Bonusmammans roll i nyfamiljen

Jag har nog ett slags mellanläge där.

Dels ser jag oss alla som en familj, samtidigt som jag vissa stunder ser oss som två familjer under ett och samma tak.

Jag kom in i bonus liv när hen var 8 år. Mitt eget barn var då 5 år. Så våra respektive familjer hade ju redan sina invanda rutiner. För att inte ändra om alltför mycket så fortsatte vi att ha familjetid två och två ibland.

Men det händer även att jag spenderar tid med bonus själv, liksom min sambo spenderar tid med mitt barn själv.

Jag tar inget ansvar för hans barn, som han lika gärna kan göra själv då resultatet blir detsamma. Däremot hämtar jag hans barn efter skolan varje dag, då jag slutar två timmar tididigare. Resultat: bonus slipper långa dagar.

Jag har väldigt bra kontakt med mina bonusbarn. Dock börjar det bli lite vanliga gräl för att den äldre börja testa sina gränser. Och hos sin mamma har barnen inga regler och kan löpa amok bäst dom vill. Så första dagarna på våra veckor är det mycket tjafs och sånt. Vilket har gjort en redan ansträngd relation till mamman ännu värre. Vilket ibland kan påverka familjelivet för alla här hemma. Men just relation med barnen funkar riktigt bra. Dom tyr sig enormt mycket till mig och jag till dom.

Nä, just det! Mamman har inga regler! Låt mig gissa; hon har någon psykisk störning också va?

Vad mer precist vill du ha tankar om?

Hur vi valt att göra? Varför?

Vad vi bonusmammor har för tankar om hur andra gör? Hur vi låter barnet vara med och definiera relationen?

Det framgår inte helt tydligt :)

Men jag tror att alla familjer måste få göra på sitt sätt. Det som passar just dem.

För mig och min man - och bonus - passade det att jag gick all in. Att jag tog samma ansvar som pappan och var fullt involverad.

Jag är övertygad om att de omständigheter som gjorde att det passade oss spelade stor roll. Att jag älskar barn och har lätt för att komma överens med dem. Att jag själv velat ha barn i många år. Att hon bara var ett år gammal :)

Jag tror även att det faktiskt kan bli väldigt bra även i de fall när bonusföräldern INTE tar en föräldraroll eller tar över ansvaret.

Jag tror inte barnen mår dåligt av att bo med en vuxen som inte hämtar på förskolan, inte har barnet ensamt när föräldern arbetar osv.

Däremot tror jag INTE det är bra för ngn att leva med ngn som faktiskt tycker illa om en. Jag tror dock inte det är speciellt vanligt. De flesta "fall" man läser om här på FL handlar om frustration överatt bli överkörda. Eller uppriktiga frågor om hjälp - ofta gällande saker även bioföräldrar ibland behöver stöttning gällande.

Du skriver att du som mamma förväntas ha en förståelse för bonusmammans självklara del i barnets liv. Där säger jag att ja, faktiskt är det så. Om barnet och bonusföräldern får en sådan relation så behöver du självklart acceptera det. Självklart är även att föräldrarna respekterar att det nu finns en tredje part som måste få vara delaktig i all planering gällande umgänge och allt runt omkring. Blir man påverkad måste man få vara med och planera.

Gällande barnens rätt att få känna. Det är ju faktiskt precis det som det går ut på. Alla parter måste få definiera sina egna relationer. Likaså barnen. Jag tycker däremot INTE att barn skall få bestämma över förälderns kärlekslöst eller om förälderns partner. Funkar det inte får de vuxna försöka jobba tillsammans ned barnet gällande det. Men ett " du ska inte bo med min pappa" håller liksom inte. Inte heller "du bestämmer inte över mig för du är inte min förälder". Som vuxen har man rätt att bestämma gällande reglerna i ens eget hem.

Varför tar du åt dig, är du en sådan biomamma utan regler?

Min bonus mamma har inte speciellt mkt regler hon heller. Att hon råkar vara mamma och jag bobusmamma gör den saken liksom inte mindre sann.

Du tror inte det finns föräldrar som separerat som försöker kompensera? Eller som helt enkelt inte orkar ställa krav?

Psykisk störning tror jag inte hon har. Däremot är hon väldigt självisk och gör bara saker om hon själv har ngt att vinna på det.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Vi har också mycket tjafs här  hemma första dagen när bonus är tillbaka från sin slappa mamma. Barnet har svårt att hitta sin roll då det ser så olika ut hos mamman jämfört med här. Det påverkar självklart familjelivet då alla drabbas av barnets känsloutbrott och otrygghet. Tänk att behöva hoppa fram och tillbaka mellan olika hem på det sättet, med helt olika regler och förutsättningar. Kan inte vara lätt. Tror att barnen tyr sig mycket till dig (och mig, då jag upplever samma som du) just för att mamman inte tar sitt fulla ansvar - de saknar något och finner detta i dig/mig/oss. Inte alls konstigt.Så onödigt. Tror du alla biologiska mammor är fantastiskt fulländade personer, eller?

Håller med dig i allt faktiskt.

Det jag funderar på är när upplevelserna från barnet, biomamman, pappan och hans nya ser olika ut.

I vårt fall till exempel ser barnet på hans nya som en bra vuxen och jag gör detsamma. Jag tror faktiskt att det är där någonstans pappans nya också befinner sig. Barnet och den nya har ingen djupare relation. Än. Jag tror den har förutsättningar att bli det men med lyhördhet. Medan pappan visar tydligt att han ser sin nya som barnets extraförälder och lägger ett ganska stort ansvar på sin nya. Hon är kär upp över öronen och köper det.

Som biomamma tycker jag det är svårt att förhålla sig till. Barnet är inte redo för att tillbringa massor av tid ensam med hans nya på bekostnad av föräldratid i alla fall.

Vad tycker du om att de eventuellt skapar sig en djupare relation?  På det du säger verkar det som att alla har ungefär samma bild av hur det är just nu, och det är väl bra, eller? Är du orolig för att de ska få en djupare relation? Är det tal om att barnet ska spendera mycket tid ensam med hans nya?