BF Augusti 2016
Har inte skrivit på ett tag! Mitt liv är upp och ner nu och mår inte alls bra.. Speciellt i själen. Men här kommer en uppdatering :) förlåt om inlägget blir långt!
Tycker också att det är jättejobbigt när folk stirrar! Bor inte mitt i smeten i Stockholm (bor i Skärholmen där det är lite mer normalt med yngre mammor). Men va hos BM igår inne i stan. Har redan jätte problem med att va bland folk och de stirrar på mig med stora ögon och tittar snett. Känns nästan som att folk tittar och känner sig äcklade över att man är ung (23 men kan se en aning yngre ut) och ska få barn. Är mest blickar från tjejer i min ålder (20-25) och kvinnor 40+. Sitter alltid och skäms och känner mig ledsen när dom gör så :( som tur är åker jag med sambon så han blir ett stöd! Tar hans hand och då känns det alltid lite bättre.
Men som sagt! Va hos BM igår och allt va bra förutom järn värdet. Hon blev orolig över att det inte gått upp även fast jag äter dubbel dos Niferex och ändrat om kosten. Ska kolla igen om 2v och om det går ner minsta lilla ska jag få järnsprutor. Lilltjejen låg mitt på kurvan :)
Har varit hos sjukgymnasten också med foglossningen och fick testa på akupunktur för första ggn :) testade också tens. Gjorde både ont och va skönt! Ska dit nu och få behandling ända fram till förlossning!! :D tydligen sitter jag för mycket när jag studerar så svanskotan tar stryk.
Ska försöka skaffa rejäl hjälp med psyket. Har varit hos riktigt duktiga psykologer innan grav men tyvärr är det sån sjuk väntetid för att få prata med någon så har nu under grav blivit kuratorer som inte alls varit bra. Har bara fått ladda ner mindfullness appar hittills men känns inte som att det hjälper mot all ångest.. Är nog enkelt att säga "ladda nee dom här apparna så ska du nog se att du blir lycklig!"
Hej allihop!
Hoppas ni alla mår bra :) själv sitter man hemma, jag blev helt sjukskriven nu och måste säga att det känns bra (lite rastlös kanske), men det är bättre så här. Jag orkade inte jobba och kvalitén på mitt arbete försämrades så jag fick ångest för det förutom all smärta man drog runt med också.
Moen, vet du, jag bor 4 min ifrån dig... Haha. :)
Hursomhelst. Kände att jag ska öppna mig lite gällande detta ämne. Varför? Man kan väl säga att jag har en hel del erfarenhet.
Jag har valt att vara anonym här nu men jag har tidigare varit väldigt aktiv på sociala media osv. Jag var nämligen en bloggerska och min blogg handlade om mitt liv som ung mamma. Det gick ganska bra för mig på den fronten och jag hade många läsare, men jag la av till slut bl.a. pga den man jag är tillsammans med nu. Att ha en blogg som jag hade leder till att man blottar sig mycket och min man kände sig inte bekväm med det. Det var ok, jag hade ändå bloggat så länge och kände inte att det var något jag skulle sakna överdrivet mycket även om jag kan sakna att skriva av mig ibland. :)
Jag fick min son när jag var 18 med en man jag inte är med idag av alla möjliga anledningar, vi var verkligen inte rätt för varandra. Min mamma stöttade mig otroligt mycket men kan inte säga detsamma om min pappa. Han är en väldigt strikt muslim och försökte inte dölja det faktum att han tyckte att jag skämt ut hela familjen. Det ledde till en skam jag bar med mig hela min graviditet och ett tag efter det också. Jag gick runt med ångest och det hjälpte inte med de dömande blickarna som brände mig i nacken varje gång jag tog bussen eller tunnelbanan. Det var förjävligt.
Sedan fick jag min son och tro mig, blickarna fortsätter än idag. Det värsta är att folk kan yttra sig om allt möjligt, som att de har rätt att tala om för mig hur jag ska ta hand om min son bara för att jag är ung. Ex. kan det vara kommentarer om hur jag höll honom till idag när en tant sa att jag är en dålig mamma för att jag skällde ut min son i panik när han hade sprungit mot en buss. Ja, bussen var i full fart. Sånt händer mig då och då, folk som tror de kan säga vad de vill.
Det kommer nog att fortsätta ett tag till, jag är 24 idag men ser mycket yngre ut ändå.
Idag är jag mycket starkare och säger ifrån när folk överdriver. Men det bästa är faktiskt att skita i blickarna och kommentarerna! Någonstans på vägen bestämde jag mig för att inte bry mig längre och det gör jag inte på samma sätt som förr. Jag tar inte åt mig, för i slutändan är det som ni säger. Det måste vara något som saknas i personen framför dig som säger att du inte är bra nog fast kanske med andra ord eller med en blick.
Vi borde stärka varandra allihop, och jag ska bli bättre på det. Jag har fått kommentarer ibland där folk kan säga "vad vackra du och din son är tillsammans", eller "vilken imponerande mamma du är". Sånt borde vi sprida! Jag ska börja med det, känner mig så inspirerad nu :)
Och för att avsluta min långa bok här nu haha så vill jag börja med att säga att alla ni som är aktiva i tråden har varit fantastiska. Är positivt överraskad över hur mycket kärlek som finns här, ingen är elak eller negativ på något sätt. Man kan komma hit med problem och inte vara orolig över att bli dömd. Ni är jätte fina människor! :)
//Honsomskriverförmycket haha kramar