Hur gör ni om barnet inte äter maten?

Duger inte det som bjuds så får dom klara sig tills nästa måltid...

Det beror på hur födointaget är i övrigt, hur viktkurvan ser ut etc. En 1-åring är ju fortfarande i någonsorts inlärningsfas vad gäller mat och ätande så där skulle jag inte vara så fyrkantig som Frontline här ovan. En 5-åring i samma situation är t ex en helt annan femma. Så ja, jag skulle erbjuda annan mat som t ex en burk eller erbjuda lite macka och smoothie som extra kvällsmellis. En 1-åring kan ju heller inte berätta om det något fysiskt som stör (tänder, förkylning på gång, illamående etc) och därför ännu större anledning att inte vara så kategorisk och låta barnet vara utan mat.

Hej!

Jag har aldrig bråkat kring maten. Då jag själv är ätstörd kommer jag ALDRIG tvinga mina barn att ens smaka. Det är upp till dom själv. Äter jag kött och jag vet att dom inte tycker om kött så steker jag korv vid sidan av. 9 av 10 gånger äter dom korven, men mitt i allt vill dom ha kött istället.

Sonen får specialkost på skolan också. Inget vi bett om utan något dom själv styrt upp för att få han att äta. #hejaskolan

#ätstördafamiljen

Vi har som grundregel att vi vuxna bestämmer vad som serveras och sedan är det upp till barnen själva att välja vad som äts. Jag försöker se till att det alltid finns något på bordet som de kan äta även när huvudrätten kanske inte faller i smaken, sallad, bröd, fruktbitar, pasta...
Eftersom ett av våra barn har haft lite extra svårigheter med att vara väldigt sensoriskt känslig så har vi lagt till att vi har en back-up rätt. Den är alltid samma och så pass lätt att laga till att det antingen inte tar extra tid för mig och de dels kan ta över den biten själva snart. Min sons back-up är osötad babygröt, men vad som helst som är neutralt, småtråkigt och lätt att ta fram fungerar. Se bara till att det alltid är samma och inte något som kan tjatas fram eller diskuteras.

Kan tillägga att vi har två väldigt äventyrliga ätare och så en som då är extrem på andra hållet. Det här förhållningssättet har fungerat för alla och låter oss fokusera mer på själva matron och måltiden som social grej.

En liten en väljer man ju att få i mat och de ger man ju frukt efter maten, så alltid får de ju i sig något och det går ju inte tvinga barnet att äta. Sedan äter de ju oftare än ett äldre barn. Vi hade alltid gröt och ev även välling innan läggdags, så det gick ju ingen nöd på h*n. 

Däremot skulle jag inte kompensera en 2-åring eller äldre som jag vet egentligen äter det som bjuds, men väljer att strula just då om de är normalviktiga. Barn kan ju äta flera portioner ena målet för att knappt peta i maten nästa, som regel äter de om de om de är hungriga även om det kan bli t ex bara pasta eller bara köttbullar. Här är det mer 5-åringen som försöker få en macka senare och får nej, när hon valt att inte äta mer mat, när hon först önskar mer, men sedan tackar nej när det erbjuds. Mat som barnen inte äter har vi inte, men visst äter de sämre när det är soppa eller smörgåstårta (på fest) och mer osynligt vad det är. 2,5-åringen är väldigt nyfiken på vad det är i maten och vill gärna smaka redan när maten lagas.

En ettåring kan ju behöva vänja sig vid nya smaker vid flera tillfällen, så där handlar det mer om tillfälligheter tänker jag. Äldre barn får mer nycker att jag gillar inte x (för kompisen gör det inte eller jag har bara fått för mig det idag men åt det senast eller kompisen/syskonet sa så).

Jag tycker det är för tidigt på den tiden att vara sträng kring mat, jag höll fortfarande då på att presentera alla tusen olika smaker och hade ingen rutin på det, han smakade på allt jag åt etc :) (Jag ammade dock fortfarande mycket plus att han var naturligt nyfiken på allt, så inga problem).

Men sen vid två kändes det mer och mer naturlig att vara lite mer ordningsam, alltså att om han säger han är hungrig men bara vill ha banan så är tyvärr inte det okej, vi bestämmer maten han ska äta och äter han inte är han helt enkelt inte hungrig nog. Jag vill verkligen inte hamna där att barnen får en grej och vi vuxna något annat, mycket mer trevligt att alla äter samma mat och tillsammans :)! Vi planerar hur dagen ska se ut, banan är alltså helt okej, menade inte att banan inte är okej, men två bananer istället för lunch tycker vi inte vore en bra trend i längden ;)

runt 3 år har vi fasat ut "nattningsmål" tex macka eller välling, före det så får de smaka/äta som de vill eftersom det alltid kommer ett extra mål. Vi har alltså serverat det vi vuxna vill äta utan att ta hänsyn till barnets önskemål.

Efter vi fasat ut sista målet, så tar vi hänsyn,men låtsas inte om det...
Vi "råkar" liksom ha något som barnet gillar.
Om vi tex har potatissallad och rostbiff (som våra barn inte gillat), så har vi "råkat" ha minimozzarella, kokta ägg och kall pasta att dryga ut salladen med. Och om de bara tar detta så gör det inget.

Vi tvingar ingen att äta, vi gör "ingen" speciell mat (förutom att vi alltid ser till att det finns 1 ingrediens som barnen gillar), de får ingen macka eller liknande på kvällen.

Däremot händer det att vi påminner om att det är sista målet, så de kanske ska försöka äta något till.

Tack för svar! Ja alltså hon ammar innan läggdags och sedan på nätterna så jag är inte orolig över att hon ska vara hungrig egentligen. Hon ligger över normalkurva i vikt så det är inget heller jag är orolig för.

Bara intressant att se hur andra gör.

Aldrig tvingat, aldrig tjatat, aldrig trugat och faktiskt serverat det som alla gillar (och det var inte korv, pannkaka eller pasta av olika slag). Vår inställning har varit att mat ska inte förknippas med tvång eller bråk, inga prestigekamper.

Tonåringen hemma äter i princip allt numera, ett mycket bredare reportoar än hans föräldrar (som båda är uppvuxna med "ät det som serveras annars är ni utan mat")