Ni som bott i familjehem, vad vill ni säga?

Bodde drygt 7 år i familjehem, det är många år sen nu, behövde också miljöombyte enligt soc, var tydligen för "modersbunden" som de uttryckte det. Det blev början till helvetet på jorden för mig...är över 20 år sen jag flyttade därifrån nu, men alla hemska upplevelser där som jag aldrig vågade berätta om så länge jag var kvar har ärrat min själ och fått mig att må periodvis fruktansvärt dåligt. Jag var 9 när jag flyttade dit och 16 när jag äntligen kom därifrån, 2 år tidigare än jag befarade tack och lov. 

I korta drag: Fysisk och psykisk misshandel, mest av mamman i familjen, förnedring av olika slag, sexuella övergrepp av sonen som var äldre. Blev hotad om vad som skulle hända om jag sa nåt eller beklagade mig (som mamman uttryckte det) och hotad av sonen om jag sa nåt om övergreppen (de kände ingen till, ingen i familjen heller). Jag var bara barn i början och trodde på hoten, och sen var det som att jag stängde av och bara lät allt hända..i slutet, sista året, var jag övertygad om att på nåt sätt var allt mitt fel, att om jag bara var annorlunda skulle de tycka om mig och vara snäll mot mig, och jag försökte men det hjälpte inget.Fanns en del kompisar som visste att jag inte hade det bra, men det var bara skrap på ytan så att säga. Dessutom var jag mobbad i skolan. Klart att soc-tanter kom på besök ibland, men det var alltid föranmälda besök och då såg mamman till att bjuda på massa gott hembakt och fjäskade och ställde sig in. Och jag fick aldrig chans att säga nåt till soc-tanterna för hon satt med hela tiden...dessutom, om jag sagt nåt så skulle jag säkert (som jag tänkte då iaf) behöva ta konsekvenserna av att jag "skvallrat" och säkert bli kvar ensam där efter besöket...och det vågade jag inte...jag vågade ingenting, jag litade inte på någon tillräckligt eller på att jag skulle slippa "straff" för att jag sagt nåt....det var ett helvete rent ut sagt.