Återuppta umgänge med dottern

Jag skulle nog råda dig att ta kontakt med Familjerätten, som är en avdelning inom Socialförvaltningen. De är vana vid att hantera såna här saker.

Jag förstår barnets mamma. Hon tror väl att du är en sån som menar det du säger. Även när du säger saker som du nu kallar "onödiga".

Får jag föreslå att du tänker efter jävligt noga nu. Om du tvingar dig in i flickans liv, så har du faktiskt inte rätt att ångra dig igen. Du måste stanna kvar i hela hennes liv, du kan inte sluta vara en del av hennes liv bara för att det blir besvärligt.

Är du säker på vad du vill den här gången? Alltså inte bara "i nuläget", utan i resten av livet. Är du inte säker kan du lika gärna låta bli, det är bättre för din dotter.

Din dotter bör redan nu veta om att du finns, men om de har en fungerande familj så tror jag du ska hålla dig undan om du inte (som Ramborg säger) vet att du kommer att ta fullt ansvar resten av livet, vilket kan bli svårt med tanke på din och mammans relation. Om du däremot får skicka henne ett kort på hennes födelsedag och öppna ett konto till henne där du sätter undan en peng varje månad så kommer hon veta att du finns där någonstans och som inte är helt ointresserad.

För jag tror att detta första tåget för er att bygga upp en normal far-dotter-relation har gått, så du får liksom grunda för att hoppa på det tåg som kommer den dag hon själv vill söka upp sin pappa och skapa en vuxnare relation till dig. Det kommer aldrig att återskapa det ni har förlorat nu, men det kan bli bra ändå på något vis. Känner till flera sådana fall.

Jag var helt enkelt inte redo, jag ville inte ha barn då, gick fortfarande i skola, hade missbruksproblem, jag var egoistisk och kunde bara tänka på mig själv. Nu har jag ordnat upp mitt liv, skaffat jobb, lägenhet. you name it!

Tänkt har jag gjort mycket, rätt ska vara rätt, Jag har gjort mina felsteg.  Det ända jag ångrar idag är att jag valde allt annat före dottern.

Hon vet att jag finns.. Att skicka kort eller presenter funkar inte, I början åkte jag förbi och lämnade presenter, men fick det slängt i ansiktet kan man säga. Sparat pengar har jag redan gjort dock inte i hennes namn för då är det hennes mamma som har kontrollen över pengarna vilket jag inte tillåter.. Sedan övergick det till att jag lämnade julklappar och presenter hos mina släktingar, efter det har ingen i min familj fått ha kontakt med dottern, mamman har stängt av alla band med min familj/släkt, även fast dom försökte ha kontakt ett par gånger i veckan. 

Jag vet vad jag vill och kommer aldrig svika mitt barn igen.

Korkad mamma...

...men du kan nog skaffa ett konto, fond eller kapitalförsäkring som inte kan röras förän hon är 18, och då är hon så stor att mamman i flera år inte har kunnat förhindra er från att ha kontakta varandra. Hon kommer då att kunna se att du har försökt och dessutom tänkt på henne hela tiden. Du har väl inte besöksförbud, så du kommer kanske kunna träffa henne utan mamman på något vis. Hör med ansvarig person för dessa ärenden på kommunen.

Ja, din dotters mamma var väl också ung och gick i skolan, kanske? Och kanske med en del egna problem om hon nu var ihop med en kille med dina problem? Så man kan kanske inte förvänta sig att hon ska ha varit så mogen att hon jobbat för kontakt med dig och din släkt direkt.

Det du gör nu är att kontakta familjerätten och säger att du vill ha umgänge med din dotter, men mamman nekar och därför vill du ha samarbetssamtal. Om hon vägrar samarbeta ens via dem så får du stämma henne på umgänge i tingsrätten och få ett umgängesavtal fastställt av domstolen. Det här kan bli en lång och jobbig process, men du kommer nästan garanterat att få någon slags umgänge, det ska mycket till annars.

Tyvärr låter det ju som en sjukt omogen mamma. Att inte tillåta sin dotter att få presenter från sin far oavsett om du är delaktig i livet eller inte känns ju galet. Då är det ju både du och dottern som straffas. Likaså att utesluta hennes fars släkt. Så med tanke på detta är nog risken stor att du inte kommer lyckas med samarbetssamtal via familjerätten, utan måste driva det i tingsrätten, men det är ju en första väg att gå.

Om du verkligen tänker anstränga dig och ta ansvar den här gången så kan det ju vara värt det gentemot dottern, annars är det kanske bättre att vänta tills dottern börjat skola och själv kan ha en önskan. Jag hoppas verkligen inte att mamman ljugit och påstått att hennes nye karl är den riktiga pappan till barnet för då kan det ju bli en riktig chock. Om du väntar kan det ju vara bra med någon form av tidsbevis att du tänkt på henne, insättningarna på ett konto till henne kan ju vara ett sätt.

Min dotter har umgänge med sin pappa, men kallar honom oftare vid namn än pappa och min sambo kallas pappa också, men det beror kanske mer på att hon hör det ordet när vi pratar med våra gemensamma barn.

Lycka till!