Min partner är hypokondriker, Hjälp!

Jag är hypokondriker, fast jag tror inte jag mår så dåligt som din sambo. I mitt fall handlar det om överdriven oro för att insjukna i cancer. Jag lvertolkar symptom och får extrem ångest. Detta började då jag skött min pappa som ville dö hemma, han hade cancer. Det var såhär i efterhand mer än jag orkade bära och jag fick posttraumatskt ångestsyndrom som yttrar sig som hypokondri. För tillfället är jag tex oerhört orolig för att jag har bröstcancer eller malignt melanom och inget tycks hjälpa mot denna oro.

Jag går på kbt som jag bekostar själv. Vill tipsa om boken Sluta grubbla och börja leva av Hayes och Smith. www.bokus.com/bok/9789127114920/sluta-grubbla-borja-leva/

Den har hjälpt mig mycket, men vägen är ännu lång. Lycka till och all sympati till både dig och din sambo!

I terapin och via boken har jag lärt mig att jag inte ska förlita mig på min omgivning, såsom din sambo gör med dig nu. Att du testsmakar och håller honm i handen lindrar hans ångest för stunden, men det gör i långa loppet bara allt värre. Jag höll också på så, frågade maken och min mamma om mina leverfläckar såg konstiga ut, sprang hos läkare, sökte bekräftelse. Visst, det kändes bättre i stunden, men jag insåg inte att jag blev beroende av denna feedback och snart såg jag inte skogen för alla träd...behövde mer och mer hjälp av andra.

Tillsammans med terapeuten började jag rida ut mina pngestattacker utan att göra nåt alls. Utan att ringa mamma, utan att känna igenom mina bröst, utan att kolla på leverfläcken utan att söka bekräftelse. Det var oerhört jobbigt, och är det ännu av och till, men jag fattade att det som terapeuten sa var sant: ångesten går över UTAN ATT MAN GÖR NÅT ALLS! Det hade inte jag fattat. Ångesten var så stark att jag gjorde allt för att ta mig ur den, så jag fattade inte att den ebbar ut av sig själv, snabbare och snabbare ju oftare man orkar ta till sig den ensam, utan att be om bekräftelse.

Så tyvärr tror jag du gör honom en björnstjänst genom att ställa upp så mycket. Han känner att han behöver dig, men i långa loppet är det inte bra. Jag säger inte att du ska lämna honom helt ensam i detta cold turkey, men köp boken, uppmuntra honom att göra övningarna. Det vore nog bäst om han orovade att rida ut pngesten själv första gångerna tillsammans med en terapeut, det kan vara väldigt skrämmande!

Tack för boktipset! 

Jag har själv 3 böcker hemma som jag visat honom, tillhörande ungefär samma genre. 

Det är otroligt svårt då han svamlar bort det och inte tar sina problem på allvar. 

Sen skuldbelägger han mig om jag inte finns där för honom, och pratar om att det är han som har det svårt och att jag ska finnas där för honom. 

Eftersom att jag själv gått kbt så försöker jag att få honom att möta ångesten, och jag säger även till honom att ingen kan göra detta åt honom. 

Idag satt jag 1 timme medan han försökte äta upp 3 potatisbullar, något han försökte med efter att jag igår läst i mina böcker för honom och försökt säga att han behöver känna ångesten och möta den innan den kan gå över. Att undvika den gör ju att den aldrig går över. 

Dock slutade detta också i fiasko och han blev arg och vägrade att äta upp utan att mixa maten. 

Jag har väldigt svårt att inte lägga mig i, då han ständigt blandar in mig och frågar mig saker och säger att han behöver mig. 

Jag uppskattar att höra att det går att få hjälp ifrån någon med liknande besvär. Tackar så mycket för uppmuntrande ord!

Låter klurigt det där, när han liksom inte vill kännas vid sina problem. Jag har själv hela tiden insett att det är ångesten som talar, att allt sitter i mitt huvud, så jag var väldigt taggad att söka hjälp och må bättre. För mig var det oerhört befriande att höra att jag faktiskt inte måste göra nåt alls, inga undvikande beteenden, ingen flykt undan känslorna, bara ta emot dem som de är. Ja, du har gått på kbt själv...du vet.

Sådär kan ni inte ha det, du bränner ut dig själv. Det finns inget du kan göra för att hjälpa honom, han måste våga själv. Jag vet, ingen kan hjälpa mig (utom terapin dådå). Hoppas han snart kommer till insikt om det. Kan du visa honom vad jag skrivit? Jag känner verkligen med honom, för jag har lidit/lider av svår hypokondri själv.

Du är medberoende och dina omsorger gör det möjligt för honom att låta symptomen förvärras. Du måste sluta om du vill honom väl.

Jag håller helt med, men jag tror att han borde få kontakt med en terapeut först för att inte gå under av ångest. Kan han inte gå privat? Ts ska inte behöva bära detta, varken för sin eller sambons skull, men jag kan bara föreställa mig ångesten om han blir ensam utan det stör han tror han behöver nu. Han verkar riktigt illa däran.

På grund av ekonomiska skäl kan han inte gå till privat psykolog. 

Det är väldigt svårt att vara flickvän och samtidigt inte lägga mig i det som tar upp 90% av hans liv för tillfället. Då verkar det ju som att jag bara är en dålig flickvän, för att inte tala om att jag skulle må väldigt dåligt själv bara över att veta att han sitter och lider.  

 

 

Det enda TS ska erbjuda sig att göra om han håller på att gå under av ångest är att åka med honom till psykakuten.

Köp boken jag tipsade om. Den har väldigt konkreta övningar man ska göra. Dem kan du ju stötta honm i.

Benägen att hålla med.

Jag tänker förmodligen visa honom detta. Det kan nog vara både bra och inspirerande för honom att höra ifrån någon annan som haft liknande besvär och blivit bättre!

Där har du pudelns kärna. Ditt agerande i relation till hans tillstånd handlar egentligen om egen ångesthantering och flyktbeteende. Du ger dig själv tillfällig lindring genom att "ta hand om" hans ångest och slippa göra det som är mycket svårare, nämligen att lämna tillbaks ansvaret för tillfrisknande på honom själv och behöva ta emot anklagelser om att vara en dålig flickvän.

Min man har i nio fall av tio vägrat "hjälpa" mig. Och jo, det har känts hemskt. Mamma har däremot ältat i timmar.

Vi for i onsdags. Han talade med en kvinna där men tackade nej till läkarträff för att han själv ansåg att han hade läget under kontroll.

 

Tror ett stort problem är att han saknar självnsikt.

Haha!

Jo det ligger väl något i det du säger. Bra analyserat. Mest handlar det dock fortfarande om att det gör ont i mig att se på när jag själv anser mig veta hur han kan bli friskare.

Ja han har ju rätt på sätt och vis, med dig som provar hans mat, vaggar honom om nätterna etc etc. Så blir ju hans tillvaro med hans mått mätt, görlig. Först när du slutar med det kommer han att vara motiverad att ta emot hjälp.

Seså... Inget mer provsmakande, nattvakande etc. Du ska konsekvent varje gång enbart erbjuda skjuts till psykakuten. Absolut inget annat.

Just därför sa jag till honom tidigare idag att jag inte tänker lägga mig i mer. Han får mosa sin mat och göra sitt, för i slutändan är det hans liv och ingen kan kämpa åt honom. 

Så frågar han mig något ikväll så får jag väl säga att det är hans krig, och att mina ord inte kommer att hjälpa honom i slutändan.

Uppdatering:

Jag visade honom den här tråden och han kallade allt för strunt. 

Igår natt tillbringades med att försöka bevisa för mig att jag visst  hjälper honom.

Han saknar totalt självinsikt, och kallade till och med kbt metoden för skit. 

Jag försökte berätta hur jag känner, och förklara att jag inte tänker sitta och göra honom en björntjänst. Han begrep ingenting. 

Idag försökte han i alla fall att äta normalt, efter att jag gett honom lite av ett ultimatum. Det gick sådär. Han var övertygad om att han satt bacon i halsen och ville att jag skulle säga att ingenting var farligt. Jag försökte då med metoden "om du verkligen trodde att det är farligt så skulle vi vara på väg till akuten just nu". 

Han inser innerst inne att det inte är farligt eftersom att han inte vill till läkare, men han har ett tvångsbeteende att höra någon säga till honom att saker inte är farligt. Just därför säger jag det inte längre. Men det är OTROLIGT svårt. Jag blir kallad hemska saker då ångesten tar över för honom.

Jag försökte även säga att ångesten går över av sig själv om han bara väntar ut den utan att undvika den. Det var något han absolut inte ville höra.

Vad kan jag säga?

Stackars dig! Han är illa däran som inte ens förstår att han är hypokondriker. Otroligt svårt att hjälpa då. Vill han fortsätta leva såhär? Anser han inte att han har nåt problem alls eller hur ställer han sig till det hela.

Jag har själv periodvis mått exttemt dåligt, men jag förstod hela tiden att jag är hypokondriker så det gjorde saker och ting enklare. Vet inte slls vad man kan göra om en hypokondriker saknar självinsikt.