Kvinnor: Fick ni det bättre efter skilsmässan?
Tack för alla kloka ord. Särskilt tänkvärt: "Var är jag annars om fem år?" Man har ju bara ett liv. Nej, jag vill inte "ta skit" och förminskas som människa i ytterligare fem år. Och då är barnen så stora att de redan hunnit skadas av sin psykiskt misshandlande pappa och dödströtta, ledsna mamma.
Det är mitt ansvar att skydda barnen - ju snabbare desto bättre. Jag förstår det mer och mer, även om barnen tycker mycket om pappan och frågar efter honom när han är på jobbet.
Nu har han haft en period på 14 dagar när han varit överdrivet snäll och tagit tag i matlagning och alla "jobbiga" blöjbyten där stor rengöring krävs (erbjudit sig direkt, utan att jag på något vis visat motstånd mot det eller bett honom göra det!). Han har hanterat barnens motstånd mot kvällstandborstning på ett bra och milt sätt och hjälpt barnen med hela läggningsproceduren.Han läser sagor. Han utför tjänster på stan åt mig och ger mig vitaminer, som han kontrollerar att jag tar, "för att jag ska blir piggare".
Samtidigt bygger jag upp en ilska över att det jag som jag verkligen behöver hjälp med, såsom att han delar VAB med mig, lämnar och hämtar på förskolan (vilket tar så lång tid för mig med två småbarn att jag knappt hinner jobba deltid). Planering för semester (till hans släktingar 4 timmar bort med bil) och fritid, att hitta på ställen man kan åka på helgutflykt, att packa för dessa semestrar och utflykter. Sådan planering överlåter han bara till mig. Behövs hjälp av hantverkare i bostaden reflekterar han inte ens över att det är jag som måste vara hemma och ta emot. Det gör han aldrig själv, fastän han beställt tjänsten. Han "måste" ju vara på jobbet, säger han. Men mina egna möjligheter att försörja mig underminerar han på detta sätt. Jag sitter löst på jobbet nu, om man säger så...
Har försökt att diskutera och att få samtalshjälp (familljerådgivning eller parterapi) med honom sedan ett par år: Han vill inte alls.
Ekonomin efter separationen är jag inte rädd för. Den kan bara bli bättre eller likvärdig eftersom jag då får kontroll över egna pengar och kan rätta mun efter matsäck - och framför allt själv bestämma när jag ska vara på jobbet och inte såsa hemma för att ta emot någon hantverkare som han beställt.
Men min stora farhåga: Hur ska jag orka som ensamstående? Jag får trots allt hjälp av honom med praktiska saker som matlagning och barnavård. Jag är helt slut på kvällarna, så det är en välkommen hjälp.
Ni som separerade: Hur klarade ni att sköta barnen? Orkade ni med utan hjälp från er partner? Som ensamstående är det ju fortfarande jag som kränger på skrikande barn overaller och drar till förskolan. All VAB måste jag fortfarande ta själv.