Hur gjorde ni vid ihopflytt?

Gör ingen grej av det där så gör nog inte barnet det heller. Låt det vara helt odramatiskt precis som vanligt. Det känns väl nytt första veckorna men sedan blir det bra.

Det kommer med tiden så uppmuntra ditt barn att vara där och sova över så kommer barnet känna sig mer bekväm där.

Du skriver att det finns ett rum till ditt barn i huset? - Säg till pappan att fixa det rummet till ert barn då!

Flera svar men ingen som svarar på frågan. Kanske FL i ett nötskal. 

Ingen som kan berätta hur ni själva gjorde?

Vi gjorde väl inte så mkt speciellt,barnen fick inte eget rum men säng såklart o plats för sina grejer sen kom det med tiden. Sa såklart att de ska känna sig som hemma om de vill ta något i kylen eller se på tv etc. Sen kan det ju va bra om pappan o barnet är själva hemma så de kan boa in sig ifred. Men främst behövs tid för att hitta sin plats i det nya hemmet o familjen...

När jag var barn flyttade min pappa ihop med en ny kvinna i hennes hem. Jag och min bror fick sova över i deras gästrum. Det kändes aldrig som vårat "hem" så vi slutade helt att träffa våran pappa tills vi blev vuxna.

Så kan det gå när föräldrar väljer relationen framför sina barn!

Det kan ju vara lite svårt för ditt ex att fixa till i hennes hus hur som helst. Spontant tänker jag att det bästa vore om de fixade en ny bostad tillsammans. Nu är ju inte det något som du kan påverka, men jag tror ändå att det är smartast. Nu är det inte riktigt samma situation men jag flyttade in hos min sambo och hans barn. Innan mig hade mamman till barnet bott där. Efter flera år får jag fortfarande höra av barnet att barnet och pappan bodde där först, att barnet, mamman och pappan bott där och så vidare. Jag är vuxen men kan ändå tycka det är jobbigt. Är student just nu och har således inte fritt att bara kunna köpa nytt, men så fort jag har möjlighet så vill jag göra det. Det är inte kul att bo i ett hem där endast vissa i sällskapet har bott innan, att flytta in i ett hem som redan är ett hem och där en familj tidigare har levt och allt vad det innebär. Jag tror det är väldigt svårt att värja sig från att det kommer upp att det är ditt ex nya kvinna och hennes barn som bott där först. Både av kvinnan men framförallt från hennes barns sida, gentemot ditt barn, om du förstår vad jag menar. Nu kanske det inte gör ditt barn lika mycket då hen inte bor över där, utan mer är där på umgänge men för barnets trygghets skull så får kvinnan och ditt ex antingen jobba svinmycket på sammanhållningen där hemma (och kanske göra om en del också, sätta in nya möbler mm) eller så bör de flytta. Det är min spontana känsla.

Din sambos barn kanske saknar tiden med mamma och pappa ihop? En del barn gör ju det om de tyckte den tiden var bättre för dom.

Alltså vad har det med någonting att göra? Min sambos barn var typ 1.5 när de separerade. Barnet kommer således inte ihåg något utan har endast en föreställning om att mamma och pappa bott ihop. Barnet trivs jättebra med mig och pappan. Barnet tyr sig till oss båda lika mycket. Barnets mamma är inte närvarande. Försök inte få det till att jag har dålig inverkan på barnet, orkar inte med sånt trams.
Hur som helst, för att förankra det till ts så kan det säkert vara så att barnen saknar den gamla tiden och detta kan leda till att det tar ut det på ts barn, exempelvis genom att hävda att hemmet inte är ts barns utan deras. Detta kan göra ts barn ledsen. Bättre då att de skaffar ett nytt hem som är allas på lika villkor.

Jadu, vad är det för förändringar de måste göra. Förutom det rum de har.

Fundera på den frågan.

Ska de möblera om vardagsrummet? Bygga om köket? Renovera badrummet?

Min man och hans dotter flyttade in i min lägenhet där jag bodde med mina barn (vv). Vi valde de möbler var och en ägde av oss och använde, resten sålde vi eller slängde. Så även om det var min lägenhet från början så blev den vår när han flyttade in.
Mina barn fick fortsätta dela rum och hans dotter fick ta över mitt sovrum och vi delade av vardagsrummet till sovrum för oss. Hon hade ju alla sina egna möbler med sig så det blev ju hennes rum direkt.
Efter några år flyttade vi gemensamt till större, men jag tror inte att de kände sig som om de var på besök i den gamla eftersom vi fogade ihop våra två hem till ett.

Om pappan inte bryr sig om att hjälpa barnet att känna sig hemma i hans nya bostad så är det inte så mycket vare sig du eller barnet kan göra. Låt barnet vara hos dig och försök stötta barnet om hen blir ledsen, så mycket mer kan du inte påverka.

Jag har inte försökt få det till någonting, jag ställde en fråga - därav frågetecken efter den meningen.

Min sambo separerade också från barnets mamma när barnet var 1,5 så min bonusdotter har inget minne av dem tillsammans. Hon kan idag inte ens tänka sig sina föräldrar ihop då de är extremt olika. Hon ser hellre mig med sin pappa - och det gör jag också

Tråkigt att barnet inte har sin mamma i sitt liv, är mamman död? Oj, det behöver du såklart inte svara på, men väldigt väldigt tragiskt för barnet att inte ha någon mamma.  

Det är nog nästan alltid bättre att flytta till helt nytt och särskilt i ts barns sits. 

Min man och hans barn flyttade in i mitt hus när vi blev sambo. Jag har inga barn sen innan.

Pojkarna delar rum, men flickan har eget. I princip alla möbler till barnens rum behövde inhandlas, och pojkarnas rum blev renoverat innan inflytt.

Tog inte lång tid innan de kände sig hemma här, däremot pratar de fortfarande om att mamma och pappa var ihop först ibland, men det är inget jag stör mig på (och har aldrig gjort heller). I början var det väl för att påpeka att jag inte är deras mamma, och det vet jag ju, och nu är det bara en sån sak som händer, precis som att de säger att jag och pappa är ihop nu.

Vilken knepig vinkel du la på det hela. Menar självklart inte sådana stora förändringar. Men kanske att barnets pappa har lite av sina grejer där, kanske foton och så på barnen, kanske något annat som varit hans tidigare. Vad det är spelar mindre roll, mer nåt som barnen känner igen som pappas. Som det är nu flyttade han in endast med sina kläder, allt annat har han i ett förråd.

Vad menar du med "förutom det rum de har"?

Barnets mamma lever men är oansvarsfull och ego och vill sällan vara med sitt barn. Barnet har mig som en till föräldrafigur och lider knappast av att leva med mig istället för med barnets mamma, snarare tvärt om. Jag tycker ofta synd om min sambos barn för att barnet har en idiot till morsa. Men vad ska man göra.

Jag är helt övertygad om att sextiotalist menar att du lägger näsan där den inte hör hemma och bör fokusera mer på ditt eget liv istället för ditt ex nya familjs liv.

Du är säkert jättebra för barnet, det betvivlar jag inte alls eftersom jag inte känner dig. Men jag tycker alltid synd om barn som inte får växa upp med sina riktiga föräldrar, oavsett anledning till detta.

Förra veckan kom det in föräldrar på mitt arbete för att önska god jul och lämna julklappar till sina fam.hems placerade barn. Även om barnen inte kan bo med föräldrarna pga olika anledningar så tycker jag alltid det är tragiskt, jag anklagar dock aldrig föräldrarna som säkert gör så gott de kan efter deras förmåga. 

Jag tycker synd om barn som inte får en trygg uppväxt, oavsett om deras föräldrar bor ihop eller inte.