BF Juli 2016 (ny!)

Jag hakar gärna på här om jag får. Är i v.34 (33+5) och det vore skönt att diskutera krämpor m.m med några som är i samma situation istället för att tjata hål i huvudet på omgivningen. :)

Har en son som precis fyllt ett år så det blir väldigt tätt mellan barnen, max 14 månader. Det var inte riktigt meningen men vi behöll ändå. Nu känns det som jag varit gravid i två år så jag är väldigt trött på det.

Sonen kom med planerat snitt 38+0 pga säte efter misslyckad vändning. Tjejen i magen nu verkar variera mellan huvudet neråt och att ligga på tvären, så jag är inställd på vaginal förlossning nu. Dock visade det sig på TUL förra veckan att hon är tillväxthämmad -17% så återbesök nästa vecka. Dessutom hade jag havandeskapsförgiftning (lindrig) förra gången och nu har jag precis fått protein i urinen och blodtrycket stiger, så vi får väl se hur det blir med allt egentligen.

Är era bebisar fixerade och isf från vilken vecka? Kan man känna på nåt sätt att bebis är fixerad?

Ja jag har också läst att de ofta fixerar sig senare om man varit gravid tidigare - en del fixeras inte förrän precis inför förlossningen. Och det är väl att både mage och bäcken är utvidgade. I mitt fall räknas jag dock som förstföderska eftersom jag bara gjort planerat snitt innan, ingen bebis har varit nere i mitt bäcken över huvudtaget. Vad skönt för dig att ha ett datum inbokat - och att du slipper gå över tiden! :) Har du blivit igångsatt förut?

Oj dina två första måste ju ha kommit ännu tätare än mina då! Hur har det varit för dig att ha två barn så tätt?

Vad skönt att höra att du tyckt det gått smidigt! Var det inte kämpigt första året? Iofs tror jag det kämpiga handlar främst om att gå från ett till två barn, oavsett åldersskillnad. Olika åldrar har ju olika utmaningar. Min son är lugn och snäll men har alltid sovit dåligt. Vi hoppas barn nr 2 är lika lugn och snäll men med bättre sömnförmåga. :) Sen så kommer vi båda vara föräldralediga ihop första halvåret, det känns bra. Hur gjorde ni?

Angående igångsättning så har jag många i bekantskapskretsen som gjort sådan. En av dem hade en väldigt utdragen och jobbig förlossning på 36h från första värk till att barnet var ute, plus att barnet fick tas ut med sugklocka så hon fick sfinkterruptur. Men övriga ca 10 säger att de haft drömförlossningar efter igångsättning. Så jag tror igångsättning brukar gå minst lika bra i de flesta fallen, särskilt om man är kring veckorna då bebis är klar. En stor fördel oxå är ju att man slipper ligga hemma och vara stressad över när det är dags att åka in, oro att man inte ska hinna osv. Dessutom är det ju ofta planerat så man kan lämna hos barnvakt i god tid osv.

Är det nån här som blivit igångsatt efter att ha gjort snitt i tidigare graviditet? Jag gjorde ju snitt i juni förra året så de säger att de helst inte kommer vilja sätta igång mig pga högre risk för livmoderruptur och andra komplikationer.

De sa det redan vid inskrivningen i v.12, att eftersom jag gjort snitt innan (och särskilt så nyligen) så kommer de inte vara lika "tillåtande" vid förlossningen. T ex inte bli igångsatt, inte få värkstimulerande medel, jag får inte få för kraftiga värkar, och vad det nu var mer. Det handlade om att livmodern inte får bli för tungt belastad eftersom området vid ärret ofta är lite tunt och kan bli skadat eller i värsta fall spricka. Att det spricker är dock väldigt ovanligt. Men det kan bli komplikationer efteråt, lättare att få infektion osv. Men jag tror ändå att de hellre sätter igång än gör kejsarsnitt om barnet måste ut, om det inte finns försvårande omständigheter.

Nu har jag ju HF och barnet är tillväxthämmat så det var därför jag började fundera kring det.

Jo lite nervöst börjar det bli, trots att jag redan har ett barn. Gjorde ju KS då och nu blir det förmodligen vaginal förlossning, så det är ju nytt för mig. Sen grubblar man ju på hur det ska gå att ha två små barn också, kommer man nånsin få sova? Lite rädd att få skador också som tar lång tid att läka. Är du mest nervös för själva förlossningen eller tiden efter?

Ja livet blir verkligen helt annorlunda. Man får inte särskilt mycket tid för varandra eller för sig själv, men min erfarenhet är att det nog är bra att byta mindset. Nu är man ett team med ett viktigt uppdrag, först och främst. Man ska inte jämföra med hur det var innan utan se det som att nu kommer det vara några år när barnet/barnen tar nästan all tid och ork, man får tid för sig själv och varandra igen så småningom. Det är liksom olika faser i livet. Man får fokusera på allt det fina man får ut av barnet/barnen, livstopparna blir högre även om vardagen kanske är mer slitsam än förut. Man får känna lycka och stolthet när man ser mannen vara en fin pappa till sitt barn, istället för när han uppvaktar en själv som tidigare. Dock är det nog bra att vara noga med att planera in lite barnfria dejter med partnern ibland också så man inte glömmer bort vem den andre är. :)

Jag är nog mer nervös för förlossningen och skador än tiden efter iaf. Är beredd på att det kommer bli kämpigt, men ser oxå fram emot att ha en liten nyfödd ett tag igen.

Ni som har fött barn vaginalt förut, hur har era förlossningar varit? Var det som ni föreställt er? Fick ni skador eller hur snabbt var ni återställda?

Spännande att det börjar komma lite förvärkar eller onda sammandragningar för några av er. :) Då kanske det snart är nåt på g.

Vad har ni för krämpor? Jag har så många.. :( Havandeskapsförgiftning, karpaltunnelsyndrom, rejäl foglossning, brutal trötthet, sura uppstötningar, halsbränna, hemorrojder, blodtrycksfall med svimning som följd, mkt ont i ryggen, huvudvärk, värmevallningar.. och nu senaste dagarna har jag mått illa mkt också. Till råga på allt fick jag utslag på sockertest hos BM igår också.

Så ja, jag längtar VERKLIGEN tills barnet är ute! Vecka 36 imorgon.. Men min bebis är fortfarande helt rörlig, verkar inte ha tänkt tanken att sjunka ner i bäckenet ännu.. Så förlossningen känns väldigt långt borta.