Oj. Det var många och upprörda reaktioner.
Jag förstår nu är jag läser mitt trådstartsinlägg igen att det blir fel fokus i det och att jag borde formulerar det annorlunda. Saken är den att jag var ganska uppgiven när jag skrev det (på grund av kokboks-incidenten, och en lång rad liknande händelser under helgerna) och kände att det inte finns hopp för min dotter på något sätt. ("Hon är inte ens söt"! tänkte jag och pms-grät för mig själv). Men jag fick flera fina svar i början av tråden som lugnade ner mig lite. Tack ni!
(Och sen så förstår jag inte varför ni reagerar mer på att jag klagar på hennes utseende, än på hennes personlighet? Jag ser inte riktigt skillnaden varför den ena är värre än det andra, men det är en annan diskussion).
Jag ska försöka svara på det ni skrivit för att det ska bli en större bild (men oj vilka baddare folk är på att tro att man har hela bilden av någons föräldraskap pga en kort text på ett forum).
- Dottern får GIVETVIS massa komplimanger. Jag säger ofta att hon är fin och bra! Beröm när hon gjort något bra, tillrättavisningar om hon gjort något dumt. Uppmuntrar henne när hon berättar något om sin skoldag och ifrågasätter inte hennes sätt att passivt delta i alla aktiviteter. (Vill hon inte så vill hon inte, har jag hittills tänkt.)
- Jag har aldrig någonsin yppat ett ord om dotterns ofördelaktiga utseende till någon! Inte ens min man. Jag har enorma skuldkänslor för detta men vet samtidigt att jag är realistisk. Hon är ful. Punkt. Det gör henne inte mindre värdefull för mig. Hennes yttre blir bara en större grej för mig i och med hennes personlighet. Hade hon det ena men inte det andra skulle det vara en sak, men nu har hon ingenting.
- Angående smink och uppmuntran att bry sig om sitt utseende ligger såklart i nivå med hennes ålder. Skulle aldrig låta henne sminka sig till skolan. Det är mer att "titta vilket färgglatt nagellack mamma har köpt! Vill du vara med och måla?" eller låta henne få lite rouge på kinderna om hon står bredvid när jag sminkar mig om hon vill. Och att fråga henne vilka kläder hon tycker passar ihop, och så tänker jag högt inför henne när det är påklädning: "Hm, det där blå hårbandet skulle ju passa bra ihop med mönstret på den här klänningen". Jag försöker lättsamt väcka hennes uppmärksamhet på kläder och smink bara. Det är ingen press och eftersom att jag själv tycker det är roligt så är det lustfyllt för mig och ingen "hets". Precis som att jag tycker att det är roligt med trädgårdsodling och försöker få med alla barnen på det. Men ja, jag tycker utseende är viktigt. Det är det första intrycket man får av någon och då gäller det att representera sig själv på ett bra sätt.
- När det gäller aktiviteter har vi provat det mesta. Tennis, dans, konstskola, barnteater, läscirkel med serier osv. Hon följer med och kan gå dit några gånger, men sen vill hon inte gå dit och menar att "det är tråkigt". Så då slipper hon. Samma sak hemma - vi spelar spel, åker skidor, pysslar, åker till lekland och så vidare. Hon hakar på men deltar på ett minimum.
- Hon har alltid varit på det här sättet. Som bebis trivdes hon bäst när hon fick vara i babysittern och bara titta på och det har varit så sedan dess. Såg hon en rolig sak aningens för långt bort låg hon kvar men slet inte blicken från vad det nu var. För att hon skulle börja krypa/gå fick vi hålla något framför henne och sedan backa undan så att hon följde efter. Beskriver henne rätt bra i dag också, faktiskt! Ska undersöka diagnoser och hålla ögonen öppna för tecken på det samt kontakta en släktings släkting som är barnpsykolog och ventilera lite.
För övrigt så pratade jag i går med min kloka mor om dotters brist på engagemang. Hon berättade om min morbror (som jag knappt träffat då han bor i ett annat land). Min äldsta dotters sätt har ofta påmint henne om hennes bror sa hon. Han var lika disträ och lat som barn och ville aldrig vara med på någonting, han satt helst vid köksbordet och tittade ut genom fönstret, eller såg på när andra gjorde saker. En riktig latmask, sa mamma. Men det blev folk av honom också, han är visserligen fortfarande oerhört lat - men han har familj, är professor på ett anrikt universitet och ett rikt socialt liv numera. Han ska fortfarande ha inställningen att det mesta i livet är ett nödvändigt ont (till och med hans forskning) och att ett liv i fåtöljen skulle vara rätt prima, men att han sedan han blev vuxen gör saker ändå - även om det tar emot. Mamma sa att det är och var hans fru som ser till att han inte "får skavsår av den där fåtöljen".
Detta ger mig ju hopp om dottern. Det finns ju en till i släkten som hon som det trots allt gått bra för!.
Mamma bad mig även att jag skulle prata med dottern om hennes olust till aktivitet. Dottern är ju rätt stor nu och kanske kan hon själv ge mig tips. Vilket jag gjorde nu i eftermiddags när vi hade en stund för oss själva. Vi hade ett fint samtal. Jag tog upp situationen med kokboken, att jag tyckte det var tråkigt att hon inte ville vara med och laga receptet hon valt ut. Det visade sig hon mest varit intresserad av att äta det som var på bilderna och inte alls att laga till något. "Varför ska man göra det när man kan köpa färdigt på Hemköp?".... Undersökte även dagsformen på hennes självkänsla lite, frågade t.ex. om hur hon trodde det skulle blivit om hon varit med själv i tillagningen. Hennes lagom coola svar var att det hade blivit bättre än när jag gjorde det, för jag skar för stora bitar... Se där!
Berömde även hennes teckning från skolan och hon sa att hon själv var nöjd för hon hade blivit klar först av alla och hade sen kunnat "vila lite".
Hon har både självförtroende och god självkänsla, det vet jag sedan tidigare. Hon är bara så obrydd om allt. Som min man har sagt, hon är som Ferdinand (så får ni en bild av henne). Men vad jag älskar den ungen och hennes inställning till livet! Det om något kommer rädda henne från hennes brist på skönhet och talanger. Jag är bara så livrädd för att livet med alla dess fallgropar ska ta ifrån henne det. Och så står hon när utan något alls. Det är nog det min oro handlar om mest.
Dottern verkar inte förstå varför man ska engagera sig i något man kan slippa. Så oerhört LAT helt enkelt. Ska jobba med att motivera henne, kanske pusha henne lite mer och se vad som händer (och givetvis vara lyhörd för om hon absolut inte vill). Bara hon inser vad poängen och resultatet av en ansträngning blir så kan hon ta sig vidare, det tror jag hon behöver förstå. Det gör hon nog inte nu.
Om hon blir bra på något så gör hennes utseende ingenting (vice versa skulle såklart också gälla), är vad jag tänker. Detta handlar inte om mina egna känslor vill jag förtydliga, utan hur det ser ut i omvärlden. Det ena måste kompensera för det andra om man ska komma någonstans i livet.
Det här blev visst jättelångt men jag kände att jag behövde förklara mer hur det ser ut.
