Jag orkar inte med barnen länge.

Jag kan inte hjälpa dig eller råda. Men ville bara skriva att jag hoppas verkligen du kan få stöd och hjälp. Och kom ihåg att det är ju övergående iaf, även om det kan ta tid än.

Jag vet iaf hur det är att ha två intensiva barn som suger musten ur en. Och att ingen annan orkar med dem :( det är tärande i sig!

Jag tycker själv att det är jättesvårt att få vardagen att gå ihop, och då har jag ingen diagnos (vad jag vet iaf...) och jag är inte heller ensamstående...

Så all styrka till dig! Lycka till, jag hoppas du hittar den hjälp du faktiskt förtjänar!

Vet du, precis så där tänker jag ofta... 'Är det normalt att känna så här?' Jag känner mig ofta som en dålig mamma. Som att jag inte är tillräcklig. Jag räcker aldrig till! Jag är för trött. Och det finns inte tillräckligt med tid att fixa allt. Jag har jättekort stubin. Innan jag fick barn hade jag nog aldrig höjt rösten en enda gång. Nu händer det flera gånger om dagen. Och det känns så tragiskt :( Jag är inte den förälder jag vill vara. Samtidigt är det också så tragiskt att samhället har blivit så här. Att vi är så ensamma i föräldraskapet idag. Utan hjälp och stöd. Och pressen på föräldrar (kanske framför allt mödrar?) är stor. Du ska ta hand om dina barn på bästa sätt, alltid ha tid och tålamod, du ska leva i nuet, samtidigt ska du sköta ditt hem, laga ekologisk mat från grunden, hitta på massa roliga och utvecklande aktiviteter både i hemmet och utanför, du ska träna och ha ett socialt liv, du ska vara konstant lycklig och glad, inte klaga. Samtidigt ska du jobba, (helst heltid, annars har du ju fastnat i kvinnofällan och får sämre pension, woohoo heja jämlikheten...), men ändå ska barnen ha korta dagar...
Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet helt enkelt...
Att få vardagspusslet att gå ihop är nog svårt även i en optimal situation, med en hjälpande jämlik man, inga sjukdomar eller diagnoser, bra ekonomi osv. Men att få det att gå ihop när andra saker i livet inte är på topp kan kännas näst intill omöjligt. Framför allt om man har barn som är lite mer krävande och intensiva än genomsnittet...
Och det är synd att det är så tabu att prata om det här. Jag känner mig iaf väldigt ensam i att känna så här. Och det får mig att tro att det är något fel på mig, att just jag inte var lämpligt mamma-material. Men när man pratar lite allvarligare med folk runt om en så märker jag att det verkar vara ganska vanligt att folk har det tufft, att man går på knäna och konstant känner sig otillräcklig. Men man vill helst dölja det. ser det som ett personligt nederlag, något att skämmas över. Och då får man inte heller hjälp. Det blir en ond cirkel...

Jag vet inte varför jag skriver allt det här till dig... kanske gör jag det bara värre...
Men det jag vill säga egentligen är att sök hjälp! Prata med bvc om du har förtroende för dem. De har psykologer tillgängliga som är vana vid sånt här. Förhoppningsvis kan du få lite bra tips och kanske lite extra hjälp med rutiner och så. Men framför allt så tror jag det kan kännas skönt att bara få prata med någon om sånt här. Det tycker iaf jag...

Sen tycker jag faktiskt att du ska prata med ditt ex lite mer och trycka på att ni delar på barnen ibland. Det behöver ju itne vara alltid, men någon dag i slutet och början av umgänget. Det är inte bara för din skull. Jag tror att även barnen kan må bra av att få lite egentid med föräldrarna. Och att inte alltid vara i situationen av bråk, stress och tillsägelser.
Mina barn är bara 2 och 5, och de har också mycket glädje av varandra men samtidigt väldigt mycket bråk och tjafs. Vilket såklart leder till att jag konstant säger till, blir irriterad, klagar osv. Vi delar på dem mycket. Ibland bara korta stunder, typ när man åker och handlar eller nåt (det går ju inte för er eftersom ni är skilda) men ibland lite längre, typ jag åker till min mamma med den ena över helgen. Och jag märker stor skillnad på barnen, de är lugnare, mer harmoniska, och det är faktiskt trevligare för alla inblandade. Så jag tycker du ska försköka få igenom att ni delar dem lite då och då iaf, åtminstone på prov.

Lycka till ts, oavsett vad som händer så kommer du komma ut på andra sidan av det här. Barnen växer upp, mycket kommer att bli lättare, det gäller bara att hitta lösningar för att ta sig igenom den jobbigaste tiden...

Jag tycker du låter som en jättebra mamma! Det kommer säkert finnas tillfällen när dina barn säger att de hellre vill bo hos pappan. Och lika ofta kommer de säga till sin pappa att de vill bo hos dig... Det hör nog till att växa upp liksom :)

Hade du inte varit menad att ha barn så hade du inte fått några...

Vi måste sluta lägga så stor värdering i hur vi klarar av och mår i föräldraskapet. Få föräldrar är perfekta i alla situationer. Vissa älskar småbarnsåldern, andra hatar den. Vissa är bästa polare med barnen under tonåren, andra kan knappt prata med varandra. Vissa är kanske bästa bullmamman hela uppväxten, men driver barnen till vansinne när de är vuxna...

Allt ingår liksom i livet, vi har ups och downs och barnen följer med oss på vår resa. Att lägga dåligt samvete på oss själva gör det bara värre. Ändå är det så svårt att låta bli... :(

Jag känner också att det är jobbigt att åka och hälsa på hos folk eftersom det blir så uppenbart att mina barn är 'jobbiga'. Jag försöker faktiskt undvika de situationerna så mycket som möjligt. Jag har liksom nog med mental stress och negativa tankar som det är. Jag behöver inte få kommentarer från andra eller blickar och missnöje. Jag tror det är bättre att skala bort så mycket av det här som möjligt. Och istället fokusera på saker som faktiskt fungerar, saker där ni har roligt, mysigt eller åtminstone inte så negativt. Om du klarar av att gå it med dina barn och det fungerar för er så är det ju toppen! Jag önskar verkligen att jag också kom till skott att göra sånt. Jag hade känt mig som en jättebra mamma om jag hade gått ut och plockat svamp med mina barn!! :)

Jag tycker fortfarande du ska kontakta någon, kanske BVC? Eller där du fick din diagnos? Säg att du behöver hjälp med att styra upp rutiner. Kanske kan du få hjälp med att göra listor så att du kan förbereda barnveckorna så mycket som möjligt under veckan innan. Så att det inte finns så många måsten när väl barnen är hos dig, dvs inget behöver handlas, mat kan finnas i frysen redo att värmas osv. Då kan du spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med barnen, och kanske undvika lite av bråken.

Vet precis vad du menar!! Jag tittar också på andra barn med avund när de går lugnt och snällt bredvid föräldrarna...

Ja, jag lever med barnens pappa.

Jag bor i Skåne. Du?

Ha inte dåligt samvete!
Det är väl jättebra att du gör vad du kan för att få ordning på tillvaron. Lycka till med städning och tvättning nu, jag ska göra detsamma :)