Mamma med udda uppfostran på leos lekland

Var på Leos lekland i Uppsala idag. Hamnade i skottlinjen för en modern mamma, en kvinna av sin tid.

Hon blev nämligen skogstokig över att jag vänligt berättade för hennes lilla dotter, uppskattningsvis i treårsåldern, att man får vänta på sin tur i de olika attraktionerna. Min son, som är strängt uppfostrad att alltid följa regler och säkerhetsföreskrifter och som dessutom oftast gör det, ville gärna ha åkredskapet efter flickan. Efter att ha blivit trängd i kön blev det således äntligen hans tur att åka.

Det var då mamman klev in och argumenterade åt sin avkomma. Hon påstod att reglerna, som skriftligen lyder ett åk per barn, inte gällde hennes dotter. Faktum var att de minsann inte gällde små barn alls! Mitt svar blev helt kort "Naturligtvis gäller reglerna även små barn". Då drog mamman lekredskapet ur handen på mig. Hennes dotter ville ju leka och då skulle hon ju göra det, före alla andra i kön! Mamman berättar dessutom att "alla andra" bryter reglerna så därför borde jag bara hålla käften. Jag förutsätter att detta arrangemang kan appliceras på mammans eget beteende. Kör hon mot rött för att någon annan gör det? Är "alla andra gör det" ett hållbart argument för att själv fela? Men såklart, det måste jag väl ändå ha överseende med, att man inte kan kräva av småbarn att de ska följa regler?

Självklart har jag förståelse för att man inte kan kräva av småbarn att de ska förstå kösystem, turtagning, hänsyn och respekt redan på BB. Det är därför de har föräldrar och andra vuxna runt omkring sig som visar, förklarar och utforskar med barnet hur samhället fungerar. Vi vet sedan tidigare katastrofala ledningar att anarki samt "sköt dig själv och skit i andra" är extremt dåliga strategier i barnuppfostran. Dessutom är jag lärare och möter dagligen både barn som fått känsla för moral med sig hemifrån och de som inte fått det. Har därför en relativt bred erfarenhet i ämnet, för att inte tala om den jag i chockat tillstånd samlat in på diverse barnrika platser. Skulle mina barn bete sig ens hälften så illa som är min gräns för vad som är acceptabelt tar jag tacksamt emot andra vuxnas ögon och tillrättavisningar där jag inte hänger med att se allt. Jag väljer att vilja mina barns bästa uppfostran - inte att gå över lik för att försvara deras fel och brister. De får vackert stå för sina misstag, göra om, göra rätt och be om ursäkt. Spännande nog så har jag tillräcklig insikt i att mina ungar oftast beter sig exemplariskt men att de även kan vara ena jävla skitungar även om det inte märks så ofta. De har nämligen fått med sig en inre moralisk kompass som inte består av att jag skyddar dem från allt ont. Snarare att jag diskuterar deras (och mitt) beteende med dem regelbundet.

Barn förtjänar vänliga tillrättavisningar och ständigt möjligheten att göra rätt. Lär man sitt barn att dennes behov är viktigare än alla andras lär man också sitt barn att bli en egocentrisk, osäker och krävande person. Man berövar barnet möjligheter att utveckla ett rättvisetänk och ett sunt förnuft och skänker istället barnet en rejäl portion fördömande. Vad vill vi ha, barn som frivilligt ställer sig i köer för att det är befäst i dem att göra detta eller föredrar vi barn som suckandes offrar sig för ordningens skull? Inre eller yttre motivation?

Nu är det kväll och jag funderar fortfarande på hur denna lilla flickas framtid ser ut när mamma inför hennes öron säger i klartext att hon får gå före i kön. För att hon är hennes dotter. För att hon är liten. För att hon är bättre än de andra barnen. För att mamma snappar tillbaka lekredskap från den dumma tanten. Sedan kom personangreppen haglandes från henne när det inte gick att försvara det grisiga sättet längre. (Regler är väl antagligen mest en rekommendation och till för att brytas, det är ett fritt land och så vidare.) Jag antar att hon var ett barn av sin tid; mig, mitt och mina - för helvete!

Hur man kan stå framför en skylt med leklandets egna regler och medvetet bryta den tillsammans med sitt barn? Och dessutom deklarera muntligen inför sin dotter att det är det man gör? Lära ut att det inte spelar någon roll. Fuck hänsyn. Fuck respekt. Fuck acceptera personalens tillsägelser.

Jag funderar på hur flickan kommer agera när hon blir äldre. När alla andra klottrar. När alla andra mobbar. När alla andra slår ner folk på krogen. Kommer hon sitta i tingsrätten med mamman bakom sig? Vad kommer mamman säga? Att alla andra mördar så då är det okej med lite enklare dråp då? Kommer flickans självkänsla tåla att leva i en värld där den som ska föreställa vara den bästa förebilden medvetet låter henne avreagera sig på andra människor?

Detta handlar inte om något fjantigt lekredskap på ett lekland. Det handlar om barnen. Moralen och framtiden. Den ser mörk ut ibland. Körkort på att få skaffa barn kanske inte vore en så dum idé. Och jag borde definitivt gå en kurs i hur man står på sig.