Perfekt liv utan hans barn

Anonym (M)

Äldre 25 Jan 20:46
120 svar

Återställ Anmäl

Perfekt liv utan hans barn

Jag tänker hemska tankar. Vårt liv hade varit så mycket bättre och härligare om det inte var för att hans barn var här och störde. Jag vet att barn kommer först och att jag gjort ett val att leva med dem båda. Ändå tycker jag det är så himla jobbigt. Jag är glad och lycklig när hans barn åker och blir irriterad och grinig när hans barn är här. Han märker det på mig och anmärker hur tråkigt han tycker att det är, och säger även att jag kan lämna om jag ska hålla på så. Men det är bara tomma ord. Ingenting händer. Vi är kvar i relationen trots att vi vet att vi förväntar oss olika saker av varandra. Så har det varit länge nu. I nuläget känner jag att detta är ett liv där jag ena veckan lider och andra veckan är lycklig. Hur hållbart är det liksom? Finns det något sätt att lära sig att uppskatta situationen - en låtsasfamilj, ett barn som tyr sig till en och uppoffringar? Hur gör ni? Är ni lyckliga i låtsasfamiljen? Känner mig så sjukt ensam.
- «
- ‹
- Sida 1 av 3
- 1
- 2
- 3
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Perfekt liv utan hans barn
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:01
#2

Återställ Anmäl

Anonym (Hehe) skrev 2016-01-25 21:00:19 följande:
Kanske du ska ha kvalitetstid med barnen utan honom.

Varför tänker du att jag ska ha det? Jag känner inte att det är någonting som jag vill göra. För vems skull är det?
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:30
#6

Återställ Anmäl

Anonym (Man) skrev 2016-01-25 21:04:16 följande:
Vad lider du exakt av? Att du inte får lika mkt uppmärksamhet barnveckorna? Att du inte har nåt att säga till om men ändå ska finna dig i situationen?

Hur gammal är barnet?

Kanske framförallt det där om att inte ha något att säga till om men att ändå förväntas finna sig i situationen. Sambon pratar så fint om att vi är en familj och så, men ändå så ska jag inte lägga mig i vissa saker. Det går inte ihop för mig och det blir nästan frustrerande. Ibland kan jag titta på hans barn och tänka: tänk om det var vårt gemensamma barn som satt där istället för hans barn. Det är så tydligt att barnet inte är mitt och jag har så svårt att sätta mig in i de situationerna där en person tar sig an ett barn som inte är personens egna barn. Hela barnets närvaro lider jag av. Elakt att säga, men så är det. Jag tänker mig in i situationer där jag stör mig på barnet och tänker att jag inte hade tänkt/gjort samma sak om barnet var mitt eget. Barnet är 6 år.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:35
#8

Återställ Anmäl

Anonym (Bonusdottern (16 år)) skrev 2016-01-25 21:27:43 följande:
Haha du skriver "vårt liv" han älskar ju sina barn mer än något annat. Våga inte vara den som förstör. Jag är bonusbarnet i min familj. Jag älskar mina bonussyskon o bonuspappa mer än nått annat. Hos oss existerar inte bonus. Vi är en familj. Tråkigt att du känner så. Du borde tänka några ggr innan du blev tillsammans med din man. Tycker faktiskt lite synd om barnet. Men du verkar vara en sån som vill ha mycket uppmärksamhet och klarar inte riktigt av att vara på sidan.

Vad får dig att tro att det handlar om uppmärksamhet? Hade barnet varit tystlåten och snäll så hade det kanske inte varit likadant, så visst tar barnet mycket uppmärksamhet och sättet barnet gör det gör att jag känner irritation kring situationen. Det handlar inte om att jag vill ha all fokus på mig, bara att hans barn skulle ta mindre plats och inte vara så krävande vilket jag tror att det i grund och botten handlar om. Det skulle vara lättare om vi var själva.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:38
#9

Återställ Anmäl

Anonym (Mamman) skrev 2016-01-25 21:31:04 följande:
Men det kanske inte passar dig att leva med någon annans barn?Alla är inte gjorda för det.Bli särbo/hitta lyckan med en man utan barn.

Jag vill helst inte det. Jag tänkte att det kanske fanns något sätt att få det att fungera i situationen som är nu. Min sambo är en bra person som jag inte släpper i första taget.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:41
#13

Återställ Anmäl

Hadraniel skrev 2016-01-25 21:39:02 följande:
Kan ni inte göra så att ni är särbos de veckor han har barnet och bor tillsammans de veckor som han är barnfri? Det är ju liksom inget måste att vara delaktig gällande sin sambos barn bara för att man har en relation.

Oj, det hade ju varit toppen men rent praktiskt känns det tyvärr inte genomförbart. Tyvärr, för det hade varit härligt att ha någonting helt eget att fly undan till ibland, med eller utan att ha att göra med barnet.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:46
#16

Återställ Anmäl

Anonym (Bonusdottern (16 år)) skrev 2016-01-25 21:40:07 följande:
Varför ska HANS barn vara tystlåten, o snäll? Det är ett BARN. Du kan inte bestämma om den ska vara snäll eller elak eller ta för mkt plats. Barn är krävande. Det är därför vissa människor inte ska vara föräldrar för dom klarar inte av pressen. Varför blir du irriterad?? Och vad är det barnet gör som får dig vara så elak o arg?
Du har rätt i att jag inte kan bestämma hur barnet ska vara som person, men jag kan bestämma att barnet är för krävande och tar för mycket plats i mitt liv och det tycker jag ju tyvärr. Jag vet inte, jag tycker bara att hans barns närvaro är störigt. Det är jobbigt när barnet inte gör som barnet blir tillsagt, när barnet för oväsen och gnäller och skriker och sånt.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:48
#17

Återställ Anmäl

Anonym (Hmm) skrev 2016-01-25 21:41:17 följande:
Njae, du kan inte skylla på barnen. Du skulle säkert hitta något annat att haka upp dig på om de inte fanns. Om du vill leva med denna man så måste du försöka få det att fungera . Det kan bli så att han lämnar dig om du inte är schysst mot hans barn. Barnen har man för alltid. Det får du räkna med. Sedan får han barnbarn och det blir giftemål och allt möjligt:)

Alexandrakaminski skrev 2016-01-25 21:42:05 följande:
Fast jag tror inte det kommer hålla i längden. Han älskar sitt barn mer än vad han älskar dig. Hans barn kommer alltid vara hans barn o komma i första hand. Du finns idag men kanske inte imorgon. Han kommer tröttna till slut och vilja hitta någon som bryr sig om hans barn, o tycker om "familjelivet"
Jag tror också han skulle lämna mig om han inte tyckte att det fungerade eller om jag inte var sjyst mot barnet. Hade vi haft egna barn så hade det varit lättare att hantera tror jag, för då hade hans barn sedan tidigare inte tagit lika mycket plats. Nu finns ju bara det barnet liksom.
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:53
#21

Återställ Anmäl

Anonym (Bonusdottern (16 år)) skrev 2016-01-25 21:49:23 följande:
Det kan du tyvärr inte heller bestämma. Barn är barn. Dom kräver mycket. Det är därför man som förälder uppfostrar. Det är hemskt att du tycker att barnet stör i sitt eget hem. Det låter lite konstigt.. Jag hoppas verkligen du kommer må lite bättre. För ja tycker helt ärligt synd om dig. Måste vara jobbigt att hamna i skymundan, o tycka barn är "störiga,irriterade" du borde inte leva med en man som har barn. Punkt slut. Det finns säkert någon annan kvinna där ute som skulle vara såååå mkt finare för honom o hans barn.
Visst är det barnets hem halva barnets tid men det är även mitt hem, och det är mitt hem till hundra procent. Jag tycker väl kanske att jag visst bör ha möjlighet att bestämma också. Det är tråkigt att du tycker det är nödvändigt att använda den nedlåtande tonen som du gör, jag förstår inte riktigt vad det du säger fyller för syfte?
Anonym (M) Trådstartaren

Äldre 25 Jan 21:54
#22

Återställ Anmäl

Alexandrakaminski skrev 2016-01-25 21:52:15 följande:
Får jag fråga hur gammal du är? Ja kan förstå att det är ännu jobbigare för dig eftersom du inte har egna barn. Du ska inte heller behöva ta hand om någons annans om du nu inte vill. (För mig är sånt självklart, att ta hand om min mans barn) men alla är olika. Hoppas det löser sig för dig iallafall tycker synd om pappan o barnet.
Jag är 24 år. Varför tycker du synd om dem?

«
‹
Sida 1 av 3
1
2
3
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Perfekt liv utan hans barn

Perfekt liv utan hans barn

INNEHÅLL