Jag orkar inte med barnen länge.

Jag kan inte hjälpa dig eller råda. Men ville bara skriva att jag hoppas verkligen du kan få stöd och hjälp. Och kom ihåg att det är ju övergående iaf, även om det kan ta tid än.

Jag vet iaf hur det är att ha två intensiva barn som suger musten ur en. Och att ingen annan orkar med dem :( det är tärande i sig!

Jag tycker själv att det är jättesvårt att få vardagen att gå ihop, och då har jag ingen diagnos (vad jag vet iaf...) och jag är inte heller ensamstående...

Så all styrka till dig! Lycka till, jag hoppas du hittar den hjälp du faktiskt förtjänar!

Oj va tufft du har det. Det måste ju finnas någon hjälp. Någon att prata med. Om du vänder dig till din läkare och berättar hur din situation ser ut. Eller gå till en annan läkare, beskriv ditt liv, hur du mår osv och kräv mer hjälp. Eller ring 1177 och rådfråga om vart du kan vända dig. Vet inte om kommunen kanske kan erbjuda någon hjälp oxå.
Det låter som jag kände när jag gick in i väggen och då har jag ingen diagnos.
Jag tycker det är bra att du känner att du vill bryta kaoset och få hjälp utifrån.

Jag hoppas du hittar något stöd och livet lugnar ner sig för dig. Styrkekram

Tack snälla för era svar. Jag är så desperat av hjälp nu. Fy jag känner mig sådan hemsk mamma när jag inte orkar med :(

Är så himla rädd att dom ska tvinga upp mig på heltid igen. Att dom tycker att pappan ska ta dom på heltid, jag vill verkligen inte det. Han är jättebra, verkligen men jag kan bara inte. Det finns inte på världkartan.

Jag har träffat familjeteamet genom kommunen och hon uppmanade mig att kontakta socialen självmant, för att få en familjebehandling. Det är ju också väntetider på det.

Jag ligger här och det rinner tårar. Tack snälla, "det förtjänar du" så himla gulligt skrivet,..

Är det normalt att känna sig så här? Irriterad, sur och ledsen på dom???tålamodet ligger i botten!! Jämt just nu,, När vi kan ha några minuter mysigt,sådär lungt och skönt. Släpper alla dom där känslorna och jag känner mig som världens lyckligaste.. Men det brakar det loss igen. Jag överdriver inte när jag säger att dom i stort sätt kan bråka 80-90 av dagarna. Att sätta sig självmant och leka, titta på film, pyssla, finns inte på världskartan...

Barn och vuxna med adhd/Add brukar kunna hålla fokus på saker de verkligen tycker om att göra. Många blir snillen inom dator, smartphones, datorspelsbranchen eller IT. Detta pga att de kan fokusera på det roliga i att spela. När min son gjort läxorna samt städat så får han spela eller titta på film fritt. Han har Add. Min andra son ligger på gränsen och han får kolla på film efter han har gjort sina grejer. De får göra det fritt mellan middagen och kvällsmaten. De blir mycket lugnare då.

Måste du ha bägge barnen samtidigt hela tiden? Ni kan inte "saxa" lite så du först har den ena några dagar, sedan båda, sedan den andra, sedan inget barn alls o.s.v. Blir ju ofta mycket lugnare med ett barn än två om de är i luven på varandra.

Har du add egolovers? Alltså mina kan sitta en stund sen tröttnar dom...

Fruve jag har haft det som förslag sista året men barnens pappa vill inte. Han tycker dom ska få vara tillsammans med, när vi tex är ute och leker har dom oftast roligt och leker. Men kan inte vara ute jämt.

När dom är ifrån varandra så längtar dom efter varandra. Jag skulle tycka att det var underbart att ha det så... Men jobbet både på hans sida och min innebär kvällar på "barnfria" veckor:(

Förstår fig och hur du mår och känner.
Du vill ha hjälp att reda ut livet med barnen och har svårt att se att någon skulle ta det ifrån dig när du vill ha hjälpen själv.

Ja det är normalt att känna och må som du gör om man är slutkörd. En viktig sak är att du inte ska ge dig själv dåligt samvete för att du inte orkar och känner som du gör just nu. Du mår som du gör just nu och det får du tillåta dig att göra, så länge du söker hjälp och vill. Du gör ditt bästa utifrån dina förutsättningar. Sänk kraven så mkt det går just nu.
Tycker det lät bra att kanske inte ha båda barnen hela tiden. Kan ju va mysigt för barnen med att bara vara med en förälder. Men förstår att det inte var så enkelt.

Vet du, precis så där tänker jag ofta... 'Är det normalt att känna så här?' Jag känner mig ofta som en dålig mamma. Som att jag inte är tillräcklig. Jag räcker aldrig till! Jag är för trött. Och det finns inte tillräckligt med tid att fixa allt. Jag har jättekort stubin. Innan jag fick barn hade jag nog aldrig höjt rösten en enda gång. Nu händer det flera gånger om dagen. Och det känns så tragiskt :( Jag är inte den förälder jag vill vara. Samtidigt är det också så tragiskt att samhället har blivit så här. Att vi är så ensamma i föräldraskapet idag. Utan hjälp och stöd. Och pressen på föräldrar (kanske framför allt mödrar?) är stor. Du ska ta hand om dina barn på bästa sätt, alltid ha tid och tålamod, du ska leva i nuet, samtidigt ska du sköta ditt hem, laga ekologisk mat från grunden, hitta på massa roliga och utvecklande aktiviteter både i hemmet och utanför, du ska träna och ha ett socialt liv, du ska vara konstant lycklig och glad, inte klaga. Samtidigt ska du jobba, (helst heltid, annars har du ju fastnat i kvinnofällan och får sämre pension, woohoo heja jämlikheten...), men ändå ska barnen ha korta dagar...
Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet helt enkelt...
Att få vardagspusslet att gå ihop är nog svårt även i en optimal situation, med en hjälpande jämlik man, inga sjukdomar eller diagnoser, bra ekonomi osv. Men att få det att gå ihop när andra saker i livet inte är på topp kan kännas näst intill omöjligt. Framför allt om man har barn som är lite mer krävande och intensiva än genomsnittet...
Och det är synd att det är så tabu att prata om det här. Jag känner mig iaf väldigt ensam i att känna så här. Och det får mig att tro att det är något fel på mig, att just jag inte var lämpligt mamma-material. Men när man pratar lite allvarligare med folk runt om en så märker jag att det verkar vara ganska vanligt att folk har det tufft, att man går på knäna och konstant känner sig otillräcklig. Men man vill helst dölja det. ser det som ett personligt nederlag, något att skämmas över. Och då får man inte heller hjälp. Det blir en ond cirkel...

Jag vet inte varför jag skriver allt det här till dig... kanske gör jag det bara värre...
Men det jag vill säga egentligen är att sök hjälp! Prata med bvc om du har förtroende för dem. De har psykologer tillgängliga som är vana vid sånt här. Förhoppningsvis kan du få lite bra tips och kanske lite extra hjälp med rutiner och så. Men framför allt så tror jag det kan kännas skönt att bara få prata med någon om sånt här. Det tycker iaf jag...

Sen tycker jag faktiskt att du ska prata med ditt ex lite mer och trycka på att ni delar på barnen ibland. Det behöver ju itne vara alltid, men någon dag i slutet och början av umgänget. Det är inte bara för din skull. Jag tror att även barnen kan må bra av att få lite egentid med föräldrarna. Och att inte alltid vara i situationen av bråk, stress och tillsägelser.
Mina barn är bara 2 och 5, och de har också mycket glädje av varandra men samtidigt väldigt mycket bråk och tjafs. Vilket såklart leder till att jag konstant säger till, blir irriterad, klagar osv. Vi delar på dem mycket. Ibland bara korta stunder, typ när man åker och handlar eller nåt (det går ju inte för er eftersom ni är skilda) men ibland lite längre, typ jag åker till min mamma med den ena över helgen. Och jag märker stor skillnad på barnen, de är lugnare, mer harmoniska, och det är faktiskt trevligare för alla inblandade. Så jag tycker du ska försköka få igenom att ni delar dem lite då och då iaf, åtminstone på prov.

Lycka till ts, oavsett vad som händer så kommer du komma ut på andra sidan av det här. Barnen växer upp, mycket kommer att bli lättare, det gäller bara att hitta lösningar för att ta sig igenom den jobbigaste tiden...