Hatar min bonus

Vad fan är det för fel på en del människor?!

Ts gör alla rätt och får galet mycket skit för det! Om det är någon som ska få skit så är det hennes sambo som inte tar tag i problemet.

Tycker så vansinnigt synd om alla bonusmammor som får slå knut på sig för att ändå bli behandlade som skit. Usch!

Tröttnar du på sambon så får du mer än gärna bli bonusmamma till mina barn ts. Pappan är ansvarstagande och duktig med barnen, jag är snäll och barnen är goa samt lyssnar för det mesta. Komsikom!

Tvivlar på att det är en tant vi pratar om här. Med mina barn så hade det aldrig gått så långt som i ts fall. Både jag och barnens pappa hade ingripit för länge sedan.

Hon hatar givetvis inte barnet i sig, utan beteendet som tillåts av pappan och får henne att må väldigt dåligt. I affekt skriver man på det viset, vilket du hade insett om du hade varit det minsta kunnig i grundläggande och allmänt känd psykologi.

Så ja, mina barn hade varit lyckligt lottade med en bonusmamma som ts. En som engagerar sig och ställer upp med öppet hjärta. För som du ser var hon väldigt engagerad i tjejen i början. Fixa större rum, dekorera rummet, hämta och lämna på fritids för att hon ska slippa vara där hon inte trivs, laga den maten hon önskar... Det är långt mer än vad man kan förvänta av en bonusmamma.

Dessutom är jag övertygad om att ts bara har skrivit ett par exempel på av allt som hon har gjort. Pappan däremot... Vad gör han för att ts ska känna sig hemma? Vad gör han för att dottern inte ska behandla henne illa och bete sig så respektlöst som hon gör mot sin bonusmamma?

Om du ska slänga någon under bussen - börja i rätt ände!

Jag tror att du har helt rätt. Hon testar gränser och ser om ts är "the real deal". Men eftersom det inte finns någon som vägleder henne så går hennes beteende givetvis överstyr.

Jag hoppas det också

Nej, så har jag uppfattat det också. Omedveten, oförstående eller oförmögen är mina gissningar.

Om hon vill fortsätta leva med honom så bör hon ta upp det, annars kommer hon tillintetgöra sig själv och gå under. Pappan bör även ta upp det med biomamman samt kontakta BUP, då det är tydligt att flickan inte heller mår bra.

Hon kan inte lösa det här själv. Vad är det hon i så fall skulle "ta tag i"? Sitt mående kan hon söka hjälp för eller på annat vis råda bot på, men flickans beteende/mående är bio-föräldrarnas ansvar.

Allt är inte svart eller vitt. Oavsett situation.

Du känner inte själv att det är fånigt att jämföra den här situationen med en kvinna som blir psykiskt misshandlad av en fullvuxen man? Varför stör det dig så vansinnigt att vi tror att ts egentligtligen inte hatar barnet, utan dess beteende? Vad skulle det ge dig om vi istället trodde det motsatta?

Vem är misshandlad i den här situationen? Vem är förövaren? Vilka vanföreställningar?

Att skriva att man inte tror att ts hatar barnet utan beteendet, handlar inte om att förstärka ts negativa känslor kring situationen. Målet är givetvis att få ts att rannsaka sig själv och sina känslor för flickan, och kanske därmed inse att det är just hennes handlingar och inte person som gör att hon känner som hon gör.

Att skriva i affekt är ett välkänt fenomen. Att döma en människa utifrån det ts har skrivit här är inte bara fel, utan även väldigt omedmänskligt.

Om vi verkligen har barnets bästa för ögonen så är det väl bättre att vi kommer med praktiska råd som hjälper alla parter? Att ts flyttar ut löser inget i längden för någon.

Han är ju inte ens så pass intresserad så han är medveten om vad som pågår. Han märker inte att sambon mår dåligt, och han märker inte att hans dotter mår dåligt... Så ja, du har helt rätt i att han är oansvarig.

Vi vet fortfarande inte om ts verkligen hatar flickan, eller helt mänskligt uttryckte sig så i affekt när det dåliga måendet blev överväldigande.

Det är ingen som försvarar något. Vi letar möjliga förklaringar istället för att skjuta ner en människa vi faktiskt inte känner. Känslor kan spela hjärnan många spratt och få en att tänka saker som inte alls är "enligt karaktär".

Tänk en övertrött utsliten mamma som under extrema omständigheter kan känna att hon har lust att slänga ut det hysteriskt skrikande barnet genom fönstret. Betyder det att hon inte älskar sitt barn längre? Finns risken att hon verkligen gör det? Bör barnet tas ifrån henne? Nej givetvis inte! Hjärnan är överhettat och hon tänker inte rationellt eller som sig själv längre.

Hur blir barnet misshandlat när ts drar sig undan? Laddsladdens placering var pappans beslut förstod jag det som.

För att få bo ihop med sin partner så behövde hon byta stad ja. Hennes sambo kunde inte flytta då barnets mamma fanns på den orten han befann sig i. Hur är det en vanföreställning?

Barnets känslor började inte med ts, som det tydligt framgår i trådstarten. Min gissning är att pappans oförmåga att tillgodose flickans behov och att guida henne i den nya familjesituationen, skapade känslor hos flickan som hon hade svårt att hantera och lät gå ut över bonusmamman. Utan stöttning och vägledning från honom så eskalerade givetvis situationen till det den är idag.

Så oavsett om ts väljer att avsluta relationen och flytta ut eller inte, så kvarstår det faktum att flickan behöver en pappa som är engagerad, intresserad, pedagogisk och inkännande.