ensammast i hela världen ?
t inte riktigt vart jag ska börja. Från början har jag varit en ganska normal tjej med ett vanligt normalt liv, om man nu kan kalla det så.
Jag känner en sådan sorg och ensamhet trots att jag har både min lilla familj och en nära vän.
Jag har mer eller mindre alltid haft otur och hamnat fel har det känts som.
Utåt sett så syns de inte att jag känner mig så ensam och trasig utan jag kämpar på och försöker hålla humöret uppe trots alla tråkiga saker jag råkat ut för. Nu är både jag och mitt lilla barn sjuka sen ett år tillbaka och de har medfört att vi på ett vis dragit oss undan från allt för att de har varit så otroligt mycket med både min fysiska ryggskada och mitt barns sjukdom som fortfarande måste antibiotika behandlas.
Jag känner mig som världens ensammaste person och de gör mig så ledsen och de får mig att känna en sådan enorm tomhet inombords.
Vänner som man haft drar sig undan eftersom man helt plötsligt inte klarar att hänga med ute eller va aktiv.
samtidigt försöker man vara en så bra stöd som möjligt för sitt barn som behandlas med antibiotika och försöker hantera allt som tillhör sjukdomen.
Jag tänker ofta på att det finns andra människor som har det så mycket värre än jag. Jag trycker ofta bort mina egna känslor (de sorgsna och ensamheten som jag upplever) och försöker vända tanken och försöker se de positiva i livet. De fungerar rätt ok. Förutom idag. Man tänker och undrar om livet alltid skall handla om sjukdomar sjukhusbesök och ensamhet eller om de faktiskt blir bättre längre fram. De mest sorgsna av allt är att jag inte har någon som stöttar mig känslomässigt även om jag får all hjälp jag/vi behöver fysiskt och praktiskt.
Jag saknar mina tidiga nära vänner och jag önskar att jag hade en bättre kontakt med mina föräldrar så att jag faktiskt slapp att sitta här och skriva ner mina känslor offentligt inför personer jag inte känner. Är jag ensammast i hela världen om att uppleva denna "sorgsna" känsla ?
Jag är inte deprimerad utan snarare slutkörd och tömd på energi för att jag hela tiden ska räcka till för andra. Mitt barn kräver mycket iom sjukdomen och jag skulle inte vilka byta bort hen mot något i hela världen. Älskar den lilla människan mest av allt och mitt lilla barn är meningen med livet. Jag är bara trött på att känna mig så ledsen och att aldrig kunna få ur mig min sorg.
Sorg och längtan efter en god vän som alltid kan lyssna och sorg efter mina föräldrar som finns kvar i livet men som inte är intresserade av att umgås med oss. Jag är raka motsatsen jag vill ju ha en god relation till båda mina föräldrar.
Problemet är att ingen verkar vilja va med mig. Ledsamt deppigt och sorgligt. Längtar tills man har hälsan med sig och tills kroppen orkar vara uppe och ochtills ryggen läker och tills mitt barn är färdigbehandlad och frisk. Tills dess känns det som en oändlig evighet :/v