Ja nu tycker jag det bara blev värre!
Hade utvecklingssamtal igår. Inom de första två minuterna hade han IGEN kallat mig "söta, lilla vän"....
Efter att vi sedan gått igenom väsentligheter så som arbetsuppgifter etc. så sa han att vi måste diskutera min sjukfrånvaro.
Visst, den har varit väldigt hög förra året, men tyvärr är det sådant jag inte kunde göra nåt åt. T.ex. var jag sjukskriven pga depression (inte pga av arbetet) i 1½ månad i årets början + att jag var sjuksriven 2½ vecka pga av en operation på hösten. Påpekade att förutom dessa två saker, så har jag ju nog visserligen varit borta en hel del, eftersom jag har en son som går på dagis, som ju blir sjuk nu som då, och sen blir jag sjuk osv. Och eftersom jag är ensamstående förälder, så är det ju alltid jag som måste vabba. Jag förstår ju allt det här, men min chef VET OM att jag är ensamstående, han vet också om att jag går i psykoterapi 2 ggr/mån för att inte bli deprimerad igen osv osv. Så ja... vad förväntar han sig att jag kan göra mer än det? Jag gör allt jag bara kan för att hållas frisk och komma i jobb, har ju till och med varit dum nog att komma i jobb några gånger fastän jag varit sjuk, bara pga dåligt samvete.
Så ja, jag fattar att chefen måste ta upp det. Men då kunde han kanske abra konstatera att "trist att det var så mycket sjukfrånvaro förra året, hoppas att du inte behöver bli sjuk igen nästa år", istället för att "vi måste göra något åt din sjukfrånvaro" Ja, visst. Jag tycker inte om att vara sjuk! Men han kan gärna berätta åt mig hur jag ska göra för att min son hålls frisk och att jag hålls frisk, jag tar emot såna tips med öppna armar! För inte en enda jävla gång har jag typ "skolkat".
Problemet är väl det att min "kära" kollega klagat över, att hon i enlighet med sin tjänstebeskrivning, måste vikariera mig vi behov. Största delen av mina arbetsuppgifter är så att säga MINA, vilket gör att de bara samlas på hög om jag är borta. Men nån enstaka gång måste hon typ sätta två timmar arbetstid på att delta i nåt möte å mina vägnar, eller dylikt. Det har no tydligen gnällt om till chefen, som nu tog upp det till diskussion med mig.
Nå, hur som haver. Det var lite av ett sidospår.
För sedan, då allt det så att säga obligatoriska var avklarta, så sa han "ja, u måste vi gå in på lite mer personliga saker"
Och så började han, i princip sitta och kritisera min personlighet!?
Han sa att jag tar för mycket plats, pratar för mycket på kaffepauserna, är för rakt på sak, blir för engagerad i mina arbetsporjekt, har för mycket idéer och bollar id´´er vid fel tillfällen?!
Är detta sakligt?
För till saken hör att detta kom som en total överraskning för mig! Ingen har någonsin sagt åt mig att jag talar för mycket på kaffepausen (vilket jag knappast gör, har inte mycket gemensamt med de flesta här, så jag brukar inte delta så mycket i diskussionerna). Och så sa han åt mig att jag gett opassande kommentarer på kaffepausen, och jag kan säga med handen på hjärtat att jag undviker bråk så långt som möjligt på jobbet, för jag orkar inte med bråk. Och jag har aldrig förolämpat någon, typ kastat nåt fult i ansiktet på dom, eller liknande. Visst kan jag delta i jargongen ibland, om de sitter och skämtar osv. Men varför det då endast är jag som ska pekas ut, förstår jag inte?
Förstår inte heller hur det kan vara en dålig sak att jag engagerar mig i mitt arbete, gör saker som behöver göras även om jag egentligen inte borde (men nån måste ju fixa det), att jag aktivt försöker hitta på nya saker och att jag brinner för det jag gör. Men han lyfte fram det som en dålig sak.
Visst måste man se efter så att man inte trampar någon på tårna. Men, jag är inte ambitiös på så sätt, att jag försöker framhäva mig själv eller skapa karriär eller nåt sånt. Så jag har liksom verkligen ingen nytta av att bli osams med mina arbetskamrater genom att typ ta nåns arbetsupgifter eller sånt...
Ja, jag vet inte. Ber om ursäkt för mitt stökiga inlägg. Måste väl bara få ventilera mig lite, då känslorna snurrar omkring hejvilt.
Vet inte vad jag ska tro. Detta kom som en blixt från klar himmel. Men, mycket av de saker han sa åt mig tyckte jag var regelrätt FEL. T.ex. har han flera gånger sgt åt mig att jag borde använda min "kvinnliga list" för att få mina medarbetare att göra det arbete som måste göras!
Jag tycker detta är helt fel! Lika regler för alla! Om mina medarbetare (dvs männen) får tilltala mig, neutralt , sakligt och rakt på sak, så måste väl jag få göra samma sak, utan att bli stämplad som att "du tar för mycket plats"? Men nej, jag blir åtsagd att jag ska använda min "kvinnliga list" och försöka lura männen till att tro att de själva kommit på mina idéer, för att få dom att utföra uppgifter som måste göras....
Min chef sa också att "om du har en bra idé, så kan du ju istället för att säga den lägga fram olika förslag och hinta saker, så att de andra själv kan arbeta sig fram till samma idé". varför skulle jag behöva göra det? Det är sådant som förmän ska göra, och jag är ingens förman. Så jag förstår liksom inte varför jag måste behandla mina medarbetare på annat sätt än de får behandla mig på?
Visst är det väldigt viktigt med växelverkan och flexibilitet på jobbet, men shit alltså. jag tycker att jag flexar så ryggen går av ibland! Trampar på tå kring arbetskollega som surar som en fjortis minst en dag i veckan, hjälper till med sådant som jag egentligen inte behöer göra, bara för att jag vill vara snäll. Gör extra saker och tar itu med sådant som jag ser att behöver göras, även om det egentligen inte hör till mina arbetsuppgifter (men om det inte hör till NÅGONS arbetsuppgifter, vem ska då se till att det blir gjort?)
Suck
Är så himla trött på allt
Funderade först att kanske det ligger nåt i det han säger. Kanske jag är en högljudd, narcissistisk person som bara lurar mig själv att tro att jag är hjälpsam och snäll och försöker ta andras känslor i beaktande så gott som det går.
men, pratade med en arbetskompis om detta igår, och då hennes spontana reakton var "Men fy vad äckligt, detta är ju rena mobbningen!", så började jag fundera om det kanske kan vara så att felet inte nödvändigtvis ligger hos mig...
Kanske det bara är det att jag är FÖR snäll (som jag fått höra tidigare) så folk tror att de kan få behandla mig hur de vill? Och sedan då jag ändå har tendenser att kunna vara självsäker och stå på mig, om jag tycker att situationen kräver det, så anses jag som "besvärlig". Inte vet jag. Men någon sade åt mig att min chef kanske ser mig som ett hot. Att nedvärderande benämningar såsom "söta lilla vän" är klassisk härskarteknik, och kanske han då nu bara tagit det steget längre och försöker trycka ner mig ännu mer?
Ingen aning.
Om nån orkar läsa igenom hela mitt svammle nu så får jag säkert massvis med svar om att det nog är jag som är en narcisstisk gris och bara försöker klampa över mina arbetskamrater etc. å bara tänker på mig själv. Och nu försöker jag svartmåla min stackars chef.
Vet inte. Kanske det är så? Kanske jag bara tror att jag försöker vara snäll och duktig och en flitig arbetstagare, fast jag bara lurar mig själv och är egentligen hemsk och elak och dum..
Men eftersom jag inte kunde förstå vilka situationer chefen talade om, då han sa att jag varit såhär hemsk, så kunde jag ju inte heller ge min sida av storyn eller frsvara mig på nåt sätt. och chefen vägrade ju, naturligtvis, säga vem som sagt nåt, eller nämna specifika exempel, för då hade jag ju kunnat ta reda på vem det är som klagat.
(börjar fundera om det ens är så att det "har kommit in klagomål från flera håll", eller om det är så att det är nåt chefen hittat på själv, eller eventuellt tja... kokat ihop med en viss person på minavdelning, som gått bakom på/huggit mig i ryggen tidigare, och faktiskt blivit fast för det också)
Men oberoende... är det sakligt av chefen att under ett utvecklingssamtal börja kritisera mig som person samt min personlighet?
