BF Augusti 2016

Jaa det är det som känns lite förvirrande, jag tror det sitter i "mjukdelarna". Först antog jag att det var foglossningen men nu lutar det mer åt andra hållet. Jag har börjat få värk i magen så fort jag böjer mig ner eller anstränger magen, även när jag bara ligger och inte gör något alls. Känns som att jag gått från höggravid till 100årig höggravid som inte klarar av att göra något alls. 

Det känns som att något händer men vad det är vet jag inte, jag känner inte riktigt igen min kropp. Jag har mått väldigt dåligt idag också, illamående, yr och kallsvettig. Svårt att förklara men jag har aldrig riktigt mått så här förut. Jaa värme hjälpte för stunden så jag tror också det har med förlossningen att göra, sen om den är på G eller inte vet jag inte. Jag hoppas det, står inte ut med all smärta mer. Japp, mitt första barn. Märks inte det? xD så okunnig jag känner mig. 

Jag hade för några veckor sedan väldigt mkt ilningar men de satt ännu längre upp, jag antog att det var hans huvud som pressades ner, nu känns det inte så långt upp, inte i livmodern utan i typ "ingången eller utgången" haha. Har även klockat mina värkar nu i snart en timma och de kommer med 7-10 minuters mellanrum. Men de är som sagt inte superstarka utan gör bara lite ont. 

Jag äter inte särskilt mkt på dagarna, äter oftast lite mer till middag när min sambo kommer hem men gillar inte att äta själv så det blir oftast bara knäckebröd och gröt om dagarna och mkt frukt. 

Haha jaa det är väl så, jag tror jag kommer förtränga mkt, detta har varit en smärtsam graviditet och förtränger jag inte blir det inte fler barn, och jag vill ha fler. haha, jobbig situation. 

Det händer inte så mkt mer än så, så jag tror inte det är på gång trots allt. Kvällarna är värst, då har jag mkt värkar och på natten men sen blir det bättre under dagen, känner av det då och då men det blir som sagt inte värre, tråkigt nog. Tusen tack för all hjälp, jag tycker att vila är det enda jag gör så det inga tvivel om. 

Jag har också 19 dagar kvar, är din bebis också beräknad den 3 augusti?? Vad roligt, jag känner också igen mig i vad du skriver. Har upplevt att jag sovit bättre den senaste tiden, sover riktigt mkt nu för tiden. Vaknar fortfarande ett antal gånger per natt men inte som förut. 

Spännande, undra vem av oss som får först. Kanske blir några julibarn trots allt. Jag hoppas verkligen på att min pojk blir ett julibarn. 

Själv har jag också, och har haft de senaste 2 månaderna, väldigt mkt sd och värkar. Det blir värre och värre men inget tycks hända iallafall. Alla säger "nu kan det hända när som helst" jag tror jag kommer gå över tiden, det bara känns så just nu. Det med vätska har jag också mkt av, de senaste veckorna har jag börjat samla på mig en hel del, märks tydligt på händer/fötter tkr jag, och vågen. Som du skrev Mal Mal. 

Ta inte illa upp nu tjejer men det känns skönt att höra att jag inte är den enda som har problem med min svärmor, hon är också väldigt pushig, hon säger också konstiga grejer som att vi inte borde ha vår bebis i sängen men när vi kommer och hälsar på (de bor 3.5h bort) så ska hon sova med honom i sin säng. Man bara, eh, nej!? skulle inte tro det va. Och till dig som skrev (minns inte vem det var) att du önska att du bodde längre bort, jag tror inte det är mkt bättre för mina svärföräldrar tänker typ flytta in när väl vår bebis kommit, eftersom de har så långt att köra, jag hade hellre haft över de på fika några gånger i veckan än ha de boende här i flera dagar/vecka. 

Måste också berätta, igår var jag 99% säker på att min förlossning hade startat. Jag har ALDRIG haft så ont som jag hade, jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det blev bara värre och värre, kunde inte stå rakt upp och det bara högg i magen hela tiden. Tog en alvedon som inte hjälpte alls, sen hittade jag en ställning i sängen som var någorlunda bekväm så jag lyckades andas när det inte gjorde ont och jag var så trött efter att ha varit på IKEA hela dagen så jag somnade, men vaknade typ 100ggr på natten men när jag vaknade imorse var det som borta, puts väck. Ingen smärta alls, förutom lite molande som jag alltid har. Jag är sååååå himla trött på detta nu, kan han komma ut nån gång?

Jag försöker oftast säga till på ett snällt sätt men oftast känns det som att det går in genom ena örat och ut genom andra direkt. 

Jag tror också att min sambo är lite skraj inför vad som komma skall, både med förlossningen och att ta hand om en liten bebis. Han har inte sagt något konkret till mig om det men jag har fått mina vibbar, klart man är nervös och så men det löser ju sig alltid oavsett vad som händer. Tror han vill ha sin mamma att luta sig lite mot, och det gör inte saken bättre när jag känner att vi borde vara mer självständiga, hon har kommenterat många gånger att de ska vara här hela tiden efter vi fått vårt barn och det är inget jag känner för, vilket jag försöker förklara för min sambo men jag tror han har svårt att säga emot sina föräldrar också, tyvärr. Jag däremot har inga problem med att säga till mina, de respekterar också vad jag vill på ett annat sätt, antagligen för jag har lättare att förklara för dom. Min pappa är nästan som jag själv, han säger ofta grejer och det känns som att han läser mina tankar så han får nog lugna mamma lite när bebis väl kommit. 

Intressant att läsa hur olika alla känner inför besök efter man kommit hem från fl. Jag hade inte heller haft problem med besök efter några dagar om det handlade nån timme för att snusa på bebis och dricka en kopp kaffe men både min familj och min sambos familj bor långt bort så det blir att de stannar över flera nätter när de kommer. Och det kan jag säga att jag inte riktigt känner för när jag nyss kommit hem från fl, just för jag vet inte hur jag kommer må varken i kroppen eller känslomässigt. Min mamma vill gärna se honom direkt han ploppat ut men hon kan också tänka sig att komma och inte stanna allt för länge, vilket jag uppskattar. Men som sagt har mina svärföräldrar också längre att köra. 

Som någon skrev, har min svärmor sagt att hon ska komma hit och städa osv när vi är på sjukhuset, visst det låter jättesnällt men inget jag vill, vill inte ha henne rotandes genom våra grejer och sen vet jag att hon endast vill göra det så hon kan stå redo när vi väl kommer hem. Jag vill gärna komma hem till en tom lägenhet och inte ha massor av människor som rycker min älskling ifrån mig, även om det är hans familj också. Jag känner mig redan känslig inför det, kommer säkert va ännu värre när jag väl fött honom. 

Jag har börjat tänka lite på just bedövning under fl, hur tänker ni andra förstföderskor och även ni som redan fött, hur kände ni då? 

Jag är inte rädd för sprutor alls, har aldrig varit men av nån anledning så skrämmer ryggmärgsbedövning mig, jag kommer antagligen känna annorlunda när jag väl får sådär "jag dör så ont det gör"-ont. Min sambo tkr att jag borde ta det just för att jag har haft problem med sammandragningar och smärta sen vecka 32. Och visst, jag håller med. Men det skrämmer ändå mig. 

Samma som mig sist jag var hos bm, jag hade SF-mått 35 i vecka 37 och hans huvud är också ruckbart och mitt sista besök är också hos en annan bm. 

Hur känner du inför det? Jag är lite nervös faktiskt, har ju haft samma hela graviditeten och träffat henne så ofta nu den sista tiden och så måste sista besöket ske hos en helt annan människa som inte vet något om mig, förutom det hon läser sig till. Men det är klart, att dom också måste få ha semester trots att jag lyckats bli gravid! ha ha ha