Rullstolsburen, fråga mig vad du vill

Oh ja. Var deprimerad och hade självmordstankar (och ett par försök) i många månader efter. Det kom inte direkt, när jag var på rehab var jag förstås ledsen och nere men också beslutsam om att klara mig igenom det. Det var sen när jag "blev fri" som det kom på allvar och det är fortfarande inte bra till hundra procent.

Menar du hur de tog olyckan eller den "psykiska svackan"?

Kan väl säga att de tog olyckan och allt ganska bra antar jag, fick stöd och hjälp från dem (men förlorade några "vänner") och jag tror att de hanterade det bra. Numer pratar vi sällan om det, alltså själva tiden efter. Givetvis diskuteras mitt funktionshinder när det är något särskilt men även där så är det en naturlig del.

När det gäller "svackan" så tog det nog hårdare, särskilt på familjen. Som jg sa kom det senare, de hade sett mig kämpa med järnvilja och tänkte väl att den relativt "milda" nedstämdheten under tiden direkt efter olyckan var allt. Jag har aldrig sett min pappa eller farfar gråta utom när de fick reda på mitt första självmordsförsök, varken innan eller efter. Det kom som en chock för alla, jag var väl alltid "positiv" och mötte dagen med ett leende även kort efter olyckan men tittar jag tillbaka inser jag väl att det var en försvarsmekanism.