Separationsångest

Beror på barnets ålder. Hur gammal är din son? Jag skulle säkert känna som dig om det handlar om spädbarn. Skulle aldrig våga.

Sen skulle jag aldrig lämna min son till någon jag (eller mitt barn) känner ytligt. Att det är familjmedlem behöver inte betyda att barnet känner sig trygg med den personen och trivs med henne/honom. Ibland kan en icke familjmedlem ha mycket bättre relation med barnet än någon från släkten.

Är barnet tillräckligt gammalt att du kan fråga honom vad han tycker om att spendera tid med den pers.?

Vi lämnade bort vår son för första gången i helgen. Han fick vara med farmor några timmar när vi skulle iväg en sväng. Det var så klart nervöst, men gick jättebra :) Det är en trygg pojke vi har, men jag skulle inte känna mig bekväm med att lämna till någon annan än farmor. De känner varandra väl och han trivs jättebra med henne (hon är bland de bästa ställena att sova på t ex). Jag var inte med när sambon lämnade sonen, hade jag varit det så hade det nog känts ännu svårare.

Jag tycker inte att du ska lämna bort din son mot din egen vilja, oavsett hur gärna personen vill umgås med sitt barnbarn. Isf kan hen komma hem till er och umgås ju!

Han är 1,5 år och han trivs faktiskt toppen med sina farföräldrar/morföräldrar men de är jag som är så känslig. Jag har han alltid med mig, var jag än går även om de skulle vara på sjukhuset. Jag har bf 4 februari och jag börjar nästan gråta bara jag tänker tanken att jag måste vara utan min son i några timmar eller tom kanske 24 h!!!! Känns hemskt och jobbigt. Självklart tycker alla jag känner att jag är sjuk i huvudet^^

Nej, det har jag inte. Men jag kan längta efter henne om hon är borta. Hon lämnades bort första gången när hon var 1,5 år.

Vill du inte lämna bort ditt barn så gör inte det. Släkt kan umgås med barnet fast du är med.

Ibland kan jag känna att jag gör fel då min son faktiskt trivs med dem men jag själv kan inte slappna av om han är borta. Är jag egoistisk? Jag har inte roligt utan min lilla son

Fast det ÄR faktiskt egoistiskt. Ursäkta att jag är så rak men jag tycker att du gör fel.

Du sätter dina behov framför sonens. Han trivs med andra familjemedlemmar och andra familjmedlemmar vill ungås med din son/vara barnvakt, men du helt omotiverad hindrar det.

Du begränsar din sons vyer. Hans sociala utveckling blir lidande då han varken går på dagis eller får vara med andra än dig. Hans tal blir lidande eftersom han hör i princip bara dig. Vet du hur mycket barn lär sig genom att lyssna på OLIKA människors sätt att prata, vokabulär, mimik, gestikulation. Han ser bara din reaktion och inte har möjlighet att inse att olika människor reagerar olika.

Vill du att han växer upp till en MAN eller till en mammig karl som inte vågar släppa mammas kjol?

Du borde ta tag i din ogrundad rädsla. För dig och din sons skull. Fråga en specialist hur du ska hantera din ångest. För det blir inget bra om du efter många "om" och "men" äntligen vågar lämna din son med t ex mormor men sedan går runt helt tokig.

Du kan inte forsätta hålla kvar honom hos sig 24/7. Kanske från dagis, men sen då, när det blir dags för 6årsverksamhet och skola? Ska du må dåligt varje gång han går dit? Börja sakta men säkert att tänka i andra banor.

Du ska inte kväva honom med din kärlek.