Min katt dog idag väldigt oväntat. Hjärtsvikt och ett tag senare dog han i mitt knä hos veterinären.
Grejen är bara den att jag blir så oproportionerligt ledsen, det känns som jag ska gå sönder när jag tänker på att jag aldrig kommer få se honom mer, att han inte ska sova bredvid mig nå mer att han och inte kommer förfölja mig för att få mat etc
Det känns nästan värre än när en (äldre) nära släkting dog. En katt, min katt..
Det går väl över hoppas jag?
Hej! Usch vad tråkigt ,beklagar! Jag tillhör inte den skaran som säger "det är bara en katt, get over it". Jag har själv djur och vet att katter betyder precis lika mycket som alla andra familjemedlemmar. Jag tror nog att jag blev mer ledsen när min katt dog som när min mormor dog, om inte ännu ledsnare faktiskt. Katten träffade jag och kelade med varje dag, de gjorde jag inte med mormor. Du får tänka att katten är på en bättre plats nu och att han i alla fall fick somna in med dig vid sin sida, det finns mycket sämre ställen att avlida på. Han kände sig nog trygg med dig vid sin sida. Det är okej att sörja, det är jättefint tycker jag.
Vill bara beklaga. Ett djur blir oftast som en livskamrat. Tillåt dig att sörja ordentligt. Jag har sörjt mina djur ngt oerhört men det är ok, det är naturligt.
Skickar en tröstande kram
Du sörjer, det är inget konstigt med det. För många av oss blir husdjur som familjemedlemmar. Det är tufft när de dör, men med tiden blir det bättre. Om det finns plats i ditt liv för en katt tveka inte att skaffa en till. Inte som ersättning, det fungerar inte så, men det kan fylla hålet på ett sätt. Du kommer alltid minnas din katt och med tiden kommer tankarna vara fylla av glädje och värme.
Så sorgligt, jag beklagar och jag förstår dig verkligen! Det är helt ok och naturligt att sörja mycket. Jag förstår inte hur jag ska hantera det när mina katter dör... Jag kommer bryta ihop. Men tänk att din älskade katt fick ett fint liv ihop med dig, att han var älskad av dig, trygg och omhändertagen. Du gav honom ett bra liv!
Jadu... man kanske är avtrubbad, men ja det går över.
Under min uppväxt kanske vi hade 20 olika katter. De flesta blev påkörda, andra bara försvann. Några fick vi avliva. Var en del av vardagen liksom. Den äldsta var äldre än mig och blev 23 år.
Jag skulle säga att det inte går över helt men man lär sig leva med det. Min ena katt dog i dec 2014 och jag saknar henne fortfarande och kan gråta ibland.
Kram
Beklagar. Vet hur jobbigt det är. Fick avliva min älskade katt för ett år sen o jag kan fortfarande sakna honom. En katt blir ju en familjemedlem
Tack hörrni, just nu är det skönt att veta att det går över mer eller mindre, jag vet ju det egentligen men just nu känns det så avlägset. Han var världens snällaste katt och det är så hemskt tomt nu...Han var liksom min katt hur irriterande han än kunde vara emellanåt. Resten av familjen tar det rätt bra det är bara jag som blir panikledsen.
Lilla kissen :( Det är inte alls konstigt att du är så ledsen. Ett djur blir väldigt speciellt för en ju. När min första katt dog, som jag vuxit upp med sen 9 års ålder så var jag jätteledsen länge. Och min pappa var ännu mer knäckt. Han gråter aldrig men han berättade att han låg och grät som ett barn och då var det alltså min och mammas katt men han hade varit hos min pappa på "kollo" på somrarna i flera år då han bor i hus. Han blev så fäst vid honom och tyckte att han var så speciell. Han blir fortfarande alldeles ovanligt mild när han pratar om honom och det är 8 år sen. Så jo, det går över men att sakna ens lilla djur även långt efter finns kvar. Så var ledsen och gråt, sörj och låt det ta tid, det är jättetomt i början men det blir bättre. Beklagar sorgen :'(
Usch vad jag blir ledsen. Jag har två katter som börjar komma lite till åren. De har ibland varit sjuka till och från och nu när de börjar bli äldre försöker jag börja förbereda mig mentalt på att det kommer att komma en dag då de inte längre kommer att leva. Häromdagen blev den ena katten riktigt dålig och då fick jag börja fundera på att om han inte blir bättre så kanske det ändå är dags, och för mig är det fruktansvärt att tänka. Tårarna börjar rinna bara jag tänker på att han kanske inte finnas längre, alltså nu när det är en verklig tanke att det faktiskt snart kan bli så. Och så började jag tänka på min mormor som är rätt gammal och dålig och som inom några år förmodligen inte heller kommer att finnas, och då insåg jag att jag blev inte alls lika ledsen av den tanken som om mina katter. Nu blev min katt okej igen, men tankarna finns ju hela tiden där att de är gamla och kanske är deras tid snart inne. Jag har haft dem hela mitt vuxna liv, i många år. De har följt med mig genom separationer, sorger, glädje, nystarter och allt möjligt. De har alltid varit där med en tass och en tung varm kropp som spinner högt av kärlek. Det där när folk inte fattar hur man kan älska ett djur måste leva fattiga och inskränkta liv.
Den ena av mina var dålig för 1,5 år sedan och fick ligga inne hos veterinären flera dagar innan jag visste om han skulle överleva och det har varit bland det värsta jag har varit med om. Under den perioden pratade mina arbetskamrater om att "men det är ju bara en katt" och jag blev så himla ledsen. Sedan sa en annan till mig att man inte kan jämföra sorg och det stämmer ju.
Jag ville bara säga att jag förstår dig precis och hoppas att du lär dig leva med sorgen. De små liven har ju ändå skänkt så mycket glädje under deras livstid och det sämsta med husdjur är ju att man överlever dem och får stå kvar i sorgen efter dem.
Förstår precis hur du känner dig... Min älskade tös min vovve fick somna i söndags och varje dag känns som jag ska gå sönder. Små saker som tassmärkena i snön, att ingen kan ta sistebiten på mackan eller att vakna utan en gosig näsa i nacken... Beklagar verkligen din förlust, vissa har svårt att förstå hur nära man faktiskt kan vara ett djur. Har inte mycket tröst att ge men hoppas att det blir lättare och lättare för både dig och mig. Dom kommer alltid finnas i hjärtat kram på dig
Jag hade en hund som jag fick avliva väldigt hastigt och oväntat för drygt två år sedan, och jag var jätteledsen länge efteråt. Tog ett par dagar innan jag ens kunde ringa till min familj och berätta det, eftersom jag inte kunde prata om honom utan att börja gråta. Jag saknar honom mycket fortfarande. Husdjuren blir en del av familjen, så är det ju.
Förlorade min älskling förra året.
Det gjorde jävligt ont... jag kan fortfarande se på våra fina minnen ihop men det är fortfarande jobbigt. Mycket bättre dock men om jag tänker på det ... typ nu. Jag tror att vi kommer att ses någon dag.
Beklagar sorgen.
Att ett husdjur blir som en familjemedlem är inget man bara säger. För många människor är det verkligen så. Oftast är det hos dessa människor som djuren också levt ett rikt liv med mycket kärlek.
Den paniksorg du känner nu kommer mattas av så småningom. Låt det ta den tid det tar. Det är ju din vän som försvunnit, det är okej att vara jätteledsen då. Kram
Tack för alla era fina inlägg med vettig input.
Jag har redan nu börjat fundera på om jag ska ha en annan katt av samma ras, inte just nu men sen. Det som känns jobbigt med det är ju att man ska lära känna en ny individ och hoppas på att det klaffar. Vår andra katt är för tillfället iväg och kommer tillbaka först i maj och nu önskar jag att jag aldrig lämnat bort den heller. Det är så hemskt tomt utan någon enda katt...hur har ni andra gjort? Skaffade ni en annan katt när det värsta lagt sig?
Jag beklagar! Hoppas du har någon närstående att prata med. Djur är så mycket mer än "bara" ett djur.
Jag beklagar verkligen. Ge dig själv tid att sörja. Det är okej att vara ledsen när man har förlorat sin älskade vän.