BF Augusti 2016

Gaah jag blir så irriterad på sambon. Lillen är jätteglad på dagarna och skrikig på kvällarna. Sambon får bara se när han är gnällig eftersom han jobbar hela dagarna och sen tränar han. I hans ögon har lillen ont i magen eller har kolik men han vet ju inte alls hur lugn och glad han är på dagen! Och jag vet att kolik är tusen resor värre än detta. När han håller honom skriker han ofta men han gör liksom inte så mycket för att trösta. Han sätter honom bara i knät och vaggar lite med armen. Jag tycker han försöka lägga honom på axeln, krama honom, gosa, lägga honom på magen eller typ gå runt lite med honom. Jag tycker inte han anstränger sig längre. Han var jättebra med honom i början och då skrek bebis mer med mig och blev lugn så fort han kom till sin pappa. Frågade vad som hänt men han svarar bara att han är trött. Jag vill ju inte ta över för fort heller men det känns ibland som att han låter bli att göra något för att jag ska komma och ta honom.

Ja "måste vara hungrig" -kortet tar han ofta till också. Jag har pumpat några gånger också men att ge lillen flaska är också en utmaning. Inte poppis alls, tänkte försöka introducera den mer allt eftersom. Men idag är det bättre, han kom hem nyss här nu och lillen är på tokbra humör så nu ser han iaf att han kan vara glad och nöjd. Vilket jag får se varje dag :)

Är så himla kär i min lilla bebis alltså <3

Nmg, fattar din frustration och det är dags att säga ifrån nu. Ta dig tid att skriva ner det du vill säga på ett schysst sätt. Sen får du ringa och läsa upp det lugnt men tydligt. Du hör av dig om du behöver hjälp och så ofta som hon vill ses vill inte du ses. Hon måste ha respekt för det annars kommer det bara sluta med att ni inte ses över huvud taget. Hon måste backa, så är det bara. Och din sambo måste verkligen få veta hur du känner och han måste stå bakom dig i det.

Jag misstänker att min sambo har pratat med svärföräldrarna för nu är det knappt dom vågar röra honom längre. Dom väntar på att vi ger över honom och det är sååå skönt. Nu har vi inte setts så mycket på senaste men ändå. Svärmor har slutat veta bäst liksom, jag känner det som en liten vinst och det är så mycket lättare att umgås då.

Ta upp det när som helst men låt det inte gå så långt att du exploderar. Ta det med din man först och sätt ner foten, tjatet måste sluta annars får dom aldrig nånsin vara barnvakt. Hade dom inte varit så på så hade dom kanske redan fått frågan. Att din dotter är barnvakt (med hjälp av din syster) är inget annat än naturligt då hon förmodligen kommer att vara den som passar sitt syskon mest korta stunder framöver.

Hade exakt samma fast natten till söndag. Sprang på toa med diarré och spyor om vartannat, sen låg jag utslagen hela söndagen och mådde piss. Sambon jobbade och var inte hemma på hela dan men tack och lov så var min lillkille snällast i världen och sov nästan hela dagen med mig. När han var vaken nöjde han sig med att sitta och gunga i babysittern medan jag låg och skakade lätt med en skallra framför honom. Sen på måndagen mådde jag bra igen. Sambon mådde lite halvkasst men det slog aldrig ut liksom. Skönt det.

Misszandra, känner igen mig i det där med att dom spelar dum och oförstående. Det är det värsta beteendet jag vet! Dom fattar precis vad jag menar och säger men skiter bara i det.

Vi ses inte så ofta som i början längre vilket jag tycker är otroligt skönt. Dock bor dom ju fem minuter bort och ibland när vi kommer dit så spelar dom över som fan rent ut sagt med han växer så fort, och oj vad han är stor och tung och oj vad han är stark och kan! Som om dom inte sett honom alls sen han föddes. Mina föräldrar har liksom träffat honom vid två tillfällen öht sen han föddes. Dom var här förra veckan och jag blev så ledsen på mamma som trots mitt tjat om att låta honom ligga kvar i sängen om han gnyr, för det gör han i sömnen, plockade upp honom så han vaknade och började skrika istället. Jag har klagat så mycket på att svärisarna gör så och så gör hon likadant själv. Det var som att hon trodde att jag inte skulle se det för i samma stund jag tittade in i rummet sa hon "jaha jag kanske skulle låtit honom ligga kvar" eeh ja! Suck alltså...

Nmg, jag tycker det låter vettigt att du får prata med en kurator eller något. Så som du samlat på dig ilska så måste det få rinna ur dig. Du får skita i om dina svärföräldrar blir ledsna och sura, om dom låter bebisen skrika och säger emot din dotter på det viset (hon ville ju uppenbarligen bara upplysa om bebisens rutiner) så får dom inte vara barnvakt. Kan dom inte acceptera sin plats så är det tack och hejdå. Behöver du barnvakt så vänd dig till din syster. Om din man inte klarar av att ha barnet utan att hans föräldrar ska komma så är det ju himla sorgligt.

Jag har också svårt att säga ifrån och sådär men så långt som det verkar gått för dig så kommer ni ändå aldrig få en bra relation så då är det lika bra att sätta ner foten. Samla mod!

Jag rapar inte heller min på natten. Nu sover han förvisso oftast hela natten. På dagarna rapar han och sen kommer det lite kräks men nu dom senaste två veckorna typ så har han blivit väldigt svårrapad. Det kommer en kaskadspya en bra stund senare istället. Dessutom har han börjat böka som sjutton vid amningen, släpper och suger och släpper och skriker... Ibland funkar det att byta sida men oftast äter han i två tre minuter, gråter och byter sida, äter ett par minuter till sen blir han omöjlig. Har testat mellanrapa men det kommer inget. Är lite orolig att han inte får i sig tillräckligt och försöker amma oftare på grund av det men det kan gå flera timmar innan han verkligen vill äta.

Vi ska på 3 månaders kontroll om en vecka, hoppas han håller sin kurva. Jag läste lite om utvecklingsstegen och jag känner igen mig såå väl. Det måste vara det. Haha ja jisses det händer grejer med dom små stackarna :) mycket känslor och nya upptäckter

Vad har ni för sovrutiner? Min pojke är vaken hela kvällen och krånglar. Sätter på han pyjamas vid åtta, ammar och sen somnar han efter ett tag. Antingen medan jag går med honom i famnen eller i babysittern. Men när jag ska lägga honom i sängen så vaknar han igen och är klarvaken fram till tolv. Han kan absolut inte somna om jag lägger honom i sängen direkt då skriker han bara. Sambon tycker att jag har skämt bort honom och burit honom för mycket. Är det så? När ska man börja sätta gränser och fasta rutiner och allt det där? Detta är ju min första gång så jag känner mig så lost men jag kan bara inte låta honom ligga och skrika, jag tror inte på sånt.