Vad gör livet värt att leva?

Inte för att vara den. Men avundas dig och alla som ens har möjlighet att leva ett normalt liv. Jag är svårt sjuk och får kämpa dagligen med att orka ta mig igenom en dag till. Du har det ändå rätt bra som det verkar. Kanske fel forumdel?

Att känna och uppleva glädje och mening tror jag.

Jag är tacksam för att jag inte är svårt sjuk, och jämför mig inte heller med dig eller alla andra som är det. Beundrar att du kämpar och tar dig igenom dagarna!

Jag avskyr, verkligen avskyr mitt nuvarande jobb. Ett tag var det så illa att jag kollade stolpar och träd på väg till jobb på morgonen. Vilket var bäst att sätta bilen i? 
Numera kämpar jag "bara" med ångest, och som jag skrev där uppe, jag klarar mig absolut och lever väl som många vill leva.

Men jag är inte nöjd. Jag lever inte som jag vill leva. Borde inte livet vara mer än så?

Det är ju iaf bra att du vet vad du VILL göra. Jag vet inte ens vad jag VILL göra. Tröttnar på allt efter några månader. Men kanske beror på att jag har problem med ångest och lite annat smått och gott.

Trodde jag ville bli ekonom och jobba med redovisning, men 8 månader senare sitter jag här och tycker det är skittråkigt. Fast å andra sidan tycker jag det är skittråkigt att bara gå hemma också. Jag tycker liksom livet är tråkigt, är konstant rastlös, vill alltid något annat. 

Klassikern, att både vilja ha kakan och äta upp den.

Man måste iallafall inte följa mallen. Man kan göra lite som man vill. Jag har testat Svenssonlivet och de tilltalar mig icket.

Varannan veckas livet passar mig prima. Då får jag min familjedel + egna del då ja kan göra vad helst jag önskar.

En del packar ju till och med med sig ungarna i en tygbit på ryggen å drar iväg å volontärar i ödemarken.

Du kan ju som göra precis de du känner för. Väldigt få saker du MÅSTE göra.

=)))

Men lev som du vill då? Det låter ju som att du har möjlighet till det. Och om du kommer börja plugga kommer du få så mycket nytt i skallen att vara upptagen med. Låter som att det där med barn verkar kännas som ett måste för dig, för att det är vad man förväntas göra. Du är 24 och har lång tid på dig att bestämma dig för barn eller inte. Jag hatade också mitt jobb och travade på för visste inte vad jag ville göra. Men så dök min drömutbildning upp och att studera är det bästa valet jag gjort. Är äldre än du, 32, och kommer vara klar först när jag är 35 och har inga barn men är gift. Har lagt ner den där stressen över alla måsten och försöker leva i nuet och göra det som känns bra. Vill du resa, spar i ihop pengar och res. Vet inte hur du tänker dig att ett liv utan vardag ser ut. Oavsett vilket liv du lever kommer det finnas en vardag. Tror du behöver hitta nåt att fokusera på och känna dig inspirerad, det som kommer sen får du ta då.

Sen har jag aldrig känt att livet är värt att leva. Men det beror förmodligen på mina diagnoser och att jag ständigt dras med ångest, inte kul att leva med ångest! Den enda gången jag kan känna ett uns lycka och inte har ångest är när jag dricker alkohol, men det är värt att för några timmar få känna på hur normala människor känner sig. 

Jag kan förstå dig. 

Men barn är inget man måste ha...., i din ålder trodde jag det, men nu när jag passerat 30 inser jag att man kan välja själv. Så jag har valt bort barn. Jag har heller aldrig bott "fint", för att få pengar över till roligare saker, även om det brukar förväntas att man ska ordna et fint hem..
Jobba är ju bra för att få in pengar, men med utbildning så brukar jobben blir roliga, eller mindre tråkiga. Jag varken ogillar eller gillar mitt, men har ingen direkt ångest på måndag och gör jag något bra känner jag stolthet och att jag är betydelsefull för andra människor. Dessutom har jag trevliga arbetskamrater och det är kul att lära mig av dem. Speciellt en kvinna som växte upp ganska rik i ett sydamerikanskt land, det är jättekul när hon berättar på fikarasterna. Så jag tror absolut det blir bättre efter din utbildning. Studentlivet är också intressant... Du kanske kan utbilda dig så att du i ditt jobb får hjälpa människor eller djur.
Har man inga barn går det bra att ha meningsfulla kvällar, helger och såklart semestrar. Tjänar man bra kan man vara tjänstledig (jag har jobbat 90% för att ägna mig extra åt mitt intresse en em i veckan under 2 st halvårsperioder). 

Jag tycker att mitt arbete mer känns som en hobby och ett privilegium. Det är välbetalt och slukar inte fritiden. Innan jag fick barn kunde jag resa var jag ville när som helst på året även som arbetande. Tiden på universitetet sög men man kan inte ha kul jämt. Känns som att livet bara blir bättre och bättre ju äldre man blir. Barnet förgyller tillvaron, man för så mycket kärlek.

Men gör det där du vet att du vill nu, och när du gjort det vet du säkert vad du vill studera till sen.

Sen måste man inte alls ha barn, jag känner flera som är fullt nöjda med beslutet att inte skaffa några och de verkar ha haft otroligt stor glädje av sina äventyr runt om i världen. Själv har jag tre barn men jag kände ju en otroligt stark barnlängtan när jag valde att bli förälder, om man inte känner någon längtan efter barn tycker jag inte att man ska grubbla så mycket på det redan i din ålder.