Vad sjutton hände egentligen?

Mamman är inte bättre hon. Hon har inte barnet öht utan lämpar över barnet till sin sjuka mamma för att få festa gärnet och träffa varenda kille i stan.

Så hur jag än gör i den här situationen så blir det inte bättre av att jag talar med någon på mammans sida. Bättre jag säger till hans släkt istället så han kan få sig en redig avhyvling och kanske stöd.

Jag tror inte heller att han medvetet lägger ansvaret på mig, men nog f** är det jobbigt ändå. Senast idag fick jag väcka honom, men då gick det relativt fort(5 min) iom att han gick och la sig mer i tid än annars.

Men jag håller med er alla på de flesta punkter. Kanske bäst att bara snacka med hans sida av släkten och sen gå ifrån. Är så himla less på detta. Funderat i flera månader på att lämna, men är ju trots allt kär i honom. Ska se hur denna vecka går och är det en enda dag som han inte vaknar ringer jag hans släkt på en gång och drar. Är det rimligt eller är jag för snäll? :/ sjukt jobbig situation... :(

Varannan vecka. Han säger att han vill ha henne på heltid helst, klart därför han älskar henne. Men beteendet säger ju annorlunda... :(

Skulle det fungera att bli särbos tror ni? Jag har möjlighet att flytta in hos mamma igen. :/

Jag avskyr henne då hon gör personliga påhopp mot mig. Bla sagt att jag skulle knarka, ha självskadebeteende och ett barn jag inte får träffa. Inget av dom stämmer och jag förstår inte vart hon har fått dom idéerna ifrån. Även omogen ska ha uttalats och hon har i fråga träffat mig en enda gång. Sen tänkte hon flytta ihop med en kille hon dejtat i ca 1 månad, fast såklart tog det slut redan när hon skrivit in sig. Och ska tilläggas att hon tyckte att jag och sambon skulle ha varit tillsammans i minst 6 månader innan jag fick träffa. Vilket också hon lyckades slå igenom.
Hade hon haft en bra attityd gentemot mig så hade jag säkert inte haft någon åsikt alls, men som det blev nu så kan jag inte annat än tycka att det egentligen är hon som är omogen och avundsjuk. Hade ni fått höra hela historien om henne hade ni varit av samma åsikt, tyvärr.

Jag och sambon tog det väldigt försiktigt i början när han hade barnet. På dagarna först så höll jag mig borta och bodde hos mamma och sen utvecklade vi det eftersom då det var honom barnet skulle knyta an till.

Mamman är ute varje helg och i många fall även på veckodagar då hon påstår att hon har barnet. Vänner till mig och min sambo kan bekräfta.

Jag vill som ändå inte lämna eftersom att jag verkligen tycker om hans barn och honom. Tror jag, har förstått att det kan vara så att jag bara är "van" att bo med honom? :(

Jag har nu hört av mig till hans storasyster, inte fått svar men nu har jag satt bollen i rullning. Jag ska även hem till min mamma idag, packa ner alla mina saker gör jag väl till helgen.

Jag gör inte slut, men särbos ska vi defenetivt bli istället. Tror jag behöver komma härifrån och få lite perspektiv på min situation. Mamma vet vad som gäller, jag berättar allt för henne.

Jag vill inte dra in soc mer än vad dom redan är involverade(i den här stan gör soc ingenting vilket som) utan i första hand får hans familj hjälpa honom och sen är det dom som får avgöra hurvida soc ska kopplas in eller inte.

Jag hör av mig när jag fått veta vad som gäller ifall ni vill veta :) tack för att ni verkligen lyssnade på vad jag hade att säga och svarade, bara att få lite anonym uppbackning på internet kan göra massor. Så ja, vi får se hur länge det dröjer innan han får veta att jag hört av mig till hans syrra. Jag orkar inte ta ett bråk om det idag när jag redan fått bråka med honom om att han skulle upp. Suck...

Åh vad tråkigt att du satt i ungefär samma sits... :/

Ja hans syster har svarat nu att jag tog helt rätt beslut att höra av mig till henne. Min sambo har inte pratat med henne än och jag drog nu mitt på dagen när jag ändå var ledig och skulle sova hos mamma pga skjuts till vc imorgon.
Jag sa inget om att jag hört av mig till henne, men jag har sagt till honom mer än en gång att blir det ingen förändring hör jag av mig till hans syster. Så det borde inte bli någon jättestor överraskning.

Jag borde höra av honom ikväll och då får vi se om jag ska hämta resten av mina saker och flytta hem på heltid. Just nu ser planen ut som så att jag bor hos honom när han inte har barnet. Ganska mycket för att jag trivs bra där så länge barnet inte är där. Tycker om henne supermycket, men känner ingen kärlek och då blir dom tråkiga bitarna med att ta hand om henne så pass ofta stressande. Jag har ju inte haft hand om barn tidigare alls så allt är nytt för mig.

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Känner igen mig så himla väl. Stress som utvecklats till dagliga ångestattacker. Påminnelser som blev gnäll...