardag"... han är deprimerad tror jag!
Och jag vet inte vad jag ska göra... för jag kan inte släppa honom... tänker inte kasta 4:a år med både vinster och förluster i havet när jag vet att han annars inte är sådan här!!

Det är inte så jäkla enkelt... även om jag ibland önskar!!

Jag älskar verkligen honom... vi har tom. planer inför framtiden!

Finns det någon annan här som haft liknande problem??
Och vad gjorde ni eller du för att lösa problemen??

Jag hoppas så innerligt... hoppet är det sista som överger mig...

hur tror du att det blir om du låter honom sköta sig själv och du bara kör på utan honom? Det är ju bra om du har en bild av det för att kunna ta steget. Kör ut honom du, det tycker jag du kan göra, han har ju en lägenhet. Så får alla myndigheter vända sig dit. Du kan ju säga att ni kan träffas ute om han vill. Så länge han kan falla tillbaka på dig så lär han ju göra det. Usch det måste vara så svårt för dig, men tänk på att om du tar det här steget så kanske han når botten och kan börja ta sig upp igen. Du behöver inte förlora honom. Men om ni fortsätter såhär gissar jag att du nog gör det till slut.
kanske hans familj ändå kan kontakta någon inom det sociala för att få hjälp?

jag håller me..du har gjort det du kan..resten är upp till honom. vill han inte ta tag i sitt liv.. fine..men låt honom inte dra ner dig mer i sin skit..

vill bara säga att depression är ju en sjukdom, och är han deprimerad kan han ju inte rå för det, men du kan kräva att han tar ansvar för det och söker hjälp så att han kan lära sig att hantera det. terapi, medicin, vad det än krävs ska han ju göra det om han vill ha dig kvar. annars måste du klippa helt, för man orkar inte. han BLIR inte bättre av tjat, det kan jag nästan lova dig. Sätt dig ner och berätta vad dina villkor är, och ta gärna dit någon eller några i hans familj då, och ha en plan för denna hjälp han ska få, och går han inte med på det DÅ, precis då, så vet du i alla fall var han står. Till exempel kan man ha ett nummer han ska ringa DÄR OCH DÅ, medan ni sitter där, om han tänker acceptera ert förslag. Han måste liksom visa att han tänker kämpa, vilket i detta fall inte betyder ta eget initiativ, utan gå med på era förslag.
Kämpa, men inte länge till! Sätt en gräns, typ en vecka, och planera upp med hans familj. Och håll dig till planen sedan!

Ja, jag har haft liknande problem, vad jag gjorde var att jag flyttade. Till slut vaknade han faktiskt.

you don´t know what you´ve got ´til it´s gone...som man säger

Hjälp TS, han behöver hjälp..INTE från dig, du kommer att ge och ge, jaga och jaga. Det som kommer att hända är att du kommer att köra slut på dig själv, tömma dina reserver och känna dig helt utmattad. Om någon är deprimerad (vilket det verkar som om han är) blir du till slut medberoende av allt hjälpande. Du måste våga släppa taget. Med det menar jag inte att du ska ge upp honom. Jag menar att du ska fråga honom om det vore ok att ni tillsammans går till tex familjerådgivningen för ER skull. Om han inser att det finns ett problem kommer han att "ställa upp". Detta kan vara en väg att gå för att öpnna ågonen för att han ev har ett problem, som är hans eget att lösa. Jag vet inte, men jag känner igen mig iaf. För oss slutade det med att jag gick även om jag älskr honom. Han medgav att han hade problem, men det är inte något som vi kan lösa genom att vara ett par, det var han tvungen att lösa själv. Ev finns det en framtid för oss sen, när han tagit tag i det...*hoppas* Jag tror att du för din egen skull bör sluta ge, även om det känns för j****gt. Kram på dig

hur går det för dig ts?

TS; jag har inte läst alla svar men min magkänsla säger att du omedelbart måste avskärma dig från den här mannen som han lever (och utnyttjar dig) nu. Det svider i själen först men sedan kommer du med stor sannolikhet att banna dig själv för att du inte gjorde slag i saken tidigare "hur kunde jag gå med på det???" typ... Här gäller att tänka med kloka huvudet, inte känsliga hjärtat hur hårt det än låter. Var människa måste ta ansvar för sitt liv, han vill inte ens söka hjälpen eller ta emot den ens när den erbjuds. Nej, följ ett tufft med ärligt råd - sluta låta dig utnyttjas, sluta betala för honom, se till att bry om ditt eget liv så att du får livskvalitet i det istället. Det här leder ingenstans förutom neråt... Kramar

Personligen skulle jag ha packat hans väskor och kört hem han och dem till hans lilla mamma. Så kunde hans familj fått ta hand om honom ett tag.

Jag tycker att detta har gått för långt för att du ensam ska behöva hantera det. Det finns fler människor runt honom. Och han borde få hjälp, riktigt hjälp.

oj,oj,oj,oj...du har verkligen ställt upp och stöttat och varit förstående, men någongång måste man säga "stop det räcker!".
Man kan inte hjälpa folk som inte vill bli hjälpta tyvärr... Vill han inte hjälpa sig själv så varför ska du bry dig?!?