varför ?

Jag kände inte rörelser förrän i v 22-23 någon gång. Det är väldigt individuellt! Det är inte heller ovanligt att det inte syns så mycket eller att man gått upp mycket i vikt (jag hade gått upp 2-3 kg i v 19).

1. Det är inte alla som går upp i vikt. Är du normalviktig?

2. Är de första barnet så kan de dröja fram till efter v. 20 eller så kan de vara sp att du har moderkakan i framvägg o då dröjer de innan du känner något

Jag är 1.64 och väger ungefär 70kg kanske så normalviktig är jag kanske inte men jag är inte direkt " tjock "

Alla växer olika med magen och så.
Jag gick inte alls upp i vikt förrän efter v. 22-25, visst det började synas under v.16-18 att jag var gravid, men som sagt allt handlar om hur livmoder ligger. Vissa växer "inåt" så att säga och ligger annorlunda. Har haft vänner där det inte synts att de är gravid förrän närmare v. 30... 

Jag började känna "fladder" i v. 16, men det är också väldigt svårt att uppfatta att det är bebis man känner och inte tarmrörelser, det var efter v.20+ som jag började känna att det ordentligt var bebis som härjade där inne, har även moderkakan i framvägg.

Vad jag vill komma fram till är att du inte ska jämföra dig med din vän, alla graviditeter är olika!

Sen om de hittas ngr större fel på RUL så är det en väldigt svår fråga och jag tycker inte att du ska grotta för mycket i den frågan, oftast är det inga fel om man gjort UL innan och allt har sett bra ut då.
Oron finns där alltid och det är svårt att försöka koppla bort den, men försök att koppla bort det så mycket det går och googla inte på alla som kan gå fel, tänk istället på att oddsen är alltid på din sida när man passerat v. 12, en garanti finns det aldrig men tänk positivt då oddsen är på din sida, framförallt när ditt senast UL inte visade ngt.

Förstår inte varför jag känner såhär . Jag har riktig ångest över ultraljudet och är så himla rädd att något ska vara fel .. Jag har en Clearblue som man lyssnar på hjärtljuden med och allt låter helt normalt och de säger min barnmorska med men ändå är jag så himla rädd att något ska vara fel eller att barnet är dött ..

Ångest inför UL är inget ovanligt, det har nästan alla gravida, men bara för att man tittat på UL så betyder det inte att det kan hända ngt 5 min efter man gjort det... är hemskt att höra men så är sannigen.. Så är därför man måste hejda sin ångest och oro lite, för inom detta underbara att vara gravid och att skapa ett nytt liv finns det aldrig några garantier..

Försök att tänka tänka lite så här; vill du gå hela din graviditet och ha ångest och må dåligt över vad som "kan" hända eller vill du njuta och passa på att ta vara på den tiden du har som gravid och få bära på ditt underbara barn?

Jag har förlorat min dotter (förstfödde), och jag kan säga så här - att om det nu skulle vara så att det skulle vara ngt hemskt med ditt barn så som hjärtfel eller liknande så är det absolut inget som du kommer kunna ändra på, tragiskt men sant...
Och om det är så hemskt att hjärtat slutat/slutar slå hos den lilla så finns det absolut inget som någon kan göra åt det hela - är hemskt att tänka dom tankarna men det är sanningen..
Och oddsen att hjärtat ska sluta slå hos den lille precis när man är på sjukhuset och att ett läkartema hinner reagera och plocka ut den lilla är inte spec stor...

Jag var inte spec nojig när jag var gravid med min dotter och det är jag väldigt tacksam över för jag vill minnas varje sekund som jag fick med henne, för jag kommer aldrig någonsin att få några nya minnen med/av henne...
Är gravid igen, så min lilla flicka ska bli storasyster och visst jag kan gå igenom hela denna graviditet och oroa ihjäl mig att det skulle hända ngt hemskt med lillebror/lillasyster, men det kommer inte göra mig eller någon annan någon nytta. Så jag har verkligen bestämt mig att jag ska bevara varje sekund jag har med det lilla pyret som växer inom mig för jag kan från erfarenhet säga att man vet aldrig när det sista minnet är skapat. Och det finns absolut inget jag som mamma och gravid kan göra för att ändra på något som kan komma ske, förutom att hålla mig borta från droger/alkohol/nikotin mm och äta bra samt att ta hand om mig själv både fysiskt och psykist...

Och om du kan höra din lilla via en hjärtmonitor så njut av det och inse att den lilla lever där inne och har det fruktansvärt bra :)
Ju mer du går och oroar dig desto sämre är det för både dig och ditt barn.

Jag hoppas verkligen att du ska kunna släppa din oro och försöka njuta och ta vara på den här tiden, för som sagt alla odds är på din sida - är inte många som råkar ut för hemskheter när de är så långt gångna <3