Ni som vet att ni aldrig kommer få barn..

Jag har börjat förlika mig med mitt öde. Jag försöker tänka att jag slipper oroa mig ständigt för resten av mitt liv och att det inte gör något att jag är den sista i min familj för att det inte gör något i alla fall om 100-150 år. Även om jag hade barn så skulle ju typ ingen veta vem jag är om 100-150 år. Det har varit mycket ångest och vakna nätter hela vägen hit och den kommer fortfarande i perioder men inte lika ofta som förut. Alla drömmar går inte i uppfyllelse i ens liv...

Livet är så fruktansvärt orättvist jag försöker också tänka så o se det goda i livet tex att man är mer fri o inte har barn att oroa sig för resten av livet, kanske skaffar hund eller katt som blir som ens barn. Har du fått bekräftat att du inte kan bli gravid,?

Fundera på hur samhället ser ut idag och hur ser den trenden ut?

Får vi det bättre hela tiden eller .. är det sämre hela tiden?
Visst har det sina ljusa stunder när barnen älskar ens mat och säger att de älskar en.

Jag har barn, och ska sanningen fram så när jag ser vilken skithåla Sverige blivit så bävar jag inför framtiden och det gör mig deprimerad. Det ger mig exempelvis stor ångest att få höra att de haft soppa dag efter dag i skolan, att de ransoneras med brödet, varje elev får enbart en macka. Ja det är inte den framtid jag trodde skulle inträffa. Uppriktigt sagt är det en stor ångest att ha barn också. Hur fan ska jag klara ge dem en framtid i detta samhälle utan framtid? Så det är inte bara guld, gröna skogar och gullegull. Men jag antar att man som barnlös ser mest guld, gröna skogar och gullegull framför sig och får ångest över allt fint barnrelaterat man inte får uppleva. Baksidan med föräldraskapet är inget man fokuserar på just då. Sedan om du frågar mig om det är värt att ha barn eller inte. Jag vet inte. Emellanåt känner jag det inte värt, emellanåt att det är ok.

Jdu har ju kunnat välja. Det är värre för de som inte har något val. Denna tråd var riktad till ofrivilligt barnlösa

Jag vill börja med att säga att jag verkligen är ledsen för din skull. Du låter verkligen olycklig. 

Jag är ofrivilligt barnlös, eller har i alla fall varit, jag vet inte riktigt vad jag ska definiera mig som. Så sent som i början av året var jag stensäker på att jag aldrig skulle få ett barn, någonsin, och det tog extremt hårt på mig. Den sorgen är verkligen värre än något annat jag upplevt i mitt liv. Sen, i maj, kom miraklet - ett plus på stickan, och i januari väntas miraklet komma till världen. För mig var det som i Triss-reklamen: plötsligt hände det. 

Jag har ingen aning om din situation, så jag har förstås ingen aning om ifall du är "säker" på samma sätt som jag var eller om du verkligen vet att det aldrig blir barn. Jag hoppas att du, precis som jag, plötsligt får din önskan uppfylld. 

Det finns massor av saker i världen som är meningsfulla. Det är svårt att se när sorgen är så förblindande, men så är det. Ditt liv har en precis lika stor mening vare sig du får barn eller inte. Du är viktig för människor. Du gör en skillnad i andras liv. Ingen ska behöva skaffa barn för att få ett syfte och mening, i så fall känns det inte som ett helt sunt föräldraskap, att enbart leva för sina barn. Snacka om att lägga ett tungt ansvar på deras axlar... 

Så även om det är fruktansvärt svårt - försök att hitta de saker som är betydelsefulla för dig. Till att börja med i liten skala, sådär så det bara känns lite bättre än annat. Investera i dig själv. Skäm bort dig med saker som gör dig glad. Ägna dig lite extra åt dina hobbies, eller prova något nytt. 

Även om orden klingar lite falskt i mina öron då jag vet hur nattsvart det kan kännas när man ger upp hoppet så behöver man inte barn för att leva ett fullt liv. Jag tyckte inte det om mitt eget liv, men när väninnan som inte vill ha barn och jag pratar om det ser jag inte en enda anledning till att hon skulle missa något om hon inte skaffade några. Förhoppningsvis hittar du så småningom ett syfte som känns lika viktigt eller viktigare än barnfrågan. 

Lycka till <3 

Fram tills jag träffade min man så hade jag inga problem med att vara barnlös. Det var liksom inga konstigheter, rent av skönt tyckte jag. Nu när jag träffat min man som även har barn sen tidigare så har jag insett vad jag kommer missa. Jag kommer aldrig få hålla ett litet knyte som är mitt i famnen. Kommer aldrig vara någon liten trollunge som kommer springade mot mig och skriker efter mamma. Jag har en super härlig relation med mina bonusbarn är väll säkert därför känslan vaknat till liv. Men visst, jag känner en enorm saknad. Känner mig ibland som mindre "kvinna" för att jag inte klarar av en sån simpel grej som att bli med barn. Speciellt när dom mest olämpliga och egoistiska människor skaffar barn hur lätt som helst. Usch nu kom bitterheten fram också!

Skulle kännas oerhört skönt om jag visste att jag aldrig skulle få barn. Har aldrig förstått tjusningen med barn! Kostar pengar och skriker en massa.

Har ni kollat alla olika möjligheter? IVF?Skulle äggdonation vara en möjlighet? Eller embryo? Adoption? Surrogat? Familjehem?

För mig är det inte intressant. Risk för falska förhoppningar bara.

Jag kommer aldrig att få barn.

Det är så orättvist. Jag kanske inte förtjänar det vad vet jag?

Men det är så hemskt och ni som har fått ett barn ska vara mycket mycket tacksamma!

[quote=76132153][quote-nick]Anonym (Aldrig) skrev 2015-12-18 17:05:23 följande:[/quote-nick]

Jag kommer aldrig att få barn.

Det är så orättvist. Jag kanske inte förtjänar det vad vet jag?

Men det är så hemskt och ni som har fått ett barn ska vara mycket mycket tacksamma!

[ med. Det känns som något straffar mig, har varit gravid men valde att göra abort .Nu är jag ganska säker på att jag utvecklat endometrios, inte bekräftat men har alla symtom.. Vilket jag hört att 60% blir sterila. Får man fråga vad din barnlöshet beror på

På vilket sätt skulle det ge falska förhoppningar? För att det finns en risk för att det inte går vägen? Precis som det för gemeneman finns risk för att man inte kan bli gravid på naturlig väg av en eller annan anledning? Precis som det finns risk för den som lyckas bli gravid att det slutar i missfall? Eller förlossningskomplikationer så att bebisen dör? Eller att bebisen blir sjuk och dör? Eller dör i en olycka? Att leva är en risk. Vågar man inte ta några risker har man inte levt.

Ts, jag kan inte få barn rent fysiskt. Har vetat det hela livet, men det gör inte längtan och smärtan mindre.

Du kan säkert få barn om du får hjälp. Lycka till.

Detta är en gammal tråd, men oj vad jag kände igen mig i den enorma sorgen över att aldrig få bli mamma. 

Min bästa vän har ett barn som är väldigt närhetstörstande, och varje gång jag hälsar på skär det som knivar i hjärtat att se det lilla barnet gosa in sig i sin mammas famn, krypa ihop och somna så, eller med sina små armar och händer runt mammans hals. Jag kommer aldrig att få uppleva det, och jag går sönder av smärtan. Jag kan ju bara fantisera om vilken mäktig känsla det är, att ha SITT EGET barn så nära. Så mycket kärlek. Ett barn som alltid finns där, som alltid kommer att behöva en. Själv är jag ensam. Ingen kille och inga barn. Det blev inte så, och det har jag accepterat, men ändå gör det så fruktansvärt ont när jag ser deras lycka och gränslösa kärlek och närhet. En stor del av mig kommer alltid att vara trasig, det här med att man aldrig fick bli mamma är inget man bara kan skaka av sig. 

Vi delar sits, Anna. Jag är både rasande och förtvivlad, samtidigt som det här varit ett problem i väldigt väldigt många år för mig. Att allt aktiverats igen beror på att jag verkligen försökt sista tre åren och nu på djupet fattat att jag (såsom jag redan i 28 års ålder) befarade att jag inte skulle bli. Min partner vägrar att adoptera barn, vilket jag själv med stor glädje skulle gjort annars (och får av medicinska skäl inte göra det själv). Jag har mer frågor än svar kring hanteringen av det, men tänker att "skaka av sig" är det sista vi ska försöka göra. Jag tror det är direkt skadligt och kan leda till depression. Det här är nog en sorg som behöver kännas in i cellerna och sedan, därifrån, försöka ta ett steg åt gången framåt. Det är märkligt ohjälpsamt att själen så gärna vill något omöjligt. Och ibland blir jag faktiskt arg på all "hjälp" som finns att få och alla teorier kring hur vi ska kunna undvika att bli utan barn, för det gör också att kampen aldrig riktigt tar slut och vi inte fattar när vi borde ge upp och sörja istället. För har jag verkligen provat ALLT?? Nu menar jag inte att säga nåt som sårar alla er som faktiskt fått barn genom diverse olika behandlingar och donationer av spermier och ägg. Men. Ibland så går det inte ändå. Ibland är det ingen tröst att få tips om ännu fler "hopp", utan faktiskt att inse att det är kört. 

Intressant, uppriktigt och rakt svar. Uppskattas!

Intressant, uppriktigt och rakt svar. Uppskattas!

Tack <3

Ser att jag såg fel. Instämmer med uppskattning av ärligheten. :D