Min dotter vill inte vara hos sin pappa och har fått ångest av detta.

Min ena dotter vill inte heller vara hos sin pappa vilket lett till ångest och tvångstankar. Vi går på BUP och rådet jag fått är att inte tvinga henne då det bara ökar ångesten. Jag kämpade länge med att ändå försöka få henne att vara där dels för storasyster och dels för att jag tror att det är bra att de har en relation. Men efter att ha sett hennes ångest eskalera så har jag tänkt om. Jag har pratat med fyra olika psykologer samt familjerätten och de säger alla att jag inte ska tvinga henne och att umgänget handlar om barnets rätt till umgänge och inte förälderns.

Ta kontakt med BUP eller med skolans kurator och låt ditt barn prata med en utomstående. Denne kommer att stå på hennes sida och inte på någon av er föräldrars vilket kan ge en tyngd bakom som pappan kanske kan ta till sig mer än om 'bara' du säger till.

Att pappan är vek och låter sitt barn utnyttjas är inget du kan göra något åt tyvärr, du kan bara försöka se till ditt barns bästa och tala om för pappan att hon inte vill åka dit. Har ni ett umgängesavtal så gäller dock det tills ni ordnat ett annat så var försiktig med att bryta det hur som helst.

Jag har själv varit barnet som inte ville till sin pappa. Han var & är också en väldigt speciell människa som borde leva i ensamhet. ( han fungerar bäst då )

Vår relation blev väldigt strulig & har ingen kontakt idag. Har tyvärr många gånger anklagat min mamma för mitt mående hos pappa, helt enkelt för hon visste att jag inte ville & tvingade mig ändå.

Du borde lyssna på din dotter & göra det som blir bäst för henne!! Alla barn är inte gjorda för att bo varannan vecka/helg. Vill hon bo hos dig så låt henne. Det är det bästa rådet jag kan ge dig!

Mitt ex har inte hanterat det så bra och gör ju knappast något för att hon ska vilja vara där. På BUP har de talat om för honom att det är olämpligt att tvinga henne. Jag har pratat med Familjerätten men mitt ex vill inte gå på samarbetssamtal. De sa att jag hade all rätt att hålla henne hemma så länge hon mår så dåligt. De sa att eftersom det finns dokumenterat på BUP att hon mår dåligt av umgänget så är det det som gäller. Nu mår ju mitt ex dåligt och skulle behöva hjälp vilket säkert spelar in i bedömningen.

Familjerätten är ju bra för att ni vuxna kanske kan hitta en lösning, men jag tror BUP eller skolkuratorn kan vara bra att blanda in direkt också - så att dottern får en samtalsperson som är helt på hennes sida och lyssnar på hennes tankar kring detta. 

Följer denna tråd! Min 8-åring har börjat visa samma symtom och jag vet inte hur man ska hantera det. Hon bröt ihop igår över att åka till pappa, men efter långt samtal rör sig ångesten mer kring att han bor så litet och att hon och hennes två systrar måste dela rum där. Hon säger att hon vill träffa pappa, bara inte bo så trångt. Idag när hon åkte var hon på bättre humör så jag avvaktar. Men har också hört att man inte ska tvinga.

Jag har katastrofalt dålig relation med pappan så att prata med honom är inget alternativ tyvärr.

Härligt om denna tråd kan bli en tråd för stöttning.

Hur går det TS?

Hade jag på någon obegriplig sätt skaffat mig ett ex som var så oförstående till hur det kan kännas att vara någon annans personliga oavlönade assistent så hade jag inte skickat dit dottern. Vid eventuella protestester så hade jag gått lagliga vägar och skaffat mig det bästa juridiska ombud pengar kunnat ge mig.

Usch så jobbigt! Hoppas att han pratade med henne och förstått att dom måste ändra på sättet dom använder dottern. Man kan inte låta ett litet barn ta hand om ett annat barn.

Jag har varit på andra sidan kan man säga. Min äldsta bonusdotter ville inte komma till sin pappa. Grät och hade ont i magen och huvudet när hon var hos oss. Ångest osv. Vi försökte ett tag, men sen blev det ohållbart. Så vi gick från vv till fredag-måndag varannan vecka. Hon mådde bättre och det var viktigare för pappan och mig än att hon bodde vv hos oss. Tyvärr visade det sig senare att mamman grät flera dagar innan barnen skulle till oss och undrade hur hon skulle klara sig utan dom.... Detta berättade hon nu i tonåren , dottern alltså

Menar absolut inte att du gör det nu utan det är jättebra att du pratat med pappa så han kan ändra sig. Kanske det enda som behövs.

Styrkekramar

Jag pratade med familjerätten igår angående min dotters utbrott. Till skillnad från det ni hört, funkar det enligt min kontaktperson inte att säga att barnet inte behöver åka....vv är vv liksom. Hon sa att man måste coacha och peppa...men hur lätt är det om barnet är förtvivlat?

Jag känner mig totalt vilsen. Förlåt Ts om jag lagt beslag på din tråd....