Började gråta när jag läste vad du skrev skiz. Man har verkligen förstått hur värdefullt livet är. Och våra historier och sorg har även påverkat vår omgivning i en större utsträckning än man först tror.
Varför måste barn och även vuxna dö i förtidig ålder? Det kommer vi aldrig få svar på men blir så jäkla ledsen varje gång någon mer än vi måste gå igenom en stor sorg. Men som du säger, överlevnadsinstinkt har vi, det är tur att man inte vet vad som väntar i livet i förväg. Då hade jag gett upp för längesedan. Men tänk så starka vi är. Vi står upp fortfarande <3
skiz skrev 2016-02-26 08:17:13 följande:
Fan vad dåligt, usch vad arg jag blir!! Hoppas verkligen inte att det är någon granne som inte brytt sig/orat att lämna brevet till er!
Men skönt att ni fick svar igår iallafall och att de var normala! Trist att ni inte fick ett ordentligt svar på när du har ÄL, hade varit skönast - men det näst bästa, allt såg normalt ut!
Jag förstår precis vad du menar, har upplevt samma här. De gångna veckorna har varit jättejobbig för mig, som du säger inte för att man sörjt sitt barn mindre men man har haft allt "under kontroll" på något sätt... Men efter resan har jag trillat tillbaka känns det som, gråten sitter i halsen konstant, tårarna har börjat rinna på jobbet flertal gånger..
De senaste dagarna har varit riktigt hemska, fick nämligen information om att en vän fick sitt andra barn och första dotter i veckan - helt underbart <3
Men i samma veva fick jag även reda på att deras son lider av svår hjärncancer, och har gått på extrem behandling sedan i somras, han är bara 2½ år....
Har haft extremt lite kontakt med mina vänner sedan vi förlorade våran dotter, och har än i dag inte kontakt med mer än ca 3 st -är för jobbigt för mig helt enkelt - så tar det i den mån och takt jag klarar av...
När jag fick reda på det hemska som hänt min vän och hans son bröt jag ihop totalt, känns som att det är så mycket ondska och hemskheter runt om oss just nu....
En bekant förlorade sin son som var 6 månader pga sjukdom. Jag förlorade en vän våren 2015, kunde inte delta på hennes begravning (som för övrigt var på min födelsedag..) då jag var gravid med dottern i 7:e månaden så var för lång resväg. Hon lämnade sin man och två barn efter sig, hon var inte mer än 34 år.
En barndomsvän förlorade sin 7 månaders i plötslig spädbarnsdöd någon månad innan våran dotter skulle komma till världen.
Och i veckan fick jag reda på det hemska som hänt min vän och hans son. Kan verkligen säga att jag nu vet till 100% säkerhet att det inte finns något som man kan ta för givet och rättvisa existerar inte heller... likaså att det skulle finnas några högre makter i form av gudar och dylikt - om det gjorde det så skulle inte såna här hemska saker få inträffa....
Räknar även in alla er tjejer här, era berättelser sätter ytterligare en kniv i mitt hjärta och känner ännu mer orättvisa och sorg inför det som kallas livet. Man måste verkligen njuta av det lilla som finns här i livet och vara tacksam för allt man har och får, för man vet aldrig när lyckan slits ifrån en och ersätts med mörker och sorg...
När man redan har "ramlat" tillbaka ett par steg, eller hur man ska uttrycka det, och man börjar tänka på allt som hänt runtomkring en och hur mkt dessa händelser har skapat mörker och förtvivlan för dessa underbara människor som enbart förtjänar lycka och glädje finns det bara en känsla inom mig; förkrossad...
Men vi alla besitter en enorm överlevnadsinstinkt och det är nog mycket den som gör att vi klarar av att gå vidare, trots smärtan. Och vi alla vill hedra våra käraste som inte finns hos oss längre, och det kan vi endast göra om vi reser oss och försöker hitta glädjen och livet igen och lära oss att leva med sorgen och smärtan....
