Kvinnor: Fick ni det bättre efter skilsmässan?

Tack för alla kloka ord. Särskilt tänkvärt: "Var är jag annars om fem år?" Man har ju bara ett liv. Nej, jag vill inte "ta skit" och förminskas som människa i ytterligare fem år. Och då är barnen så stora att de redan hunnit skadas av sin psykiskt misshandlande pappa och dödströtta, ledsna mamma.

Det är mitt ansvar att skydda barnen - ju snabbare desto bättre. Jag förstår det mer och mer, även om barnen tycker mycket om pappan och frågar efter honom när han är på jobbet.

Nu har han haft en period på 14 dagar när han varit överdrivet snäll och tagit tag i matlagning och alla "jobbiga" blöjbyten där stor rengöring krävs (erbjudit sig direkt, utan att jag på något vis visat motstånd mot det eller bett honom göra det!). Han har hanterat barnens motstånd mot kvällstandborstning på ett bra och milt sätt och hjälpt barnen med hela läggningsproceduren.Han läser sagor. Han utför tjänster på stan åt mig och ger mig vitaminer, som han kontrollerar att jag tar, "för att jag ska blir piggare".

Samtidigt bygger jag upp en ilska över att det jag som jag verkligen behöver hjälp med, såsom att han delar VAB med mig, lämnar och hämtar på förskolan (vilket tar så lång tid för mig med två småbarn att jag knappt hinner jobba deltid). Planering för semester (till hans släktingar 4 timmar bort med bil) och fritid, att hitta på ställen man kan åka på helgutflykt, att packa för dessa semestrar och utflykter. Sådan planering överlåter han bara till mig. Behövs hjälp av hantverkare i bostaden reflekterar han inte ens över att det är jag som måste vara hemma och ta emot. Det gör han aldrig själv, fastän han beställt tjänsten. Han "måste" ju vara på jobbet, säger han. Men mina egna möjligheter att försörja mig underminerar han på detta sätt. Jag sitter löst på jobbet nu, om man säger så...

Har försökt att diskutera och att få samtalshjälp (familljerådgivning eller parterapi) med honom sedan ett par år: Han vill inte alls.

Ekonomin efter separationen är jag inte rädd för. Den kan bara bli bättre eller likvärdig eftersom jag då får kontroll över egna pengar och kan rätta mun efter matsäck  - och framför allt själv bestämma när jag ska vara på jobbet och inte såsa hemma för att ta emot någon hantverkare som han beställt.

Men min stora farhåga: Hur ska jag orka som ensamstående? Jag får trots allt hjälp av honom med praktiska saker som matlagning och barnavård. Jag är helt slut på kvällarna, så det är en välkommen hjälp.

Ni som separerade: Hur klarade ni att sköta barnen? Orkade ni med utan hjälp från er partner? Som ensamstående är det ju fortfarande jag som kränger på skrikande barn overaller och drar till förskolan. All VAB måste jag fortfarande ta själv.

TS här: Jo, jag tror också att jag skulle orka mer som ensamstående. Förutom det psykiska våldet så har jag kommit in i en ond spiral av ökad trötthet. Jag är sedan några veckor helt sjukskriven för utmattningssyndrom.

Trots detta vägrar maken VAB-a och han vägrar vara föräldraledig. När barnen är sjuka (två småbarn under 3 år) kommer han hem på lunchen och "hjälper till". När barnen är friska är det alltid jag som lämnar och hämtar på förskolan, trots att jag är sjukskriven på heltid. "Ta hand om sina barn gör man ju ändå som mamma" menar mannen.

Nu har han som sagt "varit snäll" så länge att jag inte kan tro att det är sant att han använder psykiskt våld - trots att jag skrivit upp vad han gjort i en dagbok. Med att vara snäll menar jag att han "är trevlig och hjälper till hemma", men fortfarande vill han inte dela föräldraansvaret med mig genom att VAB-a och vara föräldraledig. Såsom alla män gör? I alla fall när hustrun är sjukskriven?

Jag är nervös för ekonomin. Min inkomst är mycket högre än hans - när jag jobbar. Vi måste varje månad ta av sparade pengar för att klara kostnaderna. De pengarna har han själv sparat ihop, så han tycker att det är han som bestämmer över dem, och nu vill han fylla luckor med de pengarna. Däremot påstår han att jag faktiskt är skyldig honom pengar pga att jag med min föräldrapenning och sjukpenning inte bidrar till hushållskostnaderna lika mycket som förr! Vid månadsskiften är det inte ovanligt att jag får "låna" av honom, och sedan betala tillbaka när jag börjat jobba deltid igen..

Jag vill flytta, jag vill arbeta - för att förbättra ekonomin och få högre livskvalitet. Och framför allt för att inte "bränna pengar" varje månad! Som det ser ut nu är det så här det kommer att vara de närmaste åren om jag inte lämnar honom: Jag minskar min egen inkomst, ser familjens tillgångar minska - och dessutom är jag på väg att förlora jobbet, bland annat pga att jag så sällan varit där: Jag har ju tagit all VAB för två barn. Alltid. Och nu har jag också diagnosen utmattningssyndrom.

Hjälp mig tänka, nu när jag är trött och sliten!: Ska jag lämna honom även om han "är trevlig" och "hjälper till"? Nu när jag är sjuk och just därför kan ha svårt att organisera alltihop - och ta hand om barnen ensam?

Är det "fånigt" att "bara" skilja sig av den anledningen att han aldrig VAB-ar och är föräldraledig? Det vore skönt att slippa tala om psykiskt våld med honom när jag berättar att jag vill skiljas. Det tror jag inte att han förstår - och dessutom är det riskfyllt ifall han blir arg!

Kanske är det bäst att "bara" säga att "Du tar inte ditt föräldraansvar - därför vill jag skiljas."

Jag trodde att det skulle bli för mig som med dig, Flisan79: Han skulle jobba och jag sköta markservicen. Det var OK, jag ville gärna ägna mig åt barnen som var så efterlängtade. Mannen var mycket uppvaktande och våra framtidsplaner verkade stämma väldigt bra överens: Vi ville bo i hus, ha barn, djur  - och med hans dåvarande höga inkomst skulle vi fixa det utan ekonomiska bekymmer. Jag var uppriktigt kär.

Hans attityd ändrades steg för steg när jag blev gravid. Hans jobb försvann. Han fick nytt jobb men med väsentligt lägre inkomst. Fortfarande var planerna realistiska: Jag kunde ju jobba deltid på mitt jobb och få det att gå ihop ekonomiskt. Han sa inför barnmorskan att han skulle ta föräldraledigt på deltid: lediga fredagar och förkortad arbetstid övriga dagar. Det verkade bra, då skulle jag få avlastning och ha möjlighet att sköta mitt jobb, som nu var nödvändigt för att vi inte skulle gå back. Jag gillar mitt jobb!

Men han tog aldrig ens ut alla de dagar han hade rätt till i samband med barnens födelse. När jag var gravid ville han knappt röra mig och hjälpa mig att t ex tvätta fötterna eftersom jag inte nådde ner med min stora mage. När jag ramlade på golvet en dag pga foglossning och inte kunde röra mig ringde jag efter hans hjälp. När han såg mig ligga på golvet var hans första tanke att han måste tvätta händerna innan han lyfte mig. Då dog kärleken, men ibland spirade hoppet även efter det. 

Första tiden med spädbarn var jobbig. Jag hade inte tid att ta en ordentlig dusch på fyra månader (!) - märker inte en make sånt? Sådant grävde sig in i hjärtat.

Givetvis vill jag aldrig mer ha samliv med honom sedan länge - vem vill det med någon som beter sig så som jag beskrivit i denna tråd? Han klappar mig på rumpan och är själv intresserad, men jag blir bara arg. Jag tycker att det är mycket konstigt att han inte fattar. Jag tycker att det är överflödigt att säga något. Jag har försökt få med honom till familjerådgivning, då skulle jag nog kunna tala om det, och vi kanske skulle bli hjälpta, men han vill som sagt inte ha hjälp från utomstående.

Han säger att han "älskar mig mest i hela världen". Jag säger aldrig det till honom. Ändå har jag tyckt att gemensamma barn är ett ansvar för oss båda, att de får växa upp med båda sina föräldrar. Ett hus skulle ge mig mycket personlig frihet att väga upp situationen med den livskvalitet en trädgård innebär. Barnen skulle kunna gå ut på egen hand på tomten och inte behöva "hårdbevakas" i offentlig miljö.

När barnen föddes sa han att vi skulle vänta med hus tills det äldsta var ett år, när det fyllde ett sa han att vi skulle vänta tills det blev två år. Nu har vi två småbarn under tre år - men inget hus. Nu är det räntans fel, enligt honom. "Nu kommer bostadsbubblan att spricka snart - därför kan vi inte köpa hus." Men vi har planerat hus i åtta år, och desto viktigare blev det när barnen kom! Folk köper hus även idag. I vilket fall behöver man inte ruinera sig på ett boende som tär på sparpengarna. Vi borde diskutera hur vi ska inrätta livet.

Men jag vill inte fortsätta med honom. Det finns varningssignaler både kring honom (psykisk misshandel, oförmåga att engagera sig på riktigt i barnen och att visa i handling att han bryr sig mig och familjen) och kring mig (utmattningssyndrom och att jag mår bättre ju längre ifrån mig han är.).

Så visst ligger det mycket irritation och svikna löften bakom att jag vill separera.

TS säger: Tack för ert stöd! Alla är eniga om att jag måste lämna honom. Men jag blev tveksam för att han varit snäll i 14 dagar.

Men nu är han elak igen. Inte så att han skäller på mig och krossar saker, som han kan göra ibland. Nej, nu har han snällt och vänligt bett mig betala tillbaka penningskulden till honom: Jag har nämligen under några månader lånat pengar till våra gemensamma mat- och hushållskostnader eftersom min föräldrapenning och sjukpenning inte är lika hög som min vanliga jobb-inkomst, innan vi fick barn. Så mitt bidrag till potten (som för övrigt inte är någon pott, vi har inget gemensamt konto) är så litet att jag inte kunnat täcka "min del" av dessa kostnader.

Ett av barnen har varit långtidssjukt och det har tagit tid för Försäkringskassan att handlägga detta. Under hela hösten hann jag bara jobba ca 8 dagar  - och inte ens i följd - pga att jag måste ta hand om sjukt barn. Sedan kom ju "de vanliga" dagis-smittorna till. Och vi har ju två barn på dagis - dubbel VAB-börda. Maken har aldrig tagit en enda VAB-dag. Därmed har han bidragit till att minska familjens totala inkomst eftersom jag tjänar väsentligt mycket mer än han. Och det är bara jag som "offrat" kontinuitet och prestationsförmåga på jobbet för att ta hand om sjuka barn.

Jag håller som sagt på att förlora jobbet och blev sjukskriven för några veckor sedan för utmattningssyndrom. Men jag är inte deprimerad - antidepressiv medicin får jag redan sedan ca 1 år för att orka stiga upp på mornarna och inte gråta inför barnen hela tiden. Jag är bara trött och har svårt att tänka och minnas.

Denna helg har barnen och jag haft magsjuka. Jag kan knappt stå på benen idag och än mindre sköta de två små barnen, som nu blivit friska och är jättepigga, på ett bra sätt - men jag gör så gott jag kan. Vanligen går de på dagis, men magsjuka har 48 timmars karens (det gäller all magsjuka inom hela familjen) innan de får börja igen.

Jag är alltså dubbelt sjuk; Utmattningssyndrom och magsjuka. Det finns två små barn hemma som vårdnadshavarna (dvs maken och jag) har ansvar för att ta hand om. Men maken vägrar vabba. Han har kommit hem och gjort lunch åt barnen - och sedan stuckit. Han känner sig också tvungen att "städa i den enorma röran" när han kommer hem på kvällen, så de skrikande barnen fick middag klockan åtta ikväll, medan jag låg i sängen med min magsjuka. Sov gjorde de vid nio-tiden. Alldeles för sent för så små barn som ska upp till förskolan nästa dag. Det är "förstås" jag som alltid klär på dem och tar dem till förskolan, och jag hämtar även. Maken säger att han inte hinner, även om förskolan faktiskt ligger på samma väg som till hans jobb!  

Och så kommer nu detta osmakliga krav om pengar: att jag ska betala en penningskuld för gemensamma kostnader - och vi är gifta! Enligt vad han själv säger är han dubbel miljonär, och jag tror honom med tanke på vad han jobbat med tidigare. Men han säger att han föredrar att spara de pengarna till det där huset som vi aldrig köper, och att "det svider så" för honom att betala våra dyra bostadskostnader med sparpengar. Så jag måste självklart bidra. Men han hindrar mig ju att jobba när han inte vabbar någon enda gång! Jag - och barnen - får extra långa dagar pga att lämning och hämtning alltid faller på mig.

Nu är jag riktigt arg. Jag ska lämna honom så fort jag kan!

Jo, nu har jag lämnat in papper för skilsmässa. Dagarna innan var dramatiska med flera psykiska hot från mannen och jag valde att lämna hemmet tillfälligt pga rädsla. 

Nu när papprena är inlämnade så gissa vad?: "Han ska bättra sig."

Nu har han plötsligt tid att ta hand om barnen, klä dem, ta dem till och från dagis, vabba, laga middag, ja allt. Han vill gå till familjerådgivning och vi har bokat tid. Han har "efterskänkt" de pengaskulder för hushållsutgifter som han ansett att jag har till honom och säger att han "bara ville att det skulle motivera mig att förvärvsarbeta mer när han satte press på mig att betala mer hemma".

Så nu är det lugn och ro hemma. Givetvis tänker jag inte ta tillbaka skilsmässoansökan, men det ger mig mer tid att förbereda separationen. Jag vet ju att misshandel går i cykler och att han snart blir elak igen. Det känns pirrigt och läskigt att gå och vänta på det, och det lär väl senast inträffa när jag träffat advokat och han verkligen förstår att jag tänker separera.

Precis som flera av er skriver var det underbart redan när jag var "på rymmen" första natten och slapp vara i närheten av honom. Han höll sig sedan borta från hemmet i en vecka och jag kunde vara där med barnen och rå mig själv ensam med dem. Jag mådde så bra och fick energi!

Till skillnad från vad man brukar säga om barn och separationer  - att barn går tillbaka ett par utvecklingssteg vid förändringar - så utvecklades barnen medan han var borta! Det tydligaste tecknet på att det var bra för dem att mannen inte var där var att de tappade intresset för TV-n och började leka med varandra eller smyga efter mig och se vad jag gjorde när jag utförde hushållssysslor. Det tyckte de var spännande. När det blev lugn i bostaden fick vi mer tid till varandra. Saker blev gjorda, men utan stress. 

Tack för tips! Jag har gjort precis så, dvs fotat och kopierat!

Signatur "Mmm": Jag kan även bocka av att jag tagit till mig av ditt råd - redan innan du skrev det. Jag har uppmärksammat Socialtjänsten på vårt fall och det har gjorts en orosanmälan för barnen. Det tycker jag är bra. Jag får nu stöd och vägledning vad jag bör göra för barnens skull, de som träffar barnen (t ex förskolan) intervjuas om sitt intryck av hur barnen mår, jag kan inte backa ur konflikten/separationen med mannen även om jag skulle drabbas av ånger (vilket jag inte tror, men ändå) och det är tack vare att alltihop kom ut i ljuset som mannen har förändrat sitt beteende och håller sig lugn. Det är det viktigaste.  

Nja, L, så stark är jag inte.

Nu är jag ju i den där fasen när mannen är "jättesnäll". Det som han inte kunnat förut - det kan kan han plötsligt nu. Myndigheterna är ju inblandade och genomlyser familjen. 

Jag är super-indoktrinerad som ens tänker tanken att "vad skönt det vore att slippa skiljas med allt jobb det för med sig, och tänk om jag blir sjuk igen som ensamstående, hur går det då?"

Hoppsan, jag ser att jag skrev att han "blivit snäll" redan 15 januari - och så skrev jag att han blev elak den 20 januari!

Nu behöver jag all pepp jag kan få, men jag har inte dragit tillbaka skiljsmässoansökan i allafall...

Jo, du har rätt, signatur Anna! Hyser jag tvekan borde jag göra en ny tråd under en annan rubrik. Nu ville jag svara "L", och kom igång igen med mitt skrivande igen... Trådar här på FL tenderar att bli väldigt långa och förlora fokus, och nu gjorde jag mig själv skyldig till det. Sorry!

Jag tycker att ni "Randoms" är väldigt kloka och har gett många erfarenheter "ur verkliga livet" som jag haft som stöd - bättre än professionella personer, som jag också talat med men som inte upplevt något liknande själva. Jag har lärt mig mycket här pga att deltagarna är mer rättfram än en "neutral" hjälpperson. 

Så nu får tråden vara slut här! :)

Det ska nog gå bra, och jag har fått all input jag behöver. Beslutet är fattat, och tack igen signatur Anna för att du påminde mig om barnen!

Med den senaste rapporten om "tveksamhet" ville jag nog förmedla att jag inte känner mig som Stålmannen direkt och att jag, trots att jag tycker att jag behandlats illa i relationen, fått dåligt samvete, hur konstigt det än verkar.

Jag var inte beredd på de känslorna - men de finns ju beskrivna bland de svar jag fått!

Och precis - han har 6 månader på sig att "bli snäll" - på riktigt!