Med tanke på den psykiska misshandeln och att barnen är påverkade anser jag snarare att det är ditt ansvar att separera.
Praktiska saker brukar lösa sig. Man får sänka sin standard och utgå från det man har men så länge man mår bättre psykiskt så är det värt det.
(Har ingen erfarenhet men tänker själv tanken ibland då jag själv lever i ett väldigt "ojämt" förhållande. Kärleken är dock för stark just nu så den vinner)
TS här: Jo, jag tror också att jag skulle orka mer som ensamstående. Förutom det psykiska våldet så har jag kommit in i en ond spiral av ökad trötthet. Jag är sedan några veckor helt sjukskriven för utmattningssyndrom.
Trots detta vägrar maken VAB-a och han vägrar vara föräldraledig. När barnen är sjuka (två småbarn under 3 år) kommer han hem på lunchen och "hjälper till". När barnen är friska är det alltid jag som lämnar och hämtar på förskolan, trots att jag är sjukskriven på heltid. "Ta hand om sina barn gör man ju ändå som mamma" menar mannen.
Nu har han som sagt "varit snäll" så länge att jag inte kan tro att det är sant att han använder psykiskt våld - trots att jag skrivit upp vad han gjort i en dagbok. Med att vara snäll menar jag att han "är trevlig och hjälper till hemma", men fortfarande vill han inte dela föräldraansvaret med mig genom att VAB-a och vara föräldraledig. Såsom alla män gör? I alla fall när hustrun är sjukskriven?
Jag är nervös för ekonomin. Min inkomst är mycket högre än hans - när jag jobbar. Vi måste varje månad ta av sparade pengar för att klara kostnaderna. De pengarna har han själv sparat ihop, så han tycker att det är han som bestämmer över dem, och nu vill han fylla luckor med de pengarna. Däremot påstår han att jag faktiskt är skyldig honom pengar pga att jag med min föräldrapenning och sjukpenning inte bidrar till hushållskostnaderna lika mycket som förr! Vid månadsskiften är det inte ovanligt att jag får "låna" av honom, och sedan betala tillbaka när jag börjat jobba deltid igen..
Jag vill flytta, jag vill arbeta - för att förbättra ekonomin och få högre livskvalitet. Och framför allt för att inte "bränna pengar" varje månad! Som det ser ut nu är det så här det kommer att vara de närmaste åren om jag inte lämnar honom: Jag minskar min egen inkomst, ser familjens tillgångar minska - och dessutom är jag på väg att förlora jobbet, bland annat pga att jag så sällan varit där: Jag har ju tagit all VAB för två barn. Alltid. Och nu har jag också diagnosen utmattningssyndrom.
Hjälp mig tänka, nu när jag är trött och sliten!: Ska jag lämna honom även om han "är trevlig" och "hjälper till"? Nu när jag är sjuk och just därför kan ha svårt att organisera alltihop - och ta hand om barnen ensam?
Är det "fånigt" att "bara" skilja sig av den anledningen att han aldrig VAB-ar och är föräldraledig? Det vore skönt att slippa tala om psykiskt våld med honom när jag berättar att jag vill skiljas. Det tror jag inte att han förstår - och dessutom är det riskfyllt ifall han blir arg!
Kanske är det bäst att "bara" säga att "Du tar inte ditt föräldraansvar - därför vill jag skiljas."
Jag trodde att det skulle bli för mig som med dig, Flisan79: Han skulle jobba och jag sköta markservicen. Det var OK, jag ville gärna ägna mig åt barnen som var så efterlängtade. Mannen var mycket uppvaktande och våra framtidsplaner verkade stämma väldigt bra överens: Vi ville bo i hus, ha barn, djur - och med hans dåvarande höga inkomst skulle vi fixa det utan ekonomiska bekymmer. Jag var uppriktigt kär.
Hans attityd ändrades steg för steg när jag blev gravid. Hans jobb försvann. Han fick nytt jobb men med väsentligt lägre inkomst. Fortfarande var planerna realistiska: Jag kunde ju jobba deltid på mitt jobb och få det att gå ihop ekonomiskt. Han sa inför barnmorskan att han skulle ta föräldraledigt på deltid: lediga fredagar och förkortad arbetstid övriga dagar. Det verkade bra, då skulle jag få avlastning och ha möjlighet att sköta mitt jobb, som nu var nödvändigt för att vi inte skulle gå back. Jag gillar mitt jobb!
Men han tog aldrig ens ut alla de dagar han hade rätt till i samband med barnens födelse. När jag var gravid ville han knappt röra mig och hjälpa mig att t ex tvätta fötterna eftersom jag inte nådde ner med min stora mage. När jag ramlade på golvet en dag pga foglossning och inte kunde röra mig ringde jag efter hans hjälp. När han såg mig ligga på golvet var hans första tanke att han måste tvätta händerna innan han lyfte mig. Då dog kärleken, men ibland spirade hoppet även efter det.
Första tiden med spädbarn var jobbig. Jag hade inte tid att ta en ordentlig dusch på fyra månader (!) - märker inte en make sånt? Sådant grävde sig in i hjärtat.
Givetvis vill jag aldrig mer ha samliv med honom sedan länge - vem vill det med någon som beter sig så som jag beskrivit i denna tråd? Han klappar mig på rumpan och är själv intresserad, men jag blir bara arg. Jag tycker att det är mycket konstigt att han inte fattar. Jag tycker att det är överflödigt att säga något. Jag har försökt få med honom till familjerådgivning, då skulle jag nog kunna tala om det, och vi kanske skulle bli hjälpta, men han vill som sagt inte ha hjälp från utomstående.
Han säger att han "älskar mig mest i hela världen". Jag säger aldrig det till honom. Ändå har jag tyckt att gemensamma barn är ett ansvar för oss båda, att de får växa upp med båda sina föräldrar. Ett hus skulle ge mig mycket personlig frihet att väga upp situationen med den livskvalitet en trädgård innebär. Barnen skulle kunna gå ut på egen hand på tomten och inte behöva "hårdbevakas" i offentlig miljö.
När barnen föddes sa han att vi skulle vänta med hus tills det äldsta var ett år, när det fyllde ett sa han att vi skulle vänta tills det blev två år. Nu har vi två småbarn under tre år - men inget hus. Nu är det räntans fel, enligt honom. "Nu kommer bostadsbubblan att spricka snart - därför kan vi inte köpa hus." Men vi har planerat hus i åtta år, och desto viktigare blev det när barnen kom! Folk köper hus även idag. I vilket fall behöver man inte ruinera sig på ett boende som tär på sparpengarna. Vi borde diskutera hur vi ska inrätta livet.
Men jag vill inte fortsätta med honom. Det finns varningssignaler både kring honom (psykisk misshandel, oförmåga att engagera sig på riktigt i barnen och att visa i handling att han bryr sig mig och familjen) och kring mig (utmattningssyndrom och att jag mår bättre ju längre ifrån mig han är.).
Så visst ligger det mycket irritation och svikna löften bakom att jag vill separera.
TS säger: Tack för ert stöd! Alla är eniga om att jag måste lämna honom. Men jag blev tveksam för att han varit snäll i 14 dagar.
Men nu är han elak igen. Inte så att han skäller på mig och krossar saker, som han kan göra ibland. Nej, nu har han snällt och vänligt bett mig betala tillbaka penningskulden till honom: Jag har nämligen under några månader lånat pengar till våra gemensamma mat- och hushållskostnader eftersom min föräldrapenning och sjukpenning inte är lika hög som min vanliga jobb-inkomst, innan vi fick barn. Så mitt bidrag till potten (som för övrigt inte är någon pott, vi har inget gemensamt konto) är så litet att jag inte kunnat täcka "min del" av dessa kostnader.
Ett av barnen har varit långtidssjukt och det har tagit tid för Försäkringskassan att handlägga detta. Under hela hösten hann jag bara jobba ca 8 dagar - och inte ens i följd - pga att jag måste ta hand om sjukt barn. Sedan kom ju "de vanliga" dagis-smittorna till. Och vi har ju två barn på dagis - dubbel VAB-börda. Maken har aldrig tagit en enda VAB-dag. Därmed har han bidragit till att minska familjens totala inkomst eftersom jag tjänar väsentligt mycket mer än han. Och det är bara jag som "offrat" kontinuitet och prestationsförmåga på jobbet för att ta hand om sjuka barn.
Jag håller som sagt på att förlora jobbet och blev sjukskriven för några veckor sedan för utmattningssyndrom. Men jag är inte deprimerad - antidepressiv medicin får jag redan sedan ca 1 år för att orka stiga upp på mornarna och inte gråta inför barnen hela tiden. Jag är bara trött och har svårt att tänka och minnas.
Denna helg har barnen och jag haft magsjuka. Jag kan knappt stå på benen idag och än mindre sköta de två små barnen, som nu blivit friska och är jättepigga, på ett bra sätt - men jag gör så gott jag kan. Vanligen går de på dagis, men magsjuka har 48 timmars karens (det gäller all magsjuka inom hela familjen) innan de får börja igen.
Jag är alltså dubbelt sjuk; Utmattningssyndrom och magsjuka. Det finns två små barn hemma som vårdnadshavarna (dvs maken och jag) har ansvar för att ta hand om. Men maken vägrar vabba. Han har kommit hem och gjort lunch åt barnen - och sedan stuckit. Han känner sig också tvungen att "städa i den enorma röran" när han kommer hem på kvällen, så de skrikande barnen fick middag klockan åtta ikväll, medan jag låg i sängen med min magsjuka. Sov gjorde de vid nio-tiden. Alldeles för sent för så små barn som ska upp till förskolan nästa dag. Det är "förstås" jag som alltid klär på dem och tar dem till förskolan, och jag hämtar även. Maken säger att han inte hinner, även om förskolan faktiskt ligger på samma väg som till hans jobb!
Och så kommer nu detta osmakliga krav om pengar: att jag ska betala en penningskuld för gemensamma kostnader - och vi är gifta! Enligt vad han själv säger är han dubbel miljonär, och jag tror honom med tanke på vad han jobbat med tidigare. Men han säger att han föredrar att spara de pengarna till det där huset som vi aldrig köper, och att "det svider så" för honom att betala våra dyra bostadskostnader med sparpengar. Så jag måste självklart bidra. Men han hindrar mig ju att jobba när han inte vabbar någon enda gång! Jag - och barnen - får extra långa dagar pga att lämning och hämtning alltid faller på mig.
Nu är jag riktigt arg. Jag ska lämna honom så fort jag kan!