Hatar min bonus

Där finns en stor skillnad när det gäller biologiska och inte. Sina egna barn gör man alla tråkiga, jobbiga saker med. Men det är inte lika självklart att man gör det med partnerns. Det är där tacket kommer in i bilden, när det inte är självklart att man gör en sak.

Jag kräver inget tack av mina egna barn när jag gör något för dem, för det är min skyldighet som förälder att se till att de har det bra. Men jag kräver att de ska tacka för hjälpen när någon utomstående gör något för dem. Är tjänsten riktad mot mig, så ser jag till att tacka.

När det gäller ts, så tycker jag att iom dottern uttryckt ovilja mot fritids, så ska hon va tacksam mot ts för att hon slipper gå dit.
Tvättar ts all tvätten så är hon för liten för att förstå att det är en tjänst åt henne , att ts tvättar, viker och lägger in hennes kläder. Om 10 år däremot så ska hon antingen själv ha en tvättdag för att bidra, eller säga tack när ts kommer in och ger henne färdigvikt tvätt.

Allt är inte svart eller vitt. Oavsett situation.

Du känner inte själv att det är fånigt att jämföra den här situationen med en kvinna som blir psykiskt misshandlad av en fullvuxen man? Varför stör det dig så vansinnigt att vi tror att ts egentligtligen inte hatar barnet, utan dess beteende? Vad skulle det ge dig om vi istället trodde det motsatta?

Du anklagar medvetet trådstarten trots att detta ligger i mannens ansvar!

Ungen vägrar inte alls gå till skolan, jag håller henne hemma eftersom hon är sjuk och inte klarar av miljön där utan att bli ännu sämre.

Det ingår ju i spelat för att få henne dit han vill, att inte våga lämna honom. Ena sekunden älskar han henne, för att nästa sekund hata henne för att maten var för kall, eller hennes röv för fet eller nåt annat.

Hon orkar inte med heldag, men hon trivs i skolan. Det ligger mycket riktigt på oss föräldrar att se vart gränsen går, just nu är det halvdag som gäller. Hon har blivit så dålig att hon varit tvungen att läggas in på sjukhus. Ett tag gick hon inte alls till skolan för att hon var för dålig. Men målet är att hon/vi/skolan ska hitta medel som gör det möjligt att gå hela dagen och samtidigt må bra, eller inte sämre åtminstone. 

Jag (och maken) jobbar för att barnen ska bli självständiga. Han har ju facit i hand sas när det gäller bortcurlade barn. Jag vill definitivt inte att mina barn ska bli samma gapande fågelholkar som inte ens kunde ta dricka själv som tonåringar. 

Vem är misshandlad i den här situationen? Vem är förövaren? Vilka vanföreställningar?

Att skriva att man inte tror att ts hatar barnet utan beteendet, handlar inte om att förstärka ts negativa känslor kring situationen. Målet är givetvis att få ts att rannsaka sig själv och sina känslor för flickan, och kanske därmed inse att det är just hennes handlingar och inte person som gör att hon känner som hon gör.

Att skriva i affekt är ett välkänt fenomen. Att döma en människa utifrån det ts har skrivit här är inte bara fel, utan även väldigt omedmänskligt.

Om vi verkligen har barnets bästa för ögonen så är det väl bättre att vi kommer med praktiska råd som hjälper alla parter? Att ts flyttar ut löser inget i längden för någon.

Han är ju inte ens så pass intresserad så han är medveten om vad som pågår. Han märker inte att sambon mår dåligt, och han märker inte att hans dotter mår dåligt... Så ja, du har helt rätt i att han är oansvarig.

Vi vet fortfarande inte om ts verkligen hatar flickan, eller helt mänskligt uttryckte sig så i affekt när det dåliga måendet blev överväldigande.