känslostorm.. hjälp??

Graviditetskänslor är riktigt jobbigt...

Det här tar kål på mig, jag är så otroligt förvirrad av mig sjäov och jag vet inte vad jag ska göra åt saken.. jag hoppas verkligen att det bara är graviditeten

Har detta börjat sen du blev gravid är det helt klart hormonerna som är boven! Har egna erfarenheter av att både PMS och gravidhormoner tillfälligt kan orsaka väldiga känslostormar och ta fram en sida som man inte annars känns vid. Jobbigt för både dig och din partner men lugn bara, det kommer gå över! I vilken vecka är du?

Jag är i vecka 24, håller på att bli galen...

Jag skriker, stressar, gråter och känner mig helt insane. Det är så otroligt hemskt, finns det inget man kan göra åt saken??

Sån där var jag också förra graviditeten. Tror att det var värst där på mitten faktiskt. Man mår bättre efter första trimesterns symptom, börjar få mage, har varit på rul och man börjar tänka att det här blir nog faktiskt en bebis. Och då börjar känslokaoset. Alla frågor och funderingar. Oron för hur fl ska gå, om bebisen är frisk, hur livet kommer bli osv osv. Och konstigt nog kommer man alltid fram till att jo, bebisen kommer dö i magen, jag kommer gå sönder under fl, min man kommer tycka att jag är tjock och ful och lämna mig osv osv.. Hormonerna är inte snälla under graviditeten! Men det går över :)

Tips: motionera så mycket du kan, långa promenader med frisk luft gör susen! Sköna bad, meditera, prata med din partner, inse att det är hormonerna som ställer till det, de har sån kraft över en alltså. Få honom att förstå det så han har mer tålamod med dig. Ät bra så du håller en jämn blodsockernivå. Dippar där kan göra en till ett riktigt monster. ;)

Sen tror jag att det blir bättre när du börjar närma dig bf. Iaf går det över när bebisen kommit. Då är det massa annat :)

Lycka till!

Håller med föregående talare! Att komma ut och röra på sig är jättebra. Jag är också helt upp och ner nu, gråter o har ångest ena dagen och är glad och hungrig nästa. Kan rekommendera att ha en samtalskontakt hos mvc också, jag tycker det är jätteskönt att få prata av mig kring allt det här med graviditeten, speciellt eftersom det är första gången för mig. Man får lite känslomässig avlastning liksom.

Gud vad skönt det känns att höra att jag inte är det enda nervvraket...

Kan inte gå så mycket eftersom mitt blodtryck är otroligt lågt men jag försöker röra på mig så mycket som möjligt. Tog det där badet dock, tända ljus och lugn musik i ett varmt bubbelbad. Bästa jag gjort på jag vet inte hur länge som helst, kände mig så otroligt avslappnad efter det. Tack!

Jag är inte orolig för att bebisen ska vara död eller liknande faktiskt(hur skönt som helst). Är däremot livrädd för förlossningen, att bli lämnad ensam... både på fl och nu...

Kul att nåt av tipsen funkade :) Alla är ju olika.

Älskar också sånna bad. Det är löjligt avslappnande!

Förstår att du är rädd för fl. Jag menar, hur kan man förbereda sig eller föreställa sig den upplevelsen? Det går inte. Jo, man kan ju läsa på om faser, centimetrar, andningstekniker, smärtstillande osv. Skriva ett förlossningsbrev för att försöka skapa sig en bild av hur man vill ha det (men som kan ändras helt när allt är igång). Det viktigaste som jag vill tipsa om är att du tänker ut vad som är det bästa sättet för dig att hantera smärta. För ont gör det, och du måste igenom det för att få ut din bebis. Så, om du tror att du behöver all smärtlindring som finns eller finner ett lugn i att meditera eller slå din partner (lite skämt, men kanske funkar för nån). Oavsett vad du kommer på så är det det du i utgångspunkt ska fokusera på. Och ha i bakhuvudet att man måste vara flexibel och att förlossningen går bra även om den kanske inte följer den planen som du hade från början.

Och se till att prata med din partner. Även om han inte bär barnet i magen så är ju han gravid också. Fast ganska maktlös, och det är nog inte så lätt det heller. Vet han hur du känner inför fl? Vet du hur han känner? Och poängtera för honom att det är hormoner och graviditeten som gör dig så känslig. Det ska inte användas som en ursäkt för att vara en bitch, men som en förklaring till oförklarligt beteende.

Om du vill ventilera med nån är det bara att skriva ett meddelande :) Är gravid själv (5+3) med en dotter på ett halvår så kanske inte svarar på minuten. Men jag svarar alltid.

Annars lycka till och ha det gott!

jag har inte så mycket till plan mer än att ta lustgas, bäckenbottenbedövning och sen bara se till att få ut mitt barn. Jag har pratat massor med min partner, speciellt om min rädsla över att han ska lämna mig. Han försäkrar mig varje gång om att det aldrig kommer hända oavsettvad. Jag vet att han menar det men samtidigt har jag något litet långt bak i bakhuvudet som viskar att ord bara är ord. Stackarn kan ju inte direkt bevisa att han kommer vara med mig hela vägen genom förlossningen innan den händer. Usch jag vet inte, han får stå ut med mitt tjat antar jag...

Å tack så jättemycket, det betyder väldigt mycket!!

Lider verkligen med dig anderssonen. Inte lätt att leva med de tankarna konstant. Det var likadant för mig min första graviditet men då satte sig rädslan i att jag ska förlora barnet. Spelar ingen roll vad folk sa, hur bra kontrollerna gick, jag var bara helt inne i mitt att min bebis kommer dö. Och att hon saknade hjärna. Hon är 3 idag, helt perfekt och frisk och smartare än smart. Som alla andra redan har svarat så är det hormonerna som plågar dig. Blir inte lättare av att

Ehh jaa.. Inläggen lever sitt eget liv här....

Var dock nästan klar.

Det blir inte lättare av att veta att det är hormonerna kanske. Hjälpte inte mig iaf. Men det släpper verkligen efter förlossningen. Däremot så låter det som att du har fått en släng av förlossningsfobi. Inte helt ovanligt för förstföderskor, och det finns jätte bra hjälp att få hos aurorabarnmorskorna. Din bm skickar remiss dit. Lycka till nu!

Hm, ja. Jag tror också att jag har fått en släng av förlossningsfobi, är livrädd för att åka in dit och klämma ut en hel människa... känns så omännskligt. (Ödets ironi)