Perfekt liv utan hans barn

Struntprat, jag har aldrig tagit på mig någon föräldraroll, gentemot hans barn, och då har jag levt med min sambo i över 20 år. Jag vet fler relationer som fungerar på det sättet.
Kan väl tillägga att jag har en väldigt bra relation med sambons tidigare barn. De har t.ex ställt sig på min sida när tonåringen var som mest pubertal (och då älskare de verkligen sin lillebror).

Jag kan se flera orsaker till att det inte fungerar.
Du är ung, de flesta 24-åringar är inte redo att leva familjelivet ännu, inte ens alla som har egna barn.
Din sambo kräver en massa av dig, men låter dig inte vara med att påverka.

Du och barnet klickar inte.

Personligen så var alla män med förskolebarn uteslutna för min del, för att, då jag långt innan jag träffade sambon, hade hört en massa skräckhistorier om hur pappan ansåg att den nya kvinnan skulle axla rollen som den ömma modern. De jag känner, de lämnade, inte för att det var fel på barnet, utan karln.

För din egen skull, så tror jag du ska välja särbo eller lämna. Det har inte med att du är en dålig förebild för barnet, inte för att du är en dålig "styvmamma", utan för att den där fantastiska mannen inte är så fantastisk partner. Hade han varit en fantastisk partner, då hade han inte behandlat dig som han gör när han har barnen, för hur som helst så är det just när det är tufft, som man märker hur fantastisk partnern är.
Inte när man har smekmånad.

Exakt, det viktigaste är att skapa en relation. Om den sedan blir som en vuxenkompis, som en moster/faster eller om det blir som en förälder är ganska ointressant. Men det ska ske på barnens och den nyas "villkor", inte styras (utom när det går käpprätt åt skogen) av föräldrarna.

Om jag ska raljera, så är det för att du inte inser din plats som kvinna, en kvinna ska älska barn och uppoffra sig för barn, andras eller egna spelar ingen roll.

Ska jag vara seriös. Du har noll vilja att skapa en relation med denna individ som lever halva tiden hemma hos er. För att få det fungera, så måste man som den vuxna arbeta för att skapa en relation, det sker inte på en kafferast.

Med tanke på att du är ung, så misstänker jag att ni flyttat ihop för snabbt, innan du och barnet fick en relation. Dvs allt blev fel från början. Din sambo agerar också fel, eftersom han ålägger dig ansvar men har (vilket är hans ansvar) inte skapat möjligheter att du och barnet inte fått skapa en relation, han har inte varit lyhörd, inte känt av hur du och barnet fungerar ihop.

En man eller kvinna som har barn och skaffar en ny relation har ett väldigt stort ansvar för att få det att fungera, om man ska gradera det.
Föräldern största ansvaret, den nya vuxna har också ett ansvar, men kan inte agera så länge den inte har förälderns stöd, barnet, ju äldre barnet är, desto större ansvar, men aldrig i närheten av det som de vuxna har.
Ett myndigt barn som inte länger bor hemma har exakt samma svar som föräldern och den nya partnern för relationen.

Där kommer det in att du är ung. Jag är inte den som skriver att man ska ta hela paketet, men som vuxen, när man kommer in i en relation där mannen/kvinnan har barn sedan tidigare och om man vill leva ihop med den personen. Så är det faktiskt en skyldighet man har att skaffa sig en relation med barnet. Fixar man inte det, utan endast vill ha en relation med den vuxna, då är man vuxen nog och väljer att vara särbos (det är inget fel alls, jag hade aktivt valt att vara särbo om min sambo hade mindre barn och om det inte hade klickat mellan mig och sambons barn hade jag också valt att vara särbo).

Det fungerar om man har varannan helg, men nu är barnet där varannan vecka och då blir det annorlunda, såvida man inte har ett arbete, som man kan ge allt dessa veckor, eller ett intresse som slukar all tid och inte man gör hemma.
Det är inte frågan om att vara bästis, utan att ha en relation, att man gör allt för att vara bekväm hemma.
Jag vet att det kan vara superjobbigt ibland, absolut, speciellt under sambons barns tonår så var det periodvis urjobbigt (mest för att jag inte hade någonstans att dra mig undan och inte de heller för den delen)

Ett dåligt beteende bör man inte överseende med, även om man är förälder, men man bör har en större förståelse att barn är inte som vuxna och man kan inte ha samma förväntningar på barn som vuxna.
Det finns en anledning att jag inte är bekväm med mindre barn, jag tycker det är rent ut sagt, för jäkligt jobbigt med förskolebarn rent generellt. Men där kommer det vuxna jaget in, när jag var singel (då var jag betydligt äldre än vad du är) så valde jag bort män med mindre barn, hur fantastiska männen än var, för jag ville inte ha småbarn i mitt liv.

Känslan har inget med åldern att göra, utan de beslut man tar utifrån detta. Ni valde att vara delsbo, det är ett vuxet beslut, jag hade tagit exakt samma sak om jag blev singel och träffade en man med hemmavarande barn (jag hade nog valt att vara särbo i vilket fall som helst, att flytta ihop med sambon var ett stort steg för mig och det gick ju bra, men vetesjutton om jag skulle göra det med någon annan).

Dessutom visste du vad det innebar att ha barn. Dvs du vet att det inte är enkelt alla gånger och att barn ibland är sådana så att endast en förälder kan älska dom.
´Sedan är jag ganska säker på att det är vanligare att yngre kvinnor hamnar samma "fälla" som ts än att äldre gör det, just för att vi har är äldre, vi vet mer vad vi vill ha.

Och detta med låtsasfamilj, nej, jag lever inte i en låtsasfamilj.
Eftersom sambon och jag har ett gemensamt barn så har vi i vardagen varit en kärnfamilj, sedan har vi varannan helg varit en utökad familj. För min sambo så är det fortfarande hans närmaste familj och även för min numera tonåring (herregud han är ju myndig ) som även inkluderar sambons två äldsta.

Men för mig är sambons två äldsta inte min familj, men jag kallar de för min utökade familj (och jag vet att de ser likadant på mig). Men eftersom jag inte lägger några värderingar i ordet familj, så ser jag inga problem med detta.
För mig är familj bara en beskrivning hur man hänger ihop juridiskt och biologiskt. Sambons barn hänger inte ihop med mig varken juridiskt eller biologiskt.

Känslomässigt har de blivit viktiga för mig, men inte som barn utan två personer som jag kärt känna och kommit stå mig nära. Att jag sedan lärde känna dom är ju bara att tacka sambon för.

Kan det vara så att du (ni) har fastnat i detta. Din sambo förväntar sig att du ska ta en föräldraroll som du inte är bekväm med och då får du taggarna utåt och hindrar att du kan skapa din relation med barnet.
Ett kardinalfel en del ensamstående föräldrar gör, att de ser att den nya går in och blir en slags extraförälder.

Det finns många sk styvfamiljer där det fungerar utmärkt, ibland är det självklart gnissel där också, precis som i kärnfamiljer.

Att det fungerar är nog för att alla har fått hitta sin relation och föräldrar som inser att det är de som har största ansvaret för att det ska fungera.

Det är nog min rekommendation också. Men det beror på mannen, att han inte släpper in ts i hans liv som han borde.
Tyvärr verkar han vara den typen av män som inte klarar av att vara förälder och ha ett förhållande samtidigt.
Hade ts sambo hanterat det annorlunda så hade nog även ts mått bra även de veckorna barnen är hos dom.