Sätta gränser för treåring

Hej, känner att jag gått i bet och behöver lite input från nytt håll.

Jag har världens finaste treåring som har ett så fint hjärta. Men just nu är hen i treårstrotsen och jag har svårt att veta hur jag ska hantera det.

Det känns som att barnpsykologerna som skriver böcker om uppfostran inte har barn själva....

Idag kände jag att det brast för mig när min treåring konstant är på sitt lillasyskon, retas, slåss, knuffas osv och när jag sa ifrån gick hen in i ett rum och gallskrek. Hen vill att jag kommer, men när jag kommer vill hen att jag går. Jag vet att det är jobbigast för barnet själv, men jag känner att när dagarna kantas av utbrott och ständiga diskussioner så saknar jag verktygen för hur jag ska vägleda och uppfostra mitt barn.

Jag vet att det i många situationer handlar om stt stå ut, räkna till dig 10 och öva sig i en ängels tålamod. Men det är inte alltid jag räcker till.

Hur gör ni, rent praktiskt, när ni sätter gränser för era barn?

Det jag gör bla är:

1. När hen gjort något illa (ex slagit någon annan, eller igronerat upprepade tillsägelser) brukar hen få sätta sig på en stol och "lugna sig". I själva verket skriker hen i högan sky. Men hen brukar alltid ändå få fram ett förlåt.

2. När hen igronerat tillsägelser sänker jag rösten i ett mörkare tonläge, tittar en i ögonen och säger att nu är det nog. Men det är rätt så verkningslöst.

Förutom utbrott är våra dagar fyllda av glädje, bus, krama, Gos och samarbete. Men minst 4-6 utbrott behöver vi tampas med och det suger musten ur mig.

Ja tack allihop. Idag funkar det lite bättre.

Birgitta02 skrev 2016-01-08 15:18:34 följande:

Jag sade till EN gång att ett beteende inte var ok. Fortsatte det så blev det konsekvenser. Inga stora men dock. Ett barn slutar lyssna vid tjat.

Och något jag aldrig nånsin gjort är att lämna ut ett barn till ett annat: "Din bror var dum så nu får han sitta på sitt rum" t ex. Inför andra så försvarar man. Ett barn skall inte behöva skämmas inför sina syskon.

Vad använde du för konsekvenser?
jag håller med om att det är onödigt att tjata. Vi brukar säga till en gång, sedan en gång till med tillägget att "slutar du inte så får du gå undan" eller liknande.
Idag slog hen en vän, sedan satte jag hen på stolen och det var första gången som det inte gjordes under gråt och tandagnisslan. Hen kunde faktiskt lugna sig och sedan återgå till en fin lek. Så skönt!

Nej jag håller verkligen med om att man aldrig ska utelämna barnet. Ej eller jämföra. Ibland får jag bita mig i tungan. Vid maten ex. När hen vägrar äta och lillasyskonet äter fint själv med skeden.

isolande skrev 2016-01-08 15:34:32 följande:

Vid utbrott funkar det bäst att låta min son skrika av sig i sitt rum eller någon annanstans än i närheten av oss andra. Jag går dit med jämna mellanrum och frågar om han vill kramas och det vill han efter en stund. Sen är allt bra igen.

Nej här funkar det inte heller att resonera under ett utbrott. Däremot får jag så ont i hjärtat av att låta hen "skrika av sig". När hen står och skriker brukar jag knacka på efter en stund och tyst bara ge en kram, då brukar det lugna sig efter en stund. Men det är ju inte alltid som tålamodet är där.

Jag brukar försöka tänka att "trygga barn trotsar", det är ju fullt normalt att hen gör såhär, och enormt karaktärsdanande för mig och hans pappa.

Sous skrev 2016-01-08 15:59:15 följande:

Jag har själv en treåring och det gäller att inte bli trotsig själv och provocera fram utbrott i onödan utan hålla sig vuxen och fundera över vad man vill ha för resultat långsiktigt.

Jag kan hålla med dig till viss del ang. att be om förlåt. Oftast kommer mitt barn fram till själv att det var fel och att han ska säga förlåt. Samtidigt som jag också vill att hen ska säga förlåt, för har man gjort fel behöver man också be om ursäkt. Sen tröstar jag såklart lillasyskonet först och främst och ger uppmärksamhet däråt.

Håller helt med om att uppmärksamma positiva beteenden, det ska jag tänka på att bli bättre på :)
Och visst är det så att man ibland får hålla i sig så man inte hamnar i en maktkamp och själv nästan blir liva obstinat som barnet :)
Något jag däremot alltid har nära till hands är att själv be om förlåtelse när jag brustit i mitt föräldraskap.

Sätta gränser för treåring

INNEHÅLL