Är vårat spädbarn ovanligt lugn och snäll?

Det kan förändra sig jättemycket med små barn - men behöver inte göra det förstås! Jag minns att jag också tyckte det var mer "gnäll" än skrik hos min knodd i den åldern, men såvitt jag minns så blev det mer högljutt vid 3 månaders ålder ungefär. 

Numera resonerar jag som så att man måste försöka njuta av det som är bra, i stället för att fundera på vad som komma skall. I alla faser finns både bra och dåliga saker och bägge delar går över och ersätts av nåt annat  

vår var också jättelugn och snäll. inga konstigheter alls.

Vårt andra, fjärde och sjätte barn var väldigt lätta barn medan ettan var en katastrof med kolik, trean skrek nästan lika mycket som ettan men femman var lättare än trean men jobbigare än tvåan, fyran och sexan. Så jag summerar med att jag har haft fyra lätta, en lite jobbig och en super jobbig bebis.

Dottern var som du beskriver din son i samma ålder.

Folk kommenterade alltid hur snäll hon var osv.

Nu är hon 2,5 år och världens busunge. Sitter aldrig still, gör som hon vill och hittar på hyss konstant.

Så njut av lugnet när det finns. Det kan ändras snabbt.

Det kallas inte att ett barn är snällt utan välmående. Enligt min åsikt.

En bebis ler inte, den har ont i magen när den drar i smilgroparna.

En tvåmånaders kan absolut le med svarsleende. Alla mina tre döttrar gjorde det from 6 v

TS

Min andra dotter var som du beskriver. Både jag och hennes pappa sa det hela tiden. Nästan alltid nöjd och glad. Gnydde lite om hon ville något men blev nöjd direkt det åtgärdades. Vi valde tom att skaffa nr 3 bara för att det var ju sååå lätt med 2 barn.
Well, det fick vi äta upp. Fröken bytte nämligen strax efter ett skepnad och blev den absolut mest envisa, bestämda och gnälliga unge jag mött. Så är hon än idag, haha. Samt att nr 3 inte alls var lika medgörlig. Trebarnschock blev det

Som svar på din fråga. Vissa barn är så och har du tur så förblir det så.

Vår bebis var jättelugn de första 3-4 månaderna. Han sov hela nätter, grät aldrig, skrek aldrig någonsin och var bara nöjd och glad var man än la honom. Han använde inte heller napp. Han var också super tidig med att sitta själv, höll huvudet uppe stadigt redan på bb osv.

Sedan blev han 4 månader och det blev lite mer personlighet ;) Han har en tydlig vilja och säger ifrån. Nu är han 9 månader och helvild. Klättrar, busar och sover aldrig. :)

Är ett tyst barn lika med ett snällt barn?

Så är vår dotter med :) lugn, nöjd och skriker sällan. Folk säger ofta "snäll" om henne, och blir förvånade om hon skriker. Det jobbiga är att när jag, ytterst sällan, skulle säga att hon är jobbig/gnällig (hon sover t ex ganska dåligt) etc. så får jag bara höra att hon är såååååååå snäll....

Det håller jag med om, att vara snäll är ju normalt ett medvetet val liksom att vara elak. Men barn kan vara mer eller mindre nöjda trots att de är välmående :)

Jag håller med men er men stör mig inte på att folk säger "snäll". Jag förstår vad de menar ändå.

Jag tycker det är en fruktansvärd grej det här med att kalla ett spädbarn snällt för att det är tyst, så jag är faktiskt en sån som alltid säger till på ett bra sätt när folk säger så - ingen menar illa, men fy, säg inte så... Ajja, till frågan - vår son grät inte de tre första månaderna och var lugn och nöjd och väldigt glad, alltid fortsatt vara lugn och försiktig och glad och härlig, nu som han strax är 2.5år kan busiga sidor visa sig när han testar gränser och försöker sig på lite trots haha:)

Alla bebisar är olika, några går från nöjd till seg på en sekund och några tar lång tid på sig att gå från nöjd till missnöjd..:)

Att få en enkel början som förstagångsförälder är en sån gratis gåva!! Allt/mycket är ju ändå nytt och svårt!:)

Jag föredrar att kalla ickeskrikiga bebisar för "lättskötta" ist för "snälla".

Min första var otroligt lättskött, alltid glad och skrek kanske en handfull ggr sitt första år i livet. Sov hela nätter från 4 månader och alltid ätit ordentligt. Idag är hon 4,5 och en härligt livlig tjej.

Andra barnet har vrålat för full hals från dag 1, sovit uselt och allmänt kinkig med maten.

Barn är olika, ditt är säkerligen helt normalt!

Jag tror nog att ditt barn är helt normalt. Barn är olika och olika lättskötta.

Ibland kan man se personlighetsdrag redan i så tidig ålder och ibland inte.

Mitt syskon har en bebis. Den är också snäll. Sover mest. Har tre olika ljud/skrik för trött/hungrig/kramig.

Skriker inge annars.

Yngsta var sån som bebis och upp till typ 1,5-2 år. Strax före två kom ungen på att det finns nått som heter egen vilja och visserligen finns det alltid en anledning till vrålen, det är bara det att anledningen kan vara "jag vill gå nakenfis till dagmamman", "jag vill inte sitta fast i bilbarnstolen" eller "jag vill absolut ha den där leksaken som storasyster har"... Oftast går de värsta utbrotten att härleda till hunger eller trötthet men det hjälper ju inte precis före kvällsmat när alla är trötta

En nöjd son, som troligen är är lätt att tyda.

Så var vår grabb också. Skrek ytterst sällan och var nöjd med livet. Lätt att ha med sig och gillade att träffa andra

Samma här. Avskyr faktiskt när man säger snäll istället för Nöjd/lättskött och liknande. Om man menar att lugna barn är snälla så är det samma som att säga att krävande barn inte är snälla. Jag har haft ett krävande och ett lättskött (båda var vilda och sov dåligt, men det ena var alltid nöjd).

När folk sa att han var snäll så rättade jag alltid och sa att han var nöjd och att nöjd och snäll inte är samma sak eftersom att det antyder att krävande barn inte är snälla, det är ju inte så att vårt äldsta barn bar elak på något sätt bara för att hon var krävande.

Båda mina barn är nu när de är gamla nog att kunna välja beteende mot andra människor väldigt snälla.

Det är så otroligt korkat att kalla ett spädbarn för "snällt" för att det är lättskött. Ni som säger så måste sluta! Det är helt galet.