Hantera bonusbarn?

För mig är det helt och hållet tvärtom. Biomamma roffar åt sig högtider och skulle kunna gå över lik för att hindra bonusarna att fira i lugn och ro med mig och min man. Istället tar hon alla chanser hon får att prata illa om mig, min man och vår familjesituation. Hon accepterar inte att barnen faktiskt tycker om mig, och att det är helt ömsesidigt. Om jag fick välja skulle barnen vara här jämt!

Jag ska tillägga att jag aldrig någonsin har tagit på mig en "mammaroll" då barnen redan har två föräldrar, jag fungerar som en vuxen kompis. Jag har heller aldrig pratat illa om biomamma inför barnen trots alla hemskheter de har berättat att hon säger om mig. Barnen, eller ungdomarna rättare sagt är 13 respektive 17 år gamla.

Jag kan förstå att det känns jobbigt och onaturligt att komma i "andrahand", men faktum är att du har en man som har barn sedan tidigare med allt som kommer till. Om du har svårt att acceptera det eller förlika dig, så kanske det vore bäst för alla att du kastar in handduken.

Lycka till!

Anonym (J)

Äldre 7 Dec 22:58

#56

Anonym (?) skrev 2015-12-07 17:40:14 följande:

Kul att det funkar för dig. Trist att mamman verkar så osäker. Tyvärr är du inte unik i ditt förhållningssätt, den typiska "acceptera din undergivna roll eller förskona alla från din närvaro". Kan inte identifiera mig med att i detta, eller någon annan situation, bara dra så fort det inte går precis som jag tänkt/vill/tycker. Ingen i alla de relationer som finns där ute tjänar på att barnet får allt som hen pekar på, pappan tar inget ansvar, mamman leker martyr och bonusmamman tjänar som undergiven. Jag tror inte på det upplägget och kommer således inte "kasta in handduken" förrän JAG säger att det är så det ska bli. Sedan är jag övertygad att det är en liten skillnad mellan att leva med någon annans fyraåring mot att leva med någon annans sjuttonåring, eller torkar du sjuttonåringen i rumpan?

Jag är varken undergiven eller förskonande. Självklart ska du själv ta ett beslut om du vill vara kvar eller inte, jag bara antog att du ville ha åsikter när du startar en tråd på familjeliv. Det är i varje fall något man får räkna med att få i ett diskussionsforum, och alla kommer inte att stryka dig medhårs.

Jag tycker det är tråkigt att du beklagar dig över mitt, och förhoppningsvis många andra bonusmammors inställning. Att du vrider det till att jag skulle vara en slav under min man och hans barn, det är olyckligt. Ett ojämnställt förhållande är på alla sätt osunt oavsett om det handlar om en kärnfamilj eller en nyfamilj.

Såklart är det skillnad på en 4-åring och en 17-åring, det säger sig självt.
Men hade jag haft en fyraåring i mitt hem som behövde hjälp att bli torkad, skulle jag definitivt göra det, trots att det inte var mitt biologiska barn. Eftersom ett barn är just ett barn, och att jag någonstans längs vägen faktiskt har valt att leva med en man som har barn.
Ett förhållande är inte ett smörgåsbord, man kan inte bara välja ut efterrätten. Och om DET är ett problem, vilket många verkar tycka, så borde man tänka igenom sitt beslut en gång till.

Anonym (J)

Äldre 8 Dec 08:47

#59

Anonym (?) skrev 2015-12-07 23:07:52 följande:

Jag säger inte att du är det, men att jag uppfattar den typen av uttalanden såsom att bonusmamman enbart ska finna sig i situationen och inte har något utrymme att själv få påverka sin situation. Såklart är det inte så för alla, ej heller för mig själv. Jag är väldigt öppen för idéer, just därför skapade jag tråden. Jag uppfattade dig som en i raden av de som bara häver ur sig "Lämna nu. Du skadar barnet. Stackars man." osv, utan att vilja diskutera ytterligare. Fel av mig, självklart vill jag höra din åsikt även om vi har olika tankar kring det hela! När jag tänker kring vad "jag har valt att leva med en man med barn" betyder för mig så är det något annat än vad det verkar som att det betyder för dig, och alla andra personer som lever med en partner med barn. För mig innebär det inte att jag ska ta låtsas vara barnets mamma eller på annat sätt ta på mig en föräldraroll. Ej heller handlar det om att sköta barnets angelägenheter eller vara den som torkar barnet i rumpan. Jag tror seriöst jag torkat barnet i rumpan typ fyra gånger inom loppet av två år. Jag undviker helt enkelt det jag inte vill göra. För mig innebär istället det där med att jag valt att leva med en man med barn, att ha en annan person som jag ofrivilligt behöver förhålla mig till. Jag ser den relationen som ett smörgåsbord, helt klart

Jag förstår vad du menar, att du är obekväm med att ta på dig en mammaroll. Det är såklart ditt val, och lika mycket din mans. Om han är ovillig att ta ansvar om jag förstod saken rätt i tidigare inlägg, så far barnet väldigt illa. Men DET ligger inte på dig. Huvudansvaret för barnet ligger med all säkerhet hos föräldern, men likväl som du uppfattade mig som en i raden, gjorde jag detsamma med dig. Jag arbetar som socionom och har alltför ofta hört historier om fäder som träffar nya kvinnor, där barnet förminskas och ses som en börda - vilket leder till en dålig självkänsla för barnet, en otrygg och fientlig miljö där hen endast känner sig i vägen och oönskad.

I grund och botten är det inte den nya kvinnans fel. Ansvaret att skapa en trygg och kärleksfull miljö för sitt barn ligger också det hos föräldern. Men jag har sett tendenser till att många män, inte alla, har svårt att se vad som behövs göras.
I det läget har jag haft väldig tur. Min man låter mig verka som en vuxen kompis, och tar sitt ansvar och mer gällande sina barn. Men jag vet också att han avbröt ett tidigare förhållande där hans dåvarande inte kunde acceptera barnens och pappan relation. Där anser jag att föräldern tar ansvar. Barnen har aldrig bett om att bli födda.

Hantera bonusbarn?

INNEHÅLL