Min man är inte med vår son

Jag anser att första året är mammans... Många män ( inte alla ) har inte det tålamodet med en liten... Dom brukar bli bättre på det när barnet är lite större ;)... Nu blir väl det ramaskrik... Men åter till dig, varför ska han ta halva tiden om han inte är intresserad? Det blir ju jätte jobbigt för lillen att bli överföst till pappan, bara för att man ska dela lika.

Jag anser inte alls att första året är mammans :)

Oavsett om ni delar lika eller ej på föräldraledigheten (vilket jag tycker är självklart!) så bör väl din man ha intresse av att få en bra relation med sin son? Tror han att han sedan när han ska vara hemma med honom automatiskt kommer få en superrelation om han inte kan ta hand om honom innan dess...

Varför vill han inte vara med honom? Tycker han det är din uppgift enbart?

Det finns så många (ovan svar inkluderat) som bara daltar med papporna. Det är hans barn lika mycket som ditt och han bör ta hand om barnet lika mycket som du! Oavsett vem som har huvudansvaret på dagtid när man är föräldraledig. På samma sätt finns det mammor som tycker de är Guds gåva till jordens barn och snor åt sig all föräldraledighet och inte tycker papporna är lika bra på att ta hand om barnen som de är.

Jag skulle säga åt din man att skärpa sig! Sovmorgon kan man väl få ibland men det ska han ju då också ge dig om du vill ha, som exempel!

Förlåt, men du kan väl ändå inte vara seriös med ditt svar?

Man kanske inte behöver uttrycka det som så att första året är mammans (man måste vara mer pk än så) men det är inte helt konstigt att mamman den första tiden har ett något starkare band till barnet i många fall. Pappor kan ha lite svårare med anknytningen till en början men det kommer. Låt honom vara barnvakt då och då till en början.

Jo det är jag :) För jag tror inte att alla män har tåla med små barn ( finns kvinnor också )... Sen är det vi kvinnor som ammar... Tänker inte sluta för att jag ska dela... Och TS man verkar ju inte så intresserad...

Mammans år, det beror i så fall på hur man tänker.. Hade det tex inneburit att jag tog ALLT det första året så hade jag gått under ;) Jag överlevde de svåra perioderna för att mannen också var med och tog hand om sin lilla bebis! Blöjbyten, gos, lek, bära bära bära, gå promenad med bärselen, gå ut med soporna med bärselen, allt vi kunde dela på! Jag ammade ju otroligt mycket och var hemma medan mannen jobbade, men nej, att hela första året skulle vara mammans, oavsett hur man ser det - njä. Jag skulle kanske sträcka mig till att kunna säga att den första månaden är mammans, men det är ju pappans också, men rent fysiskt vad gäller bebisens behov så räcker ju mamman till, men nej, har man möjlighet att vara mamma och pappa tillsammans så är det det som gäller.

Ts, din man MÅSTE skärpa sig! Jag tror jag skulle försöka uppmuntra honom maaaassor så han känner sig som kung och får självförtroende och växer i sin roll som pappa, skulle inte tjata och klaga, men underlätta och hjälpa igång honom med hans roll. Babysteg. Det tar tid! Mycket kan hända på de här fem månaderna!

Förstår vad du menar :) Jag menar att för mig är barnets första år mitt ( sen vad alla gör är upp till dom )... Så länge det funkar :) Men det känns lite som det har blivit en hysteri om att dela lika... Istället för att se till barnets behov... Mamman är ju bara den som kan amma, barnet ligger i våra magar i 9 månader och känner oss... Sen ska det bara slängas ut i värden, till pappan och sen dagis.. Sen fins det jätte bra pappor som är lugna och mammor som inte kan eller vill amma... Då är det inga problem. Men som TS man, som inte engagerar sig... Mitt första barns pappa hade inte tålamodet, men hjälpte apsolut till :) Jag tog hand om barnet i början... Och dom fick ändå en jätte bra kontakt, när lillen blev lite större :)

Nej nu menar jag själva föräldrarledigheten :) Och vist gjorde jag mycket hemma, men vist böt han blöjor, handla och satt med barnet osv.. Men att ta hand om lillen heltid när barnet var litet, hade inte funkat.., människan saknar tålamod.... Men när barnet blev större gick det mycket bättre... Det är ju lite späsijällt när dom är så små :) Så man ska nog titta lite på vad man har för man eller kvinna för den delen. Och den som klarar bäst att ta hand om lillen ska göra det... Inte för att samhället säger att man ska dela ;)

Jag tror på att lämna man och barn ensamma nån timme eller två när det inte är läggdags. Så att det inte behöver bli en tråkig stund för barn/pappa.

Pappan är ovan och behöver uppmuntran och situationer som han kan klara av, bygga upp en bättre relation med sitt barn och sitt självförtroende för sitt föräldraskap.

Sen kan man tycka vad man vill om han borde kunna ditt och han borde kunna datt, men nu är det som det är, och då är det bättre att göra det bästa av situationen.

Åk hemifrån när barnet är piggt och mätt.

Prata med varandra, fråga vad han upplever är jobbigt, försök sätta dig in i hans situation.

Det är ju inte så himla lätt att lägga ett barn på 4 månader som är vant vid att somna på ett visst sätt, det är ju som dömt för att misslyckas.

Vi, t.o.m. jag, hade ibland svårt att lägga mitt första barn utan skrik, slutade ibland att man fick göra det som barnet var vant vid, tex ut o köra i bilen/vagnen när han hade blivit övertrött.

Vad säger han när du frågar om hans ointresse då, för det _har_ du väl gjort hoppas jag?

Kanske hög tid att sätta ner foten och ställa honom mot väggen? Eller skippa "kanske", det ÄR hög tid!