Frivilligt barnfri kvinna och man med barn?

Finns du frivilligt barnfria kvinna som lever med en man som har barn? Hur ser ert liv och vardag ut? Jag är tillsammans med en man som har barnen så gott som heltid, endast någon helg per år har mamman dem av orsaker jag inte tänker gå in på här. Så man kan säga att han har dem på heltid. Jag är frivilligt barnfri, värdesätter min frihet och min självständighet. Vill inte bli låst av att vara förälder utan kunna göra de saker jag vill och utan att känna krav på en massa måsten som man har om man har barn. Jag vill också kunna ha kravlös tid tillsammans med min man, att kunna göra saker tillsammans på egen hand som ett par.

Jag funderar nu om detta kan fungera i längden en frivilligt barnfri kvinna och en man med bar på heltid? Vi har varit tillsammans i ett år men någon barnfri tid är inte att tänka på, det blir någon helg per år, kanske tre ? fyra helger och då är det frågan om ett dygn per gång. Annars är barnen ständigt med (de är i skolåldern men vill alltid vara med oss). Jag känner att det är tungt de alltid är med. Jag är lite av en ensamvarg och trivs med det och den enda människa jag vill ha nära är min partner. Andra vill jag umgås med de stunder jag vill, inte ha någon påtvingad i mitt sällskap.

Jag trivs ändå med hans barn och gillar att göra saker tillsammans men det tar så mycket energi att ha någon inpå hela tiden och jag kan aldrig riktigt slappna av och vara mig själv. När jag vaknar är de där, de är ständigt där?. Och smiter vi iväg en halvtimme eller timme på en promenad väntar de där hemma. Bara tanken på att någon sitter och väntar och att klockan tickar och snart måste man gå tillbaka? att passa tider och vara bunden gör att det känns fruktansvärt tungt för mig. Jag skulle ändå vilja se hur det skulle kunna fungera, hitta en lösning. Att bo tillsammans tror jag är uteslutet, men jag vet inte. Tar gärna emot synpunkter av andra frivilligt barnlösa i liknande situationer eller personer som känner igen sig i det jag skriver.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 11 Jan 17:41

#7

Jag tror inte att de kommer att ändra med tiden, för de är sådana personer att de helst vill vara med hela tiden och de är inte så små heller. De har inga kompisar efter skoltid, de har inga fritidsintressen utanför hemmet, sover aldrig över hos kompisar osv. De är nöjda med det och det är även min partner. Han vill att de ska vara med honom alltid. Han tycker jag får acceptera att de är med hela tiden. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar det. Därför brukar jag ha egna ensamma helger för att få tid utan dem men jag trivs inte heller med att vara ensam hela tiden utan vill ha en man att dela tiden med. Vi har mestadels kontakt via telefon och ses i helgerna, kanske tre helger i månaden. Jag skulle också vilja ha en man som är mer närvarande i mitt liv. Att man kan dela upplevelser tillsammans som ett vuxet par.

Barnen gillar mig och jag dem men det är det där påtvingade, icke avslappnade som känns tungt. Och att de alltid, alltid är där! Jag tror inte de nånsin kommer försvinna iväg på egna aktiviteter för den äldsta är redan fjorton. Ser fram emot att de ännu som vuxna är likadana. Befarar att de aldrig flyttar hemifrån och om de gör det bygger de hus bredvid där de har mark att bygga på och kommer ändå att ränna över till mannen dagligen.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 08:41

#11

Anonym (Exfru) skrev 2016-01-12 07:49:53 följande:

Men en dag blir barnen vuxna och har eget liv.Skulle inte flytta ihop med en man som har barn boende hos sig.Hade det varit äkta skulle jag väntat tills barnen är vuxna.Och vara särbo istället

Det är åtminstone tio år till tills man kan hoppas de skulle ha flyttat ut och tyvärr befarar jag att de inte vill flytta då de är myndiga heller. Och om det är så att de inte vill så tänker inte mannen säga något om det. Han trivs att ha dem hos sig. Det gör mig tveksam att vi nånsin kommer att ha egentid. Han tycker inte det är lika viktigt som jag. Han "störs" inte av barnen som jag gör. Jag kan inte vara helt mig själv vilket tar på min energi.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 08:57

#13

sextiotalist skrev 2016-01-13 08:45:53 följande:

Han förväntar sig att du ska acceptera hans liv, men han vill inte acceptera ditt liv. Det kan fungera, absolut, men då är det inte bara du som ska anpassa dig, utan även han.
Så med den mannen, så tror jag det inte kommer fungera, för att han ger inte ert vuxenliv något utrymme, han ger inte dig något utrymme.

Han säger att han skulle vilja men att det inte går och det förstår jag också. Han har ingen som kan sköta barnen, de kan inte lämnas ensamma längre stunder heller för det klarar de inte av ännu. Det bästa han kan ge är några timmar i gången men då vet jag att han måste till dem hastigt igen. Fyra dygn i året har mamman dem ungefär och då vet vi ju att vi har ett dag att ta vara på. Jag ser inte heller att han an ge mer än så. Några barnvakter finns inte tillgängliga och hn vill inte anställa någon utomstående.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 23:12

#15

Tror inte att de vill ha andra aktiviteter än att vara hemma, de trivs med det och mannen också. När jag säger jag behöver mera egen tid med honom säger han att jag får nöja mig med två - tre timmar i veckan dvs då barnen lagt sig. Vi ses endast helger eftersom jag inte vill bo tillsammans. Han behöver inte mer tid än så att sätta på relationen och mig och han säger han kan inte heller ge mer. Vi umgås ju då vi är tillsammans med barnen också hela helgen tycker han. Men för mig är inte den tiden det viktiga och "värt något" utan tiden då barnen sover och vi kan vara ensamma. Vi rings några kvällar på vardagarna men vissa kvällar vill han ska vara reserverade att vara telefonfria så han får var ensam. Och jag förstår honom också men jag känner mig missnöjd över att vår tid är så lite...Kräver jag för mycket? Han säger jag kan flytta dt men jag ser inte meningen. Vi skulle inte ha mer tid för det.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 17 Jan 10:59

#22

Anonym (Y) skrev 2016-01-14 12:33:46 följande:

Nej, du kräver inte för mycket men du kan kanske inte kräva mer av honom för det, han har ju sagt hur han vill ha det och han är nöjd så. Du behöver mer och jag tror inte att du kommer att må bra i den här relationen. Det låter inte som om han är benägen att ändra på sig, eller vad tror du? Jag tror inte att det är en bra idé att du flyttar till honom. Om du är ensamvarg nu så kommer du må så dåligt på att ha barnen inpå dig hela tiden.
Jag är också något av en ensamvarg och jag flyttade in hos min nuvarande sambo och hans barn. Dels är det jobbigt att bo med någon annans barn, dels blev det inte bra att flytta in hos dom för det var jättesvårt att ta plats i deras redan inbodda hem. Nu vet inte jag hur stort din man har det och om du kan få mycket utrymme för dig själv eller om han ens kan förstå ditt behov av utrymme. Vi har bott ganska trångt men hans barn har ändå alltid haft ett eget rum men det har han inte velat använda utan han ville vara med sin pappa hela tiden, han har inte velat gå ut och leka om inte hans pappa har varit med.
Den där egentiden som ni kan ha nu efter klockan åtta, den varar inte för evigt heller. Tids nog börjar de lägga sig senare för att sedan kring tonåren bestämma själva när de går och lägger sig och då har man ingen egentid om man inte har möjlighet att stänga in sig och veta att man får vara ifred där.
Jag kan förstå honom som vill vara med sina barn men jag har också all förståelse för att du inte tycker att det är särskilt roligt att ha dom så närapå er relation också. Hur är det när ni umgås allihop tillsammans? Gör de saker på egen hand? Kan du och mannen hålla en konversation på egen hand, kan han be dem att vänta om ni pratar? Kan han krama dig om de är med? Ser barnen dig som en konkurrent?

Det går bra när vi umgås alla. Jag engagerar mig i barnen och de trivs med mig. Och jag trivs också med dem men inte på det naturliga och avslappnade sätt jag kan ha om det bara är med min partner eller en väninna. Svårt att förklara annat än att jag inte riktigt kan vara mig själv. Jag vet inte om det är något som ger sig med tiden men jag vet inte om jag vågar tro att det gr det?

Barnen går och lägger sig där runt 21 - 22. Så så mycket egen tid är det inte tal om. Och då blir det oftast sex. Jag känner att han och jag aldrig kan fara ut och göra saker tillsammans, äta ute exempelvi. Eller bara ha tid att vara tillsammans. Ibland har vi tagit en promenad p en timme men jag känner mig stressad av att de väntar hemma och känner press på att vi måste tillbaka, kan inte vara avslappnad när jag vet d väntar på att vi ska komma tillbaka, klarar inte av att njuta v vår egen tid för jag vet vi snart måste gå hem igen....De är dessutom deras hem, jag känner jag är som en gäst som inte vet vad jag ska göra där anat än att passa dem, laga mat och leka.

Det är svårt då han är en bra man och visst är det roligt med att barnen är med också och att vi gör sker tillsammans men att det hela tiden är så är lite jobbigt för mig.

Anonym (TS) Trådstartaren

Äldre 17 Jan 11:03

#23

Anonym (Exfru) skrev 2016-01-14 18:52:53 följande:

Men varför TS går du inte vidare och träffar en man som har mycket ,normal vuxentid med dig?Så länge du stannar med den här mannen,får du skylla på dig själv.

För att det är så svårt att hitta en bra man tycker jag och att hitta en som jag vill ha och som vill ha mig och som har liv som går att pussla i hop... Ja, det är svårt och vet inte ens om det är möjligt att hitta? Jag uppskattar givetvis min partner idag men detta är tungt för mig med så lite tid tillsammans.

Frivilligt barnfri kvinna och man med barn?

INNEHÅLL