Jag älskar inte min dotter ...

Jag tror du vet innerst inne att du inte kommer kunna lösa detta själv. Sånt här handlar ju inte om inställning eller nån enskild grej utan det är ju uppenbarligen något som är jättefel.

När du skriver att du tycker om henne när ni är själva får jag känslan av att det är hur hon uppför sig som avgör vad du känner för henne. Kärlek till barn ska vara villkorslös. Visst driver ungarna oss till vansinne ibland men kärleken ska inte påverkas av det. Något stämmer inte.

Du säger att du vet hur det är att ha en förälder som inte älskade dig. Jag gör det också. Det är inget jag önskar min värsta fiende. Jag förstår klaustrofobin i att leva i en liten stad och jag förstår din rädsla, men det här är så oerhört mycket viktigare än allt det där.

Tusen tack för din förståelse! Hon är så annorlunda. Hon är omtänksam och underbar när syskonen inte är med. Hon hjälper till och lyssnar och är väluppfostrad. Annars bara skriker hon så jag får migrän och är elak mot alla.

Den äldsta är inte avis för att du visar/känner mer kärlek för de andra två och känner lite utanförskap?
Har en tjejkompis som växte upp med samma typ av syskon, hon berättade iaf att hon oftast gjorde "dumma" saker för att få sin mors uppmärksamhet då det var det ända sättet hennes morsa la märke till henne.
Vet inte hur det är i din familj dock...
Människor kan känna av instinkt samt kroppspråk ifall hon på något sätt känner som att du inte älskar henne.

Hur gamla är barnen? Ex barn i tidiga tonåren eller sexåringar kan ju vara överjävliga och om det är första gången man ser den fasen kan man ju känna sig lite överväldigad. Det är ju inte din dotters fel att hon kommer dit först sas.

Annars kan jag säga att jag alltid älskar mina barn, men jag tycker inte alltid om de sidor de visar upp, ex om de är otrevliga, taskiga, överlägsna osv. Man behöver inte alltid gilla barnen och deras beteende, men man älskar ju dem ändå.

Jag tror din dotter behöver minst lika mycket hjälp som du. Någon utomstående att prata med för att få hjälp att förstå sin reaktion/sitt beteende gentemot syskonen. Hon mår dåligt av att ha syskon, kan inte hantera det. Kanske blir stressad? Hon är inte alls ensam om att känna så.

Hemskt att det gått så långt att du börjar tvivla om din kärlek gentemot henne. Sök hjälp för dig och ditt barn!

Det finns psykologer som man kan prata med över telefon om du inte vill gå till någon där du bor.

Sedan tänker jag att om din dotters beteende blir negativt när hon är kring sina syskon så låter det ju som att hon inte mår bra kring det. Jag är också det äldsta syskonet och jag vet hur det känns att få skulden för det mesta som händer mellan syskonen oavsett vem som startade det och att ens föräldrar dessutom tycker att de är rättvisa. Och dessutom ansvaret och omtanken om de yngre syskonen utan att de ger tillbaka och föräldrarnas beröm till de yngre syskonen och bortförklaringar av deras dåliga beteende. Det kan vara att det är liknande känslor din dotter har.

En fundering: har du själv yngre syskon? Ingen av mina föräldrar har det så min tes är att yngstabarn/ensambarn kanske har svårt att sätta sig in i hur det är att vara äldst i en syskonskara.

Hur gammal är hon?

P.S. Du ska inte ha några skuldkänslor.

Min erfarenhet är att nästan alltid när barn (utan diagnoser) gör taskiga saker och är elaka, så gör de det för att få uppmärksamhet. Sluta uppfostra henne. Hon vet redan allt det där, det är inte därför hon gör det. Hon gör det för att hon har behov av dig och det blir en ond cirkel, är min gissning i alla fall. Ta ingen notis om hennes dumheter. Umgås jättemycket. Ju mer du skojar och ger kontakt desto bättre. Det stärker din egen anknytning också. 

Jag kan förstå er båda. Är själv uppväxt med en mor som helt klart tycker lite mer om min bror. Det medför, tyvärr, att jag kan vara lite extra taskig mot honom i hennes närhet. Jag försöker jobba på det men även i vuxen ålder slås jag ofta av känslan av utanförskap och behov av att få bekräftelse av min mamma. Jag märker att min bror får så mycket beskydd, omtanke och kommer undan med så mycket som aldrig gällt för mig. Det gör lite ont.

Jag älskar dock min mamma och hon älskar mig, jag skriver detta för att försöka förklara din dotters beteende. Din avsky väcks av hennes handlingar och när hon märker att du älskar hennes syskon mer så beter hon sig ännu värre. Det kommer sluta med en trasig ung tjej och en mamma med skuldkänslor som inte har någon kontakt längre om ni inte söker hjälp.

Hur vore det att ni sätter er och rensar luften? Du bör inte nämna att du älskar hennes syskon med, men förklara att du tycker att er relation är på väg utför. Lyssna på hennes åsikter men se även till att hon lyssnar på dig. Sitt i flera timmar om ni måstet. Sätt upp riktlinjer för hur ni ska bete er mot varandra och mot syskonen.

Fast då älskar du ju henne, du bara gillar inte vissa av hennes beteenden.

Håller med övriga. Sök hjälp och då I annan kommun om det inte går I din egen kommun. Du verkar bara se problem ej lösningar.
Det som också är uppenbart är att din älsta dotter har någon form av behov som inte tillfredsställs när ni är flera. Ta reda på vad det är och tillgodose det även andra tillfällen än när ni är själva = en dotter som är I harmoni.

ALLA vill bli sedda och vara speciella. Kan tänka mig att det är svårt att vara älsta barnet och få 2 syskon som tar upp all mamma o pappas tid. Tänk på det.

Sök hjälp i en annan kommun!

Ni behöver hjälp.

Både du och din flicka.

Kram

Hur menar du? Du förstår att sekretess och tillgång till journaler är strikt reglerat och absolut inte får påverka synen på kolleger OM man nu skulle ha anledning att ta del av dina journaler? 

Det finns framstående läkare som lider av allvarliga psykiska sjukdomar och som tom behövt tvångsvårdas men som inte har några problem med varesig trovärdighet eller förmåga att klara av sitt arbete då de inte är i ett sjukdomsskov. 

Du måste söka hjälp, att du inte vill göra det och tror att du kan lösa det själv skvallrar om att du har ett lite större problem än just det som drabbar din dotter, ta tag i situationen innan det blir värre. 

TS, helt klart älskar du din dotter. Annars hade du inte känt den ångest du gör.
Man kan verkligen känna olika för sina barn, på olika sätt, men egentligen inte olika mycket. 
Jag har alltid haft lite komplicerade känslor för min förstfödda, som idag är nästan vuxen, men när jag både inom mig själv och med proffshjälp analyserat mina känslor så bottnar de faktiskt i just kärlek. Och i att jag älskar henne så högt att jag nästan inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Det tror jag kan göra att känslorna tar sig andra märkliga uttryck. Just när man vet att vissa känslor är tabu, så är det nästan ännu lättare att man (tror sig) känna dem.

I mitt fall beror det delvis på att jag var för ung när jag fick barn o för att det är första barnet (vilket är ett kvarstående invaggat faktum trots att man får fler)
Man har ju en inpräntad bild innan man blir förälder av hur man fullkomligen kommer att älska sitt barn. Det finns liksom redan en mängd föreställningar o prestationskrav, om man ska uttrycka det så.
Nu skriver du att det du älskade henne förut (det gör du nu med) men det är inte alltid lika enkelt mor-barn relationen genom.
Jag vill på intet sätt negligera det du beskriver eller mena att du inte behöver söka hjälp för det tycker jag att du måste. Däremot behöver du inte döma dig själv så hårt o tro att det är hopplöst.

Någon skrev att ni borde rensa luften. Det tror jag med kan vara bra. På en lagom nivå såklart. Ibland kan man behöva sätta ord på situationen på en "bestämd tid" eller via ett bestämt forum. På så vis bekräftas också er bådas vilja o önskan om att ha en fin relation.

Skulle nog kunna skriva mycket mer men för att avrunda så får även jag instämma i att om det till en början är "omöjligt" för dig att söka hjälp inom vård/soc så vänd dig till något annat. Ett förslag är Minds föräldratelefon, 020 852000.
Där har du samma personalkategorier som dem du "fruktar" där du bor.
Det måste börja med Dig och att du blir medveten om hur du kan förhålla dig etc, även om jag inte utesluter att din dotter kanske behöver någon form av stöd i förlängningen också.
Det måste ju iaf börja någonstans. Inte alltid är FL bästa forumet att blotta sitt innersta på, så har du vågat det ; ), så finns det gott hopp om att du vågar ta det vidare.

Kram

Barn är inte dumma i huvudet. Din dotter vet säkert att du inte tycker om henne de kan känna det oavsett hur bra du låtsas spela. Oavsett hur ung hon var när du började hata henne. Då blir elakheten en naturlig reaktion vilket gör att du hatar henne mer somleder till att hon blir elakare. Till slut blir d ägget hönan ingen vet vad som orsakat vad. Har ditt hat orsakat hennes dåliga egenskaper eller har de egenskaperna orsakat ditt hat.

Lider med flickan. Önskar att när hon blir äldre hittar ro långt långt bort ifrån dig d hade jg om min mamma hatade mig

Har du by the way frågat dig sj om du kanske ärvt det från din mor att hata sin dotter? För d låter skumt att d finns så många kvinnr som hatar sina barn?

Sorry Annica, men måste säga att ditt inlägg låter väldigt konstigt, att din dotter inte visar sin riktiga personlighet förrän nu (min egen dotter visade den redan med sina sparkar i min mage), är detta en spöktråd?

Att påstå att man genom sparkar i magen kan avgöra barnet riktiga personlighet är så dumt att det är svårt att hitta ord. Hur gammal är din dotter, två veckor? Då kanske det kan ursäkta din kommentar, annars blir jag orolig för hur du ser ditt barn. Hon kan inte få mycket uppmärksamhet om du hela tiden går utefter hur hon sparkat i magen och tolkar henne efter det. 

Min dotter är 8 år och har två yngre syskon: hon var den som sparkade hårdast, skrek högst och hittills varit den busigaste av alla, och är idag en väldigt glad och kreativ tjej, jag kan inte vara mer stolt över henne, hon tar för sig och jag älskar henne för det. Om du har svårt att förstå att personlighet utvecklas så pass tidigt så tror jag kanske att du inte har egna barn?